Sedan jag avgick som redaktör för tidningen så har jag tänkt väldigt mycket på det här med vad man får skriva och inte. (Jag avgick för att en liten grupp människor var väldigt upprörda över att jag skriver blogg där jag ibland har åsikter).
Dessutom är jag ju admin för fb-forumet Dobermann-Sverige och där har det uppkommit situationer där vi haft lite problem med att alla inte är överens om vad som ska skrivas där och inte.
Jag orkar inte gå in på exempel då det redan är ett så känsligt ämne för en del men jag har lagt märke till att dessa personer kör en väldigt smart taktik kring det hela utåt sett; höj dig själv till skyn, tala om för alla hur bra du är och utmåla dig sedan till offer. Då kan du lätt om någon ställer en fråga hänvisa till att du alltid gör ditt bästa och blir frågan/kritiken för svår att svara på eller hantera drar du fort på dig offermanteln istället, ställer dig i ditt hörn och skriker. Det är både smart och väldigt fegt.
Särskilt som den mesta kritiken jag fått är för att jag pratat om avel och DCM, det som just dödade min egen Lina. Att jag faktiskt fått så mycket skit för det i alla år är nu när jag ser tillbaka på det i efterhand helt otroligt. När jag började skriva om det var det ju galet tabu att nämna sjukdomen och när den drabbade någon så åkte offermanteln fram direkt men att jag tog åt mig av den och blev ledsen när folk svarade med att vara elaka tillbaka är ju jätteknasigt. Nu känner jag verkligen både att jag hade rätt och att inget de fegisarna någonsin kommer att skriva om mig kan vara värre än det jag råkade ut för när Lina dog.
Bara några dagar efter att hon hade dött tänkte jag på det; var det för det här som jag skulle jagas, anmälas, pekas ut, ljugas om, bli uppringd för, ta åt mig av? Var det för att jag tyckte att det var skit (eller bajs för den som gillar att klamra sig fast) att den här sjukdomen skulle tystas och att så många av oss lever med skräcken av den?
Jag skrattar nu när jag tänker på det även om jag samtidigt får tårar i ögonen för att lärdomen blev att Lina skulle dö för att jag skulle förstå hur lite jag faktiskt behöver bry mig om de här personerna. Samtidigt är jag så stolt över att jag skrivit om det, tagit upp det, med lite tur gjort att någon annan också vågar tycka eller berätta utan att behöva vara rädd för sin uppfödare när de gör det.
Jag som alltid sagt att man inte ska välja uppfödare efter person utan titta på hundarna som paras förstår nu hur viktigt det är att man har en uppfödare som faktiskt inte blir arg på dig om du berättar att din hund är sjuk. En uppfödare som stöttar dig och delar med sig av kunskap istället för att censurera dig när något händer. Som inte försöker förbjuda dig att träna med vissa personer. Som inte ställer krav på vem du ska och inte ska vara vän med på facebook.
Jag tänker inte dra på mig någon offerfilt. Jag tänker inte sluta blogga eller sluta stå för mina åsikter, väl medveten om att jag varken är bäst eller alltid har rätt. Man kommer inte framåt om man inte får tycka. Man kommer inte framåt om man inte får prata/skriva även om jobbiga ämnen. Jag tänker inte begränsa vilka ämnen som man får eller inte får skriva om på fb-forumet.
Vad gäller tidningen så fick jag både styrelsens och de flesta medlemmarnas stöd i att jag gjorde ett bra jobb och att det inte krockade med att jag skrev blogg. Vi får hoppas att en blogg- och åsiktslös redaktör kan tänka sig att ta över.
:( Jag vet ju inte till hela historien, så jag kan bara utgå från det jag läst~ Men jag upplever också att vissa ”rashundsmänniskor” försöker dölja allt det dåliga med rasen, istället för att lyfta fram och jobba på det (för gud förbjud att man visar sina svagheter). Jag är tacksam för vartenda rasentusiast och deras jobb med att sprida kunskap och information till andra, och som lägger vikten på avel och hälsotester. Rasens kvalitet och överlevnad är beroende av dessa människor. De som döljer och ljuger, är de som i slutändan sätter hela rasens hälsa på spel – och alla dess hundratusentals individer. Jag kan egentligen skriva många frustrerande åsikter om dessa människor… men… det hjälper inget. Man måste helt enkelt vara ärlig och jobba på att ge andra ordentlig kunskap, dock tyvärr är det största jobbet människor som jobbar emot en och rasen.
Ge aldrig upp det goda.
MVH
Den lätta vägen är att bli arg och skriva något elakt tillbaka. Lägga upp det som jag skärmdumpat genom åren när någon skrivit om mig på internet så att du och alla andra hade fått hela storyn eller skriva ner de där frustrerande åsikterna du nämner.
