Jag får frågan ibland hur Iris är nu efter att Lina är borta. Svaret är att hon är lika glad som vanligt.
Inte så ofta får jag frågan hur jag mår eller hur jag är nu efter att Lina är borta. Det hade blivit ett helt annat svar.
För Iris tittar inte på bilder av Lina nästan varje dag. Iris förstår inte när husse och jag drar ”minns-du-när-Lina” historier för varandra. Iris tänker inte om på alla ”om” som kunde ha varit. Iris börjar inte gråta när hon ser hundar som påminner om Lina. Iris kan inte räkna hur många dagar det är kvar tills Lina skulle ha fyllt 10 år. Iris saknar inte hennes nos, hennes lukt, hennes sätt och hennes blick varje dag.
Iris visste inte att vi när vi var hos veterinären häromdagen fick vänta i samma rum som Lina och jag fick vänta i då när vi åkte in på måndagen när jag precis hade upptäckt att Linas hjärta hade gått i spinn. Hon vet inte att det var på det där golvet jag satt och väntade på veterinären och kände Linas otroligt höga puls mot mitt ben.
När jag dessutom hörde Torkel Falks röst där utanför rummet och såg honom genom den inte helt stängda dörren, då lyssnade Iris bara på rösterna under tiden som jag svalde hårt flera gånger för att försöka stoppa tårarna som ville komma. Försökte stålsätta mig om det var Torkel vi skulle få träffa.
Det är inte i Iris huvud som filmen spelas upp om och om och om igen från den där dagen då allt tog slut. Hur jag såg Lina vackla till, hur jag sprang fram, hur jag höll henne och hur jag plötsligt visste att hon höll på att dö där och då. Allt jag sa, allt jag inte hann säga. De sista ryckningarna i kroppen innan hon dog. Allt det som hände på bara någon minut som jag kan älta och minnas hur länge som helst.
Det är inte Iris som plötsligt blivit så löjligt medveten om hur kort hennes liv faktiskt är i jämförelse med mitt. Jag tänker på det minst en gång om dagen, vad fan gör jag om Iris skulle bli sjuk eller dö nu? Jag sa till husse för några dagar sedan att jag inte ens vet om jag klarar av att ha några fler hundar om Iris dör, jag står inte ut med smärtan att förlora dem.
Iris vet nog inte heller att det är Lina där i lådan på bänken. Det är inte Iris som ser till att fylla vasen med blommor eller funderar på vilka bilder som hon vill framkalla och rama in för att aldrig glömma bort men som samtidigt inte ens kan titta på bilder av Lina utan att börja gråta varje gång, varje dag.
Det är inte Iris som vet att det nu snart gått tre månader sedan Lina dog och som ofta inte ens vågar säga att det fortfarande gör så ont som det gör. Att sorgen ersatts av saknad och att den faktiskt är nästan lika tung att bära på.
Iris är den som släpper sin boll på golvet och slickar mig i ansiktet när jag gråter men hon vet inte att det har med Lina att göra.
Men som sagt, ingen frågar så då säger jag inget. Däremot saknar jag henne så fruktansvärt mycket. Jag är fortfarande ledsen, tänker på henne och gråter varje dag.
Madde, det du skriver går rakt in i mitt hjärta och tårarna sprutar här nu :cry:
Jag förstår hur du känner dig- jag förstår din smärta och din saknad..
Ta hand om dig å ge syrran en puss från Myran och mig :rose:
…..ja…….så är det och jag ser knappt tangentbordet för tårarna som rinner å rinner nu……jag har saknat likadant några gånger.
Men så kommer det en dag när jag känner (mentalt…) att ”nu hänger jag upp älsklingens porträtt på väggen bland de som levde en gång för längesen och där vi alla hamnar en gång”….
Man glömmer inte, men man ältar inte längre.
Och smygande runt knuten kommer suget efter en ny ”bebis” och livet går vidare
Känner så väl igen det du skriver. Var där i somras. Dock så orkade jag inte med att nån frågade hur jag mådde, då bara brast det. Men man får ju tillåta sig att brista i såna lägen… :brokenheart:
:brokenheart: :heart: :heart:
Du sskriver så himla fint!
Jag förstår precis vad du menar & sorgen är inget man bara suddar ut.
Det är lite mer än 3 år sedan som min vackra lilla häst dog & jag saknar honom fortfarande även om det inte gör lika ont. Det är nog den enda trösten jag kan ge, att det gör mindre ont med tiden, men jag vet i tusan om den någonsin försvinner helt.
Massa kramar & bara ring om det är något!
Så himla fint skrivet! Du satte ord på mina känslor för hur jag känner för Orka som jag tappade hastigt 09.
