Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505
Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505
Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557
Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 595
Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 603
Emelie – Livet med dobermann
Jag (Emelie) har fått ett nytt jobb med omgående start och vill nu ha hundpassning och sällskap en tid framöver medan Asta är en ung tjej.
Tanken är att det med tiden ska minskas ner, att det ska bli mer flexibelt och inte ett måste med hjälp utan att hon även ska kunna klara av ett upplägg med att vara ensam hemma. Hundpassningen kommer alltså att trappas ned med tiden.
Helst skulle jag vilja ha en fast hundvakt, men kan tänka mig att ha flera om man får ihop ett fungerande schema och att det fungerar för Asta. Hennes välmående är den främsta prioriteten.
Då vi bor och jag kommer att jobba på Kungsholmen i Stockholm ser jag med fördel (men inget måste) att ni bor i närheten. Eller att hon hämtas och lämnas här om man ser det som ett alternativ.
Asta: är en lekfull och snäll dobermanntjej på 5 månader. Hon väger i dagsläget +20 kilo, har väldigt långa ben och är ibland full av bus precis som det ska vara i den här åldern.
Hon är van att gå lös, i vanligt koppel och i flexikoppel i innerstan som i skogen. Hon är van med citylivet och att åka buss och tunnelbana. Hon är snäll med andra hundar ute som inne, men kan vara lite försiktig med större eller väldigt framfusiga hundar.
Hon är rumsren, men kan ändå behöva gå ut och kissa något oftare än en fullt vuxen hund, men är överlag väldigt lätt och snabbrastad.
Hos mig kan hon vara ensam kortare stunder. Jag kan utan problem gå till tvättstugan, slänga soporna eller ta en snabb sväng till affären och med träning skulle det säkert gå jättebra hos er.
Hon kommer att vara matad och ordentligt rastad på morgonen. Vilket innebär att man inte måste göra något större med henne under dagen utan det är sällskapet jag är ute efter, men om man vill göra en utflykt går det jättebra.
Bor ni så pass nära mig skulle jag till och med kunna komma under min lunch och rasta henne själv.
Tider: Vardagar 9-18 med undantag fredag 9-17.
Det kan hända att jag inte behöver hjälp någon dag i veckan eller att hon kan hämtas tidigare. Hämtas tidigare är hyfsat flexibelt från båda håll antingen om jag då vill det eller om ni har något ärende.
Mina krav: Ni ska vara över 18 år och hundvana, gärna även av större hundar. Man får jättegärna själv ha hund, men det är inget måste.
Jag vill att man ska ha samma inställning till hundar som mig. Att de ska behandlas med respekt, glädje och uppmuntran. Jag vill även att en viss tydlighet och planering ska finnas i vardagen, ingen gillar eller främjas av tjat.
Kontakt: Känner ni att det skulle vara kul att passa Asta och att ni kan ta hand om henne så kasta jättegärna iväg ett mail till mig på sjoqvistemelie@hotmail.com så fortsätter vi kontakten via telefon.
Ersättning/betalning: diskuteras med aktuella hundvakter.
Tanken är att man via gruppen ska kunna knyta nya bekantskaper, tipsa om hundvänliga ställen och aktiviteter eller hjälpa varandra med träning och hundpassning m.m.
Oavsett vad man gör, vilken ras man har eller hur man lever med sin hund så är alla lika välkomna!
Hittills har jag fått in ett par kartor över hundrastplatser, ett par hundvänliga gallerior och fik. Mer ska fyllas på.
Men the more the merrier, så dela, gå med eller tipsa någon som kan ha nytta av det här.
Asta är nu 4,5 månader och tycker att hon börjat förstå hur jag vill ha det på våra (lösa) promenader.
Jag har en förkärlek till att inte koppla när jag väl valt att ta en koppelfri runda. Dels för att jag känner mig själv rätt bra på den punkten. Jag jobbar hårdare med mina hundar om jag inte har de i en navelsträng, vilket jag också tycker ger god grund inte bara på promenader utan egentligen gällande det mesta.
