I kväll har jag varit med mina arbetskollegor i Malmö och ätit på restaurang. Mycket trevligt! Jag är inte så bra på att hitta inne i Malmö och jag kan inte särskilt mycket om staden men jag har inget emot att vara där eller köra bil där. Storstad som storstad liksom.
Men när jag körde hem nu på kvällen och lämnade stadsljusen bakom mig och svängde in på den dåligt upplysta vägen förbi hästhagarna och hemåt, då kände jag plötsligt hur mycket jag trivs här utanför stan!
När husse och jag träffades bodde vi på Östermalm, jag jobbade i butik och hade alltid långa, fina naglar. Jag hade svarta stövlar med klack när jag gick till jobbet. Jag tivdes med livet i kvarteren runt Östermalmstorg.
När jag skulle fylla 30 år hade vi flyttat ut på Lidingö och jag köpte Lina till mig själv i födelsedagspresent. Jag läste till sjuksköterska och de långa naglarna och stövlarna med klack användes mer sällan. Istället köpte jag mina första kängor och fjällrävenbyxor (som jag fortfarande har kvar och vägrar slänga trots att de nu är grymt slitna) och spenderade mer tid i skogen än i Sturegallerian.
De första månaderna med Lina gick jag ner säkert 6-7 kg i vikt, jag märkte skillnad på vågen från dag till dag, men så gjorde vi inget annat än promenerade, Lina var ju stor när jag köpte henne.
Sen kom Iris, några år senare flyttade vi till Skåne och huset. Är jag inte ute med hundarna så är jag ute och gräver eller fixar i trädgården. Sågar upp ved. Vattnar häcken.
Jag påstår att jag inte genomgått någon förvandling, att jag alltid varit samma Madeleine men ändå är det stor skillnad på livet före och efter hund. Det känns som tusen år sedan även om Lina i själva verket dök upp för dryga sju år sedan. Vem var jag innan hundarna kom in i mitt liv och minns jag de versionen av mig själv?
En bra söndag är inte längre att fika med en kompis inne i city, det är att ligga och glo på trädtopparna, gömd bakom en sten i skogen som sökfigge och vänta på det välbekanta ljudet av snabba tassar i skogen när en dobermann kommer i full fart. Vattentäta, varma kängor är tusen gånger coolare än svarta stövlar med klack och jag är så tacksam för mitt liv med hundarna!
Ja livet är ganska spännande ibland, man vet alldrig vart man hamnar.. :-) tack vare hundarna så händer de hända mycket i våra liv :-)
:yes: Så är det!
Å vilket härligt inlägg :) Kram till er
Kraaam! :dog:
Åh, satt och log med hela ansiktet när jag läste inlägget. Känner igen mig så mycket :-)) !!!
Bra beskrivet! Känner igen mig så mkt i det du beskriver. Jag har hela vinden proppad med högklackade skor och opraktiska – men snygga – jackor. Mina bästa investeringar har gått från de där skitsnygga klckade höststövlarna till en grym fleecetröja som går att ha under träningsvästen.
Det bästa lördagsnöjet är inte längre en helkväll på krogen utan snarare en lyckad kvällsträning eller en riktigt mysig långis i skogen.
Jag längtar efter att utbilda mig färdigt och kunna göra som du; flytta ut från stan! Så himla roligt att läsa om någon som gjort den livsförändringen. Jag är snart 30, när jag var 27 hade jag ingen hund, nu har jag två. Livet är häftigt när man väljer att välja själv och lever så som man vill leva.
Mot skogen!
Ps. Älskar dina illustrationer. De är så beskrivande och charmiga. Du borde ge ut en bok med alla illustrationerna!
Word! :yes:
Just det här med att inte ha haft hund innan, nu känns det konstigt att jag var hundlös så länge.
Men åå vilket roligt inlägg känner så igen mig i det du skriver men jag fick nr jag fyllde 30 en stor längtan tillbaka till livet i högklackat.. men den känslan är på väg bort igen ;)
Jag kan känna ibland att när det väl är fest och klackarna åker på och man har kjol eller klänning så blir det extra roligt! För att sedan kännas ännu bättre när man får ta av sig och dra på sig fjällräven-brallan igen! ;)
Hej,
Åh vad jag känner igen mig. Född och uppvuxen på Lidingö. Lördagsfavoriten var att åka till stan och shoppa. Nu bor jag i Dalarna på landet. Köper kläder från katalog en ggr om året. Hundar, skog, kängorna och byxorna från Lundhags har format om mig kan man säga:-)
Där ser man, husse är född och uppvuxen på Lidingö!
Ändå kan man ju gömma sig i skogen rätt bra där också! ;)
För mig som längtar efter skidåkning även på sommaren låter Dalarna som paradiset! :yes:
Nu pluggar jag fortfarande och bor i studentlya snarare än på landet (som jag saknar), men annars känner jag igen mig väldigt mycket! Hunden tuggade dessutom upp samtliga klackar i obevakade tillfällen, och jag är för snål/praktisk för att skaffa nya så nu det är skogsmulle som gäller :)
Åh, jag kom just ihåg att Lina faktiskt tuggade sönder mina absolut bästa klackskor från Rizzo när hon var yngre. Jag har banne mig fortfarande inte förlåtit henne! :-X
Kul historia! :D Själv bor jag på Östermalm, jobbar i butik och har ganska så långa naglar.. :P Men sitter och drömmer om att köpa en gård på landet att fylla med hästar och hundar. Frågan är bara var. :O
Svaret är enkelt; Skåne. Det är landet överallt och det kryllar av hästar och gårdar!