Anledningen till att jag köpte Iris var att jag ville ha en mer arbetsglad hund än Lina. Lina var lättlärd och snäll att träna med men hennes arbetsglädje drevs till största del av mängde köttbullar jag hade i fickan, inte själva viljan att samarbeta i sig.
En duktig hundförare hade säkert kommit långt även med Lina om man gett sig tusan på det men då hade det varit för hundförarens egen vinning, inte Linas. Hon var precis lika nöjd och glad (kanske gladare) med att bara vara sällskapshund och hänga med.
Nu är inte jag någon särskilt duktig hundförare men Iris har alltid varit en svårare hund då hon haft mycket mer av allt i sig men en lättare hund att träna med då hon funkar på ett helt annat sätt. Samarbetsvilja och träningsglädje som aldrig tar slut upplever jag att jag har fått i henne.
När vi bodde i Stockholm (första 2,5 åren av Iris liv) tränade vi ofta och vi tränade mycket. Iris kunde gå lös i skogen, runt kvarteret, på Gärdet, i rastgården, överallt hade jag lika bra koll på henne. Här nere i Skåne har vi tappat mycket av det där. Dels för att jag inte haft lika många träningskompisar som jag träffat lika ofta, vi har haft andra förutsättningar för henne att vara lös, ja listan på ursäkter är lång!
Sen gillade inte Lina att åka bil och våra träningskompisar här bort längre bort. Lina gillade inte vatten och det är vid havet jag har de största möjligheterna här att ha hundarna lösa. Lina hade klara problem med att låta bli att jaga och jag har då aldrig sett så många gäss eller rådjur i flock på ett och samma ställe som här nere.
En dag som i dag t ex då jag jobbat natt och husse åkt i väg för att stanna borta över natten så sover jag inte mer än 4-5 h för att sedan gå upp och ta hand om hundarna. Jag hade med andra ord med största sannolikhet valt att inte åka så långt eller ingenstans, jag hade föredragit att rasta båda hundarna samtidigt för att spara tid och ork efter lite sömn. Dvs det hade blivit lång koppelpromenad här i närheten och möjligtvis lite träning med Iris på tomten eller i närheten för att sedan åka hem till Lina igen. Inte en dålig dag på något sätt men jag tycker själv att jag tappat mycket med Iris den senaste tiden.
Så plötsligt när Lina inte finns mer så är allting annorlunda. Iris kan följa med överallt utan att tycka att det är jobbigt eller läskigt. Går vi på promenad så kan hon gå lös så länge jag har uppsikt och vi inte möter någon. När vi åker iväg kan vi vara borta längre och vi kan åka till havet hur ofta vi vill. När vi gör något så kan jag lägga all fokus på Iris.
Jag hatar att säga det men det har på sätt och vis blivit bättre eller lättare nu.
På rent infall stoppade jag in Iris i bilen i går och åkte till den enorma viken som ligger här i närheten. Visste inte hur mycket vatten eller hur djupt det skulle vara men det visade sig att vattnet var nästan helt borta och det kändes som vi hade en obegränsat stor sandstrand att vara på.
Däremot var vi inte själva där. På avstånd såg jag en stor flock gås-typer som satt i grupp och började röra på sig ju närmare Iris och jag kom. (Man ser dem som små svarta prickar i fjärran här nedan)
Jag visste att de skulle börja flaxa och flyga när vi kom närmare, jag visste att Iris skulle slå på jakten. Men vi fortsatte gå för när jag är ensam med henne så kan jag träna hur mycket som helst och jag vet att hon kan sköta sig.
Mycket riktigt så lyfte hela gänget på en gång och Iris sprang stora rundor runt mig med sin frippa i munnen. Hon såg fåglarna men ännu var de för långt borta för att hon skulle starta upp.
Så började de flyga mot oss, över oss och plötsligt blev saken en helt annan. Iris ville jaga alla och nu passade jag på att ropa mitt allra bästa på henne. Iiiiiiiris här! Lyckan i hjärtat när man ser det koppla och att hennes kropp byter fokus för att vända, så gött!
Gåsgänget fortsatte att flyga över våra huvuden både en och två gånger, tydligen kunde de inte enas om nytt ställa att landa på. Iris sket faktiskt i vilket efter en stund och jag började lura på om de var för många för att hon skulle bry sig.
