Att Iris kan vara lite lustig med främlingar är ingen nyhet. Ibland gillar hon nya personer, ibland skiter hon i dem och ibland vill hon inte träffa dem. I det sistnämnda fallet så brukar ”inte gilla”-fasen gå över rätt fort och sen är det inga konstigheter.
I går var vi i djuraffären för att vi skulle köpa hundmat, en stor kartong Nordic. Iris och jag gick in och bort till frysen för att lyfta upp en kartong. I affären befann sig även en kvinna och hennes två barn. De gick runt och letade present till sin hund.
Samtidigt som jag öppnade frysen så bestämde de sig för att köpa märgben som finns på samma ställe. Det ena barnet, en pojke, frågade om han fick klappa Iris och det fick han. Men istället för att sträcka fram handen och låta Iris komma fram till honom så gick han framåt så att han trängde in Iris lite i ett hörn och böjde sig för att klappa henne, det tyckte Iris var en jättedålig idé. Efter en liten stund så hörde jag hur hon morrade lite lågt och precis när jag skulle säga något sa mamman att nu kanske han skulle låta Iris vara för hon ville inte bli klappad. Tack!
Jag sa som det var, att Iris var en väldigt löjlig liten hund och att han inte skulle bry sig om hennes fånerier. Jag menade som i att inte ta åt sig, pojken tolkade det som att han kunde fortsätta klappa. Trodde jag skulle få lite stöd från mamman men allt hon sa var åt honom att sträcka fram handen så att Iris fick nosa på honom först. Va?
Så jag tog bara två märgben och sedan lämnade vi frysen, sket i hundmaten och gick till kassan. Det gjorde pojken också och han skulle klappa Iris. När vi stod där i kassan så började hans mamma lära barnen vad det var för ras ”Det är en dobermann, de är vakthundar” och fortsatte prata om att alla hundar var bra på olika saker och att dobermann var bra på att vakta. Under tiden hon berättade ville jag bara ut och i ren stress tryckte jag fel pinkod! Iris var ju i koppel så hon kunde inte komma undan pojken, och hon morrade upprepade gånger och försökte backa undan. Till slut släppte jag helt enkelt kopplet och Iris sprang verkligen bort från honom och rundade ett bord. Han följde efter och skulle klappa.
Äntligen hade jag knappat rätt pinkod, sa till flickan som jobbar där att jag inte ville ha några kvitton och tog Iris och gick! Äntligen slapp vi honom.
När vi hade gått några meter så kom jag på att jag hade glömt påsen med mina hyrfilmer! Satan, det var ju bara att gå tillbaka och hämta fort som ögat. Under den korta visiten var pojken där och försökte klappa Iris men då skällde hon till. Om det sa jag inte ett knyst, vi bara gick ut igen.
Vilken pärs! Jag har aldrig varit med om något liknande. Hade jag varit själv med barnen så hade jag styrt upp det hela. Eller om mamman varit tyst men nu pratade hon ju hela tiden och hon sa flera gånger att han kanske skulle låta Iris vara men mer som ett förslag än att hon menade det och pojken sket ju helt i det. Dessutom mötte vi ju dem i djuraffären, inte ute på gatan (där jag antagligen gissat på att pojken aldrig klappat en hund förut). De var ju hundägare själva! Flickan som jobbade i butiken var bara söt och log och jag kände mig instängd i twilight zone.
Är det så här det känns att ha en liten söt hund som alla barn ska klappa vare sig hunden vill det eller ej? Fy va jobbigt.