Jag har även en rätt bra känsla för när mina hundar klarar av vissa störningar och inte. Så det är inte så att Asta flänger runt och inte lyssnar och att jag envist har henne lös ändå.
I början hjälpte jag henne väldigt mycket i möten med andra. Jag påkallade hennes uppmärksamhet och nästan matade henne förbi de olika störningarna. Med tiden har jag kunnat minska ner på hjälperna och även om jag fortfarande hjälper henne rätt mycket känner jag att vi grundat fint.
Asta har ju börjat bli äldre och söker sig därför lite mer utåt än vad hon gjorde tidigare och jag försöker därför också jobba med henne inte bara vid störningar. Så att vara ute är ju lite av ett projekt, men jag vet också hur mycket det i slutändan ger. Ju mer tid och energi man lägger ner det första året desto mer har man tillbaka.
Igår var vi ute i det helt ljuvliga vårvädret. Kungsholmen, vårvärme och sol. Det var inte bara vi som var ute och gick i parkerna och längs vattnet…
Det är en speciell känsla man får när man känns som ett team ute på promenaderna och man tillsammans klarar av mycket av de störningar som finns och i många fall klarar det bättre än andra vuxna hundar. Asta, lilla A-barnet och en lydig hund är en lycklig hund.
I alla fall var det så mycket av allt i söndags att jag kände att det var som ett prov på hur långt vi kommit och det är en bra bit på vägen!
Vi hade exempelvis tre stycken tillfällen där det vart för mycket på samma gång. Jag var inte uppmärksam och var tvungen att kvickt och i sista sekund kalla in henne och vid alla tre tillfällen vände hon tillbaka till mig. Det är en grym känsla när de vänder sådär pangboom och att det flyter på. Störningarna i det fallet var en mumsig kråka, en spännande joggare och en glad fluffig hund.
Jag har inte fullt ut bearbetat att Anna lämnat mig. Tänker på och pratar ofta om henne och jag har heller aldrig riktigt fått skriva av mig om vad det var som hände den där söndagsmorgonen i juli förra året. Har man haft en blogg under så många år är man (eller i alla fall jag) van med att få uttrycka tankar och känslor i skrift och i det här fallet vart det aldrig så.
Så för att jag på ett sätt ska få ett avslut har jag nu efter de här månaderna valt att skriva om det.
Det var en helt vanlig söndagsmorgon. Sommarsolen sken och jag skulle jobba. Anna låg kvar i sängen medan jag drack en kopp kaffe och fixade mig lite snabbt. Vi gick som vanligt ut i ottan och tog den dagen rundan genom Rålambshovsparken.
Anna hade varit sjuk länge i sin allergi och medicinerna hade även de tillslut börjat förstöra henne. Bara veckan innan hade jag i samråd med hudspecialisten beslutat att det skulle bli hennes sista sommar. Ville inte att hon skulle bli ännu sämre, vilket hösten och vintern alltid såg till att göra. Hon var tunn, hemskt avmagrad och väldigt gles i pälsen, så gles att hon såg ut att vara grå. Hon såg vanvårdad ut.
På somrarna i parken ser det ut som en soptipp innan de kommit i gång med att städa efter nattens festligheter. Anna som alltid var ett A-barn och lös fick tag på ett spett med kött och aldrig hade hon lyssnat så dåligt som hon gjorde, men det var inte helt utan kamp. Hon ville så gärna lyda och hon ville äta upp. Hon var alltid varit väldigt matglad men det blev extremt av alla mediciner.
Jag blev arg och frustrerad på henne. Inte fysiskt men på rösten och i tankarna en stund efter. Det släppte efter ett tag, hon var ju min lydiga lilla tjej och var som vanligt efter det.
Det gick som inte att vara arg på henne under längre stunder, hon vägde som alltid upp om inte till och med 100 ggr mer än det negativa och det är väl så hela vår relation och vardag har varit. Det som gjorde Anna så svår var också det som gjorde henne så lätt och allt det goda var så gott.
