Ljuvliga dag! Solsken och minusgrader, igen.
Husse började jobba i dag och försvann hemifrån strax efter kl 12 på dagen. Då det var så kul att åka skidor i solskenet i går så ville jag åka även i dag. Velade lite på vilken hund som skulle få följa med innan jag bestämde att jag skulle ta med bägge två! Ett bra beslut.
När vi kom fram till isen gjorde jag ett tappert försök att koppla ihop bägge hundarna i draglinan men Lina tvärvägrade. Hon ville inte dra en meter tillsammans med Iris. Så då lämnade jag mina stavar och kopplade henne till min midja istället. Då gick det som en dans och sprang så glatt vid min sida under tiden som jag skejtade och Iris drog.
Inte nog med att det var vackert och soligt ute. Hundarna var så duktiga också. Inte mindre än åtta hundar såg vi på isen och även om de flesta var på långt håll så susade vi förbi några av dem på ett kort avstånd att jag hejjade glatt på mattarna och hussarna. Iris och Lina skötte sig kanon! Det räckte att säga här till Iris, som liksom började svänga av mot vovvarna, för att hon skulle släppa dem och fortsätta framåt igen. Lina behövde jag inte säga ett ord till, hon bara sprang på som ingenting hon!
Med jämna mellanrum sa jag stanna dels för att öva på kommandot och dels för att hundarna skulle få lite paus. Men Iris visade bara att hon ville iväg igen! Hon älskar att springa där framme.
Vid en sån där stanna-paus kom den enda skridskoåkaren som var ute och åkte på den nyplogade isvägen ifatt oss. Han stannade till och sa hej, frågade om det gick fort när hundarna drog och sa att det var fint väder innan han åkte vidare. Ni som kollade på gårdagens film såg hur Iris blev när jag och Lina åkte i förväg. Samma sak hände i dag fast hon skällde inte lika mycket. Däremot studsade hon på stället så mycket att jag blev lite rädd att hon skulle mållåsa helt på honom och börja jaga honom.
Men inte då, full sula och det räckte att jag sa här när vi började närma oss bakifrån så släppte hon honom och fortsatte springa rakt framåt. Iris gillar inte att bli omkörd bara. Han fick svar på frågan om det gick fort i alla fall, vi lämnade honom bakom oss som en liten prick!
Eftersom jag hade båda händerna fria och stavlösa kunde jag skejta och filma samtidigt;
Efter skidåkningen på närmare 9 km så lämnade jag skidgrejjerna i bilen och satte på flickorna deras täcken innan vi gick en liten varva-ner-promenad på isen.
För någon vecka sedan längtade jag lite framåt i tiden, då när jag drömde mig bort lite till huset och att få slippa de där morgon- och kvällsprommisarna. Men nu, nu är jag tillbaka som jag brukar vara. Jag längtar ingenstans! Jag bara trivs med livet just nu och njuter av min underbara flock och solen!