Så plötsligt såg jag hur Iris rusar rakt mot något. En ensam fiskmås satt längre bort på stranden. Ropade på henne igen och hon vände innan måsen hann lyfta. En förvånad pippi satt kvar och tittade efter Iris som sprang mot mig.
I dag gick vi en lång promenad här i området. När vi kom till vår lilla äng som vi alltid korsar släppte jag Iris trots att tre andra hundar syntes på avstånd. Iris var otroligt sugen på att springa bort till en av hundarna som såg extra pigg ut men lyssnade på mig. Fick en frolic och var nöjd med det. Vi gick över en annan äng istället för asfaltsvägen hem, Iris kände säkert lukten av både hare och rådjur men vi såg inga och hon gör inga tokrusningar på minsta vindpust. Vi kröp mellan stängslen och gick genom de tomma hästhagarna hem, Iris var glad där hon studsade fram i hagen på fri tass. Sista biten hem till huset gick hon också lös när vi mötte en bil, jag vände mig mot Iris och sa att nu måste vi springa fort hem innan bilen kommer och så sprang vi. Iris vann och var först till grinden där hon stannade under tiden som bilen lugnt körde förbi ute på gatan.
På den här månaden sedan Lina dog så märker jag det. Det är bättre att vara själv för Iris. Det är lättare för oss att träna när hon är själv. Det är jobbigt att erkänna det men samtidigt känner jag en glädje över det också, att det finns något som blivit bättre.
Känner igen dina reflektioner. För oss blev det tvärtom. Jag hade min hund för mig själv, men var sugen på en till för att få MER hund. Jag ville ha två, men ville i sådant fall ha en trygg och stabil vuxen hund som kunde vara en trygg storebror åt min Lillkille. Det blev inte så, och jag kände mig lurad. Det var ingens fel, men jag kände mig enormt lurad och stod ensam och oerfaren med en hund med enorm ängslan och osäkerhet och fick ingen hjälp. Jag kan ibland känna med stor sorg att det kommer att bli lättare när han dör. För det kommer det. Vardagen kommer att vara lättare och min hund kommer att bli lugnare. Så är det.
Det behöver inte betyda att man älskar sin hund mindre. Det betyder ingenting, det är bara så som livet är. Jag kommer att uppskatta varje stund med min L. För han är verkligen en stor kärlek, men det kommer bli så mycket lugnare och enklare när det är bara jag och N igen.
Så, med min roman vill jag bara säga att jag känner igen mig, och att det inte betyder någonting att man känner så.
Kramar till er från en läsare!
Jag känner igen det du skriver så väl. I mitt fall var det första en gammal hund som somnade in, och andra gången en ung men sjuk hund som fick avsluta sitt liv efter att ha varit fysiskt begränsad (jämfört med sina huskykompisar) under ett par års tid. Det känns både jävligt och konstigt och fel och jag vet inte allt. Plötsligt måste man inte räkna timmar längre när man är borta, för det ligger inte en annan hund där hemma ensam. Plötsligt kan man gå långt eller färdas snabbt utan begränsning, och kanske är det först då man inser just hur begränsad man tidigare varit.
Det är ju en del av livet, att hundar i gruppen blir sjuka eller gamla med tiden och kräver extra omsorg, men jag känner ändå igen känslan av skam när man i efterhand inser att det inte bara gav sorg att förlora dem, utan även en viss frihet. Det känns så fel att känna så. Men så är livet och de hundar som idag är pigga och friska och kanske kan få mer när familjen inte begränsas av någon som är gammal eller sjuk, ja en dag är det ju deras tur att bli extra ompysslade.
Det värsta jag vet är väl egentligen när folk INTE begränsar sig utan låter den gamla eller sjuka hunden ligga hemma helt själv medan de bara kör på med den yngre och gör allt roligt de kan och vill utan att anpassa sig efter den med speciella behov. DET om nåt är väl ett svek. Hundar är storsinta varelser och jag tror nånstans att de som gått vidare inte skulle förebrå oss om de kunde läsa våra känslor. De är nog bara glada att vi just gav dem lite extra och anpassade oss efter dem när de inte klarade att leva livet fullt ut längre.