I dag åkte vi hem från Katrineholm där vi tillbringat helgen. Fick ett infall att köra förbi Gärdet då hundarna hade legat i bilen så länge och låta dem rasta av sig innan vi körde sista biten hem.
Jag tänkte att Lina skulle vara kopplad och Iris gå lös men väl där så släppte jag även Lina efter någon minut. Jag blev så stolt att jag trodde jag skulle svimma när det visade sig att Lina var nästan lika bra som Iris med inkallningarna och kontakten och allt. När båda hundarna sprang efter någon liten leksugen hund så tyckte jag att det blev för mycket med två dobermann och en liten. I vanliga fall hade jag kallat på Iris (hon kommer) men nu gick det lika bra att ropa på Lina! Hon bröt och kom till mig. Min älskade bästa Lina!
Vi mötte en liten valp som var lika gammal som lilla Anna fast blandning mellan rottis och labbe. Vi mötte den två gånger och andra gången hamnade den lite på villovägar då den sprang åt vårat håll istället för att kuta efter husse som var lååångt där framme någonstans. Jag pratade med valpen och sa saker som Vad gör du här lille vän, din husse är ju där framme? Har du tappat bort din husse?
Plötsligt ser jag i ögonvrån hur Iris sticker iväg som ett jävla skott. Full sula över ängarna mot… vad? Inget! Det tog vad som kändes som en evighet innan jag fattade att hon riktat in sig på en människa som gick jättelångt bort. Va fasen?!
Husse! Iris letade efter husse! Ropade så högt som jag bara kunde och hon vände. Jag är en idiot, när jag pratade med valpen trodde Iris att hennes husse fanns i närheten och gav sig av på hussejakt.
Istället för att tala mer om vems husse som befann sig var så började vi gå efter lilla valpens husse som nu hade stannat långt där bort och ropade på sin valp. Till slut kom vi så nära att valpen hörde ropen och kunde pejla in öronen och börja springa i rätt riktning.