Anna var ju en lyhörd tjej med mycket samspel i sig samtidigt som hon var en mattegris med separationsångest.
Vem som helst kunde träna henne och hon lyssnade på andra och när de kallade in henne. Minns när vi var uppe i Boden och hälsade på Therese. Vi hade bestämt för en tjejkväll ute och hundarna stannade med hennes pojkvän och hans vänner hemma i huset. Anna gillade oftast inte att jag lämnade henne och kunde även trots sällskap av andra vara orolig.
Någon öppnade ytterdörren och Anna sprang ut och Thereses pojkvän var ju såklart jätteorolig och trodde att han skulle behöva sätta efter henne, men så ropade han och Annas lydighet tog över och hon vände tillbaka till honom. Ett exempel på det svåra men så enkla.
Vi promenerade vidare och lekte i solen och allt var som vanligt. Vi hade precis vänt hem efter drygt 1½ timme ute och var nästan hemma när hon plötsligt sprang mot och upp i en trappa. Jag vet faktiskt inte helt säkert vad det var som hände, men precis när jag skulle kalla in henne flög hon omkull. Hon ställde sig upp och skrek de mest hjärtskärande ljud jag någonsin hört. Ena frambenet höll hon upp i luften och jag såg att det inte var bra. Jag började springa mot henne och hon sprang det fortaste hon kunde mot mig, skrikandes.
Så fort hon kom fram tryckte hon sitt huvud i min mage och tystnade. Jag kramade om henne och bad henne att lägga sig ner på gräset vilket hon gjorde. Jag både såg och kunde känna att frambenet var helt av och efter en stund svimmade hon av någon minut, troligen av chock och smärta.
Minns att jag inte kunde få fram en endaste tår utan bara tänkte att Anna behövde hjälp nu och jag behövde lösa mitt pass och nycklarna till jobbet. Hon låg så stilla och snällt att jag först ringde och fixade med jobbet och sedan till Elaine som likt en ängel kastade sig i bilen och hämtade upp oss. Efter att jag lagt på slog det mig vad som hade hänt och tårarna forsade. Kramade om henne och berättade för henne hur duktig hon var som låg så stilla.
Samtidigt som jag tänkte, inte idag, inte nu. För jag visste direkt eftersom att skadan var så allvarlig att det inte skulle bli en sista sommar, det skulle bli vår sista timme.
När Elaine kom med bilen vart Anna så glad över att se henne att hon verkade glömma bort hennes onda ben och kastade sig mot henne. Det gjorde såklart jätteont och hon skrek och var glad på samma gång. Hon hoppade snällt in i bilburen och man hörde henne jämra medan vi skyndade till veterinärkliniken.
Sprang in och medan jag lämnade alla uppgifter kunde jag se hur en kille rullade ut en bår och att Anna snällt blev hanterad och klev ombord och satt stilla. Ingen munkorg behövdes. Fick komma in i rummet där de rullat in Anna och han lyfte ner henne på en filt på golvet och jag satte mig vid henne och hon la sitt huvud i mitt knä. Hon fick smärtstillande eller lugnade och sedan fick hon överdosen.
Efter ett par minuter dog Anna i min famn och allt hade hänt på mindre än en timme. Från en helt vanlig sommarmorgon till att livet vänder upp och ner helt och hållet. Jag förlorade min bästa vän.
När Expo somnade in fick jag tillslut bestämma en tid när jag skulle lämna honom för att inte sitta och klappa en död hund i timmar. Jag hade så svårt att lämna och jag bäddade in honom i en filt innan jag gick. Skulle det bli likadant med Anna? Jag satt en kort stund med henne innan jag sa till Elaine att jag var tvungen att gå. Jag orkade inte se henne ligga där livlös. Min sjuka, men alltid så otroligt glada Anna låg bara där och jag klarade inte av det, så jag lämnade henne bara efter någon minut.
På ett sätt hur ont det än gjorde den dagen och att hon lämnade mig så abrupt var det också skönt. Jag slapp ta beslutet att välja dag och hela den proceduren.
Jag ville inte utsätta henne för den stora operationen med rehabiliteringen efter för att hon sedan skulle få somna in ett par veckor senare och tacksamt var det många som stöttade mig i det beslutet. Djurens välmående ska alltid ligga i första hand, alltid hur ont det än må göra för oss tvåbenta och jag hade så gärna velat få ha henne ett par dagar, ett par veckor till.
Händelsen har förföljt mig jättelänge. Varje gång jag slöt mina ögon under en lång tid spelades det upp om och om i mitt huvud och skriken har nästan varit outhärdliga att behöva minnas.
Hennes sätt att agera den dagen, att det mitt i all sorg stundtals var så vackert, har också varit en bekräftelse på oss och vår relation och hjälper mig på ett sätt att minnas henne mer med den glädje och kärlek hon gav mig. Anna älskade verkligen mig och jag älskade henne.
Anna vom Hexenzauber
2010-07-12 – 2014-07-06
mlie.se drivs inte längre av mig utan av någon annan (bilderna och hemsidelänkarna är gamla).
Igår vaknade vi upp till underbar söndags sol och efter frukost bestämde husse och jag för att åka ut till Gärdet med Asta.
Det såg ljuvligt ut när vi parkerade bilen men möttes tyvärr av en gräslig blåst. Blä!
Sist och första gången vi var på Gärdet var Asta nyfiken men lite försiktig med de andra hundarna till en början. Hon blev däremot varm i kläderna efter ett tag och busade runt. Den här gången vart det inte direkt någon bra grupp att träffa och gå med och hon vart aldrig riktigt som sist med de andra hundarna (speciellt de större) som rusade fram.
Hennes sätt med andra hundar är ingenting som jag egentligen oroas av. Hon påminner rätt mycket om Anna på den punkten och hon kom ju överens med alla och var väldigt trevlig med andra hundar när hon blev äldre.
Vi övade lite inkallningar och det fungerade jättebra! Däremot gav vi upp hyfsat snabbt och gick istället bort till Himmelska Hundar för att värma oss.
Söndag och fint väder, full rulle på fiket! Det första Asta gjorde när vi kom in var att i 180 hoppa rätt upp på en soffa där en husse och hans hund satt. Det var bara att plocka ner valpen så fort som möjligt och be om ursäkt…
Sedan var Asta som förbytt. Vovvarna var kul och hon gick runt och upptäckte på egen tass och tyckte att livet var en fest. Hon var även rätt populär bland de tvåbenta och vips hade Asta charmat sig in hos två tjejer och tog tillfället i akt att hoppa upp i deras soffa och mysa en stund mellan dem.
Intressant att se skillnaden i henne och även att allt vart lite förbytt. Sist var Gärdet roligast och fiket lite slappt för att den här rundan bli tvärtom.
Det här med att vara med valp och behöva göra saker. Bästa och jobbigaste lösningen; följa med! Och då jätteskönt att bo i Stockholm där möjligheten väldigt ofta finns att kunna plocka med sina fyrbenta.
Har ju även gjort det här så mycket nu att det är en vana och trampar på som vanligt och glider in i de butiker jag brukar, men så är det ju något som inte riktigt är som vanligt. Jag har ju inte min lydiga Anna med full hjärnkapacitet i kopplet utan nästan hjärnlösa Asta. Den lilla busiga valpen som man behöver passa på nästan hela tiden. Att hon inte sätter sig fast i någon tants kappa, välter saker, är i vägen eller liknande. Det är mycket fart och lite hjärna, men man får ju skratta (och bli svettig).
Nu är hon inte helt galen jämt utan kan bete sig riktigt fint också och ibland fäller hon ned sin lilla bak och då är jag snabbt där med en gotta och ett bra, duktig tjej!