Den svåra vägen och den som faktiskt leder någonstans är att lägga skiten bakom sig, lägga undan prestigen, hålla sig till ämnet utan att bli elak och våga vara öppen med att ”nu hade jag fel” eller våga stå för att man tycker annorlunda eller vara öppen med vad hundarna blir sjuks och ibland tyvärr dör av.
Om vi nu fortsätter att ta DCM som exempel så började jag för många år sedan med att ställa frågor om det och ifrågasätta (vilket retade många) till att nu bara lyfta fram vad de som är duktiga och jobbar med frågan inom klubben kommit fram till. Klimatet i frågan är helt annat nu än då vilket är jättebra.
:yes:
Det känns orättvist att individer som du, som tar upp ämnet, är öppen och kritisk, alltid blir ensam med kampen. Det är ju inte bara DIN kamp! Detta drabbar ju alla Dovermann-ägare och fler borde backa upp dig öppet. Alla de där som är ”på din sida” som du nämner, ställer de upp? Är de öppna och kritiska? Står de bakom dig offentligt?
Är det bara du som ska dra det här tunga lasset?!
Detta är inte bara min kamp och jag måste säga att jag på inget vis är den som gjort mycket eller mest i DCM-frågan. Men jag tror att jag har lyft upp frågan och har nog varit till hjälp för några av mina bloggläsare och det tycker jag inte är fy skam det eller.
Känslan av ensamhet är dessutom större utåt och här på bloggen eftersom jag varken drar upp vem/vilka som jag upplever håller med mig i frågan eller vem/vilka som är de som ser mig som ”fienden” av vilka anledningar det nu må vara. Öppenhet i sjukdomsfrågan, ja gärna, men jag tror inte att något gott skulle komma av att man offentligt tog mitt parti ”mot” någon.
Men så mycket kan jag säga att om jag upplever att det är max fem personer som ogillar mig på ett sätt så att de låter mig veta det och inte glömma bort det och att stödet jag fått den senaste tiden är tio gånger större än det!
Sist men inte minst så var mitt inlägg ju mest ett konstaterande; förut brydde jag mig och tog illa vid mig, nu känner jag att jag inte tänker bry mig längre och det är faktiskt väldigt skönt.
Det är så fruktansvärt tråkigt med uppfödare som stoppar huvudet i sanden och låtsas som att in te problemen finns! Hundar blir sjuka och ett tag levde jag i tron om att ingen vill föda upp sjuka hundar så det går inte att skylla på någon men jag är inte säker längre då jag själv fått höra både det ena och andra när jag fått sjuka hundar. Nej usch och fy det behövs mer öppenhet och mindre smuttskastning mot dom som vågar vara öppna och ärliga med sjukdomar!!
Ja här har vi ett problem, i alla raser upplever jag det som.
Men jag hoppas och tror på lite paradigmskifte här faktiskt om vi nu ska använda lite fina ord ;)
När jag köpte hund för 8 år sedan så var det uppfödarna som dominerade på internet. Många fina hemsidor, enstaka bloggar, alla lika perfekta, alla lika bra. Även o du var en uppfödare som var ärlig och öppen med sjukdomar och problem så var det desto fler som valde att bara lägga ut det bra-iga. Dvs det krävdes mer mod av enskild uppfödare för att våga och stå på sig om det ”dåliga”.
Nu är uppfödarnas hemsidor och bloggar i minoritet och det är vi valpköpare som tar mest plats och syns mest.
Många är de bloggare som den senaste tiden skrivit om hur deras hundar gått bort och av vad. För att inte tala om facebook. Min hund är död i DCM/cancer når ut till alla, direkt om man väljer att dela med sig.
Som uppfödare måste du i dag vara rätt så sträng och våga ställa rätt hårda krav på dina valpköpare för att tvinga dem att hålla tyst. Själv tröttnade jag efter att ha haft en sån uppfödare kan jag säga. ;-)
Jag har läst din blogg till och från i flera år och nu vill jag passa på att säga att jag tycker du är grym som ifrågasätter på ett rakt sätt. Jag kan förstå att det kan kännas jobbigt för de som känner sig kritiserade men jag kan inte förstå hur man vill mörka t.ex. sjukdomar och, som nån skrev, så är det ju rasen som drabbas. Personligen litar jag mer på en person som erkänner sina svagheter och arbetar på att förbättra än en som aldrig gör fel. Hur kan man INTE vilja avla på djur för att slippa DCM?! Jag har haft tankar på att skaffa dobermann sedan min förra hund dog men har inte kommit dit än och har väl dragit mig just för att jag inte vet vem som är seriös uppfödare. Den dagen det är dags ber jag kanske om råd. Fortsätt kämpa för det friska och fortsätt lämna alla neggon bakom dig. Bra jobbat!
Tack så mycket för din kommentar! Hoppas att du hittar en bra och seriös uppfödare! :yes: