När den här synen möter mig när jag inte ont anande kommer ner för trappan så stannar jag till i ren förvåning. Jaha, vem har bajsat här?
Men sen slår tanken mig att båda hundarna säger till när de är nödiga. Piper, gnyr, vankar av och an.
Varför har de inte sagt till? Varför ligger det bajs på mitt golv? Vem har bajsat? Är en av hundarna sjuk?
Många frågor, inga svar så jag går och hämtar en bajspåse. Framme vid bajset dyker genast en nya frågor upp; Varför är bajset så torrt och ser stenhårt ut redan? Har det legat där länge?
Vad är detta? Är det ens bajs?
Närmare undersökning genomförs. Plötsligt den där härliga känslan över att ingen är sjuk, ingen har glömt att säga till, allt är som det ska. Det är inte bajs.
Det är innehållet från det festliga och illaluktande benet jag köpte på Teba. Sånt vanligt pressat tuggben med vom-innehåll. Det är vomkluttar som ligger där, inte bajskluttar.
Kommer på i efterhand på att jag inte en enda gång under hela tiden ställde mig själv frågan hur ska det skulle ha gått med golvet om det varit riktigt bajs. Hjärnskadad hundägare.