I kassan på Arken Zoo var det som att hjärnan helt och hållet checkade ut. Visst är det härligt att de är pigga och framåt, men ibland kan hon väl vara den där valpen som bara tittar? Inte hoppar, gör lekinviter, klättrar på alla och snurrar runt i kopplet. Fina är att hon fortfarande kommer undan med sin hjärnlöshet. Vi får se hur många kilon till det varar innan skratten byts ut mot sura munnar haha!
Idag tog jag för första gången med mig Asta till Gärdet i Stockholm. Tanken var väl att besöka en ny plats, nosa på och vänja sig med hundar som springer överallt och öva på smått och gott.
Är det något som jag haft och har problem med så är det att bestämma mig för vilken inkallningsfras jag vill ha. Med Anna hade jag Anna hit och det passade ypperligt. Hit är nämligen inte ett ord jag till vardags använder så mycket. Tanken var att köra samma med Asta. Däremot hade jag inte väntat mig hur svårt det skulle bli för mig att lära om och vilket huvudbry det faktiskt blev och är. Jag snubblar på orden och säger ofta fel namn…
Madeleine har ju kört Iris här vilket blev ett alternativ för mig och jag trodde faktiskt efter att jag i fredags när vi följde med Elaine ut till Sjöhaga Hundcenter hade bestämt mig för att använda just här.
Men så är jag lite tveksam till just här ändå. Jag använder det ordet mer i vardagen och vill ha en inkallningsfras som verkligen betyder det de betyder när det väl gäller. Jag kunde till exempelvis säga här till Anna när jag enbart ville att hon skulle hänga på, alltså ingen där och då femöringsinkallning.
Kanske är det jag som är struligaste matten i stan och att det är svårt att lära gamla hundar att sitta, men detta är verkligen jätteirriterande!
Som det blivit nu ropar jag för mestadels endast Asta för att i alla fall kunna träna och befästa något. Hur det ser ut kan ni se här och med lite fågelstörning här. Inkallningarna är från idag på Gärdet. Jag är jättenöjd med hur hon skötte sig! Trodde inte alls att det skulle gå så bra som det gjorde med fågeln (och då även inkallningarna med hundarna, fotgängarna och skidåkarna som jag inte filmade).
Tror inte att jag saboterar något genom att inte ha bestämt mig än, men det vore ju himla skönt att faktiskt ha det spikat. Vad har ni för inkallning och vad tror ni om mitt strulande? Hit eller här?
Idag har jag tvättstuga och det innebär att Asta måste lämnas till och från. Nyss såg det ut såhär:
Det här måste ju vara ett av världens tråkigaste klipp att titta på. Så om jag sammanfattar är hon ensam drygt 8 minuter. Hon ser när jag går, somnar om och sover tills jag kommer tillbaka.
Det här känns rätt lovande och måste väl vara lite av ett gott tecken? Speciellt om jag tänker tillbaka på Anna… Hur har era valpar betett sig när de lämnats ensam kontra när de är lite äldre? Anna var svår, riktigt svår. Hon behövde tid att förstå och mycket rutin långt in i vuxen ålder.
Idag mötte Asta och jag (Emelie) upp Elaine och hennes Avicii. Fröken svart och herr brun är kusiner. De har samma farfar, Donak von der Sonnenleite.
Vi möttes upp på Fridhemsplan där vovvarna fick nosa på varandra och vi tog ett litet varv innan vi gick till Västermalmsgallerian. Asta passade på att lägga en liten valpkiss där inne som jag fick torka upp med en tidning jag praktiskt nog plockat på mig precis innan.
Vovvarna skötte sig finfint medan vi tvåbenta drack kaffe och snicksnackade.
Vi hamnade efter fikan uppe i Kronobergsparken. Det var inte så lekvänligt i hundrastgårdarna, men det hindrade inte vovvarna från att försöka. Vilket bara resulterade i att Asta gjorde en kullerbytta i den enda lerpöl som fanns i hagen…
Från att Asta de första minutrarna tyckte att han var lite märklig till att sedan slå knut på sig själv och bli en virvelvind. Man får sig ett par skratt om dagen med den här lilla valpen!
I tisdags bestämde jag mig (Emelie) för att ta med Asta in till stan. Vi hoppade på tunnelbanan och åkte till Hötorget där vi gick Kungsgatan ner mot Stureplan.
Som vanligt när jag går med hund på Kungsgatan brukar jag svänga förbi den lilla hund- och hästaffären som ligger där. Precis som när Anna var bebis fick Asta titta och nosa på den stora svarta plasthästen de har utanför som brukar visa hästmode.
Asta fick ett jättefint halsband med tillhörande koppel från Hurtta i julklapp av Madeleine. Däremot var den där lilla biten resår i början på kopplet lite obekvämt i stan när Asta fladdrade fram. Så vi köpte ett nytt litet stadskoppel innan vi promenerade vidare.
Just det där fladdrandet gör hon mycket! Titta lite här och lite där, springa, hoppa, busa och tvärnita… Ni kan se ett litet exempel här!
Här är en karta över vart vi strosade och nosade.
Det ser inte mycket eller speciellt ut, men för små valpben är det en rätt bra utflykt. Det händer miljoner med saker och det låter och så mycket folk det är!
Vi tog ett varv i Gallerian (krysset på kartan) där hon ibland fick för sig att börja göra lekinviter mot utvalda människor. Hon är en liten clown! Efter att ha gått ut för kisspaus gick vi in igen. Valde ut ett fik där jag beställde en kaffe medan Asta efter en stund somnade bredvid mig på min jacka.
Hon vilade ett tag innan vi trampade vidare. Det hade blivit mörkt ute och det kändes alldeles lagom att åka hem igen.
I torsdags var det dags igen. Jag skulle in och träffa husse innan han åkte iväg så vi hoppade på tunnelbanan och likt förra gången hoppade vi av i Hötorget, men gick åt ett annat håll (även om vi hamnade vid Gallerian). Vi promenerade sedan över Sergels torg och upp mot Centralstationen.
Tänk att en liten valp är så intressant och hjärtevärmande! Var och varannan ville hälsa på den glada lilla valpen när vi gick runt därinne.
Efter att vi tvåbenta stoppat lite i magen och vinkat varandra hej då promenerade Asta och jag iväg i blåsten och hoppade på blåbussen hem till min pappa. Första gången hon träffade honom och var i hans lägenhet. Det var kärlek vid första ögonkastet för bådas del.
Nu när vi varit i stan ett par gånger och på en hel del nya platser kan jag konstatera att jag hitills har en cool liten tjej som trampar på och verkar gilla läget av att vara lite här och lite där. Hon är nyfiken på det mesta och då även hundar och människor inkluderat. Skulle något vara lite ovant eller märkligt kanske hon stannar och tittar innan hon trampar vidare eller så kan man väldigt lätt övertala henne.
Tanken är att det med tiden ska minskas ner, att det ska bli mer flexibelt och inte ett måste med hjälp utan att hon även ska kunna klara av ett upplägg med att vara ensam hemma. Hundpassningen kommer alltså att trappas ned med tiden.
Hon kommer att vara matad och ordentligt rastad på morgonen. Vilket innebär att man inte måste göra något större med henne under dagen utan det är sällskapet jag är ute efter, men om man vill göra en utflykt går det jättebra.
Asta har ju börjat bli äldre och söker sig därför lite mer utåt än vad hon gjorde tidigare och jag försöker därför också jobba med henne inte bara vid störningar. Så att vara ute är ju lite av ett projekt, men jag vet också hur mycket det i slutändan ger. Ju mer tid och energi man lägger ner det första året desto mer har man tillbaka.
Vi tog ett varv i Gallerian (krysset på kartan) där hon ibland fick för sig att börja göra lekinviter mot utvalda människor. Hon är en liten clown! Efter att ha gått ut för kisspaus gick vi in igen. Valde ut ett fik där jag beställde en kaffe medan Asta efter en stund somnade bredvid mig på min jacka.