Tack och tack för att du delar med dig. En del av mänskligheten vet inte av att djuren vi äger sitter så djupt inne i våra hjärtan så dom förstår inte att man sörjer som vi gör.
Tack för att du delade med dig av detta inlägg.
Många varma och stärkande kramar! / Emma, Amillo och Myy
Åh, jag förstår precis hur det känns också, jättefint skrivet. Jag tror att vi i Sverige generellt är rädda för att fråga sånt här, för man vill inte tränga sej på nån annans känslor. Jag tror vi borde bli bättre på att prata om sånt här, så fint att du skriver om det!
Kramar!
:heart: Fin kärleksförklaring! :heart:
Det blir lättare med tiden men går aldrig över helt och hållet! I söndags var jag på Kistamässan och på väg till vår ring passerade jag ringen med Irländska settrar, tårarna bara sprutade innan jag ens förstod vad jag såg! Det har gått 421 dagar och saknaden gör fortfarande så ont! Men jag vet av erfarenhet att det kommer att bli lättare med tiden. Kram
Så fint skrivet. Mina tårar rinner.
Lilla gråanosen, Jag tänker själv på henne rätt ofta.
Sorg och saknad, tänk om man kunde trolla bort smärtan.
Jag har tyvärr inga ord som dämpar det onda. Däremot vet jag vad du menar, jag saknar min Ammon. Dagligen finns han i mina tankar. Önskan om att allt vore annorlunda. Det är i augusti 3år sedan han försvann. Saknaden vägrar släppa. Även om den på något vis har bleknat och kanske visar sig på ett annat än i början.Även om jag för någon vecka sedan började gråta bara jag såg en grästuva. Inbetningsperioden för känsliga kolikmagar skulle ha börjat då.
Att mista en bästa vän innebär livslång sorg och saknad.
Stor kram <3
Så vackert skrivet igen en gång. Sitter också här och blinkar bort tårarna. Känns som det var alldeles nyss som mina två gick bort fastän det redan har gått tre år. Och nu har vi fått beskedet att min vackra, vackra vän Rogdaj har lymfoma. Så vår tid tillsammans kommer att ta slut inom några veckor. Livet är så orättvist. Orättvis. :cry: :cry:
Kram på er och ta hand om er.
Tror att jag kan relatera till hur det känns. Den 10:e juni är det 4 år sedan jag sa hejdå till min bästa vän. Hon hade funnits i mitt liv genom så många jobbiga och roliga perioder. Från att jag var 12 till att jag var 24. För mig var hon inte en hund, hon var min bästa vän, min favorit bland allt levande tills min son föddes och hamnade på delad första plats.
Jag gråter fortfarande men pratar inte om det så ofta, det känns inte helt accepterat att känna samma sorg för henne som andra känner för människor, men det är likadant. Från att ständigt ha henne där, tittande på mig, förstående och så klok till ett tomt vakuum.
Jag har 3 andra hundar idag, alla speciella på sitt sätt men det kommer aldrig igen att bli detsamma, tror bara man får en Diana i livet.
Det enda jag kan säga som tröst är egentligen ingen tröst. Min största rädsla när hon dog var att hon skulle blekna. Att hon inte skulle kännas närvarande i mitt liv, bli ett minne. Nu är det så. Det gör inte lika ont längre för minnena av henne börjar bli avlägsna. Jag blixtsaknar inte i vardagssituationer för det var så länge sen hon var med. Räknar inte in henne längre. Men när jag ser ett foto av henne, blundar och minns så gör det fortfarande lika ont.
Usch, vet exakt vad du menar, nästan för jobbigt att läsa ditt inlägg då det rör om i grytan. <3
Känner igen detta när det gäller sorg efter människor. Folk frågar inte, de visar omtanke i samband med dödsfallet och begravningen, men sen vill de inte fråga mer. Den döde blir ofta död för alla utom de anhöriga – som ständigt tänker på honom/henne. Jag tror att andra skräms lite av att han/hon är död, eller av själva saknaden, därför är det lättast att låtsas som om personen aldrig existerat.
Det är så med hundar också. Och hundar förväntas man sörja mindre eller snabbare eller vad man ska säga.
Vad gäller ältandet och att scener vevas i huvudet har jag haft samma upplevelse efter en traumatisk händelse. Det har släppt nu, men jag tror att det kan bli en typisk reaktion när man upplever något känslomässigt starkt eller chockartat.
Usch..<3 Det är en sån fruktansvärd tomhet. Det finns liksom inga ord som kan beskriva detta. För mig har det gått två år nu, men det hindrar ju inga tårar. Det hindrar inte minnet av en kropp som stelnar i min famn. Det är en brutal smärta att behöva gå igenom, i alla fall om man är varandra riktigt nära. Det blir en i familjen, och att förlora en i familjen… Det känns i hjärtat och ända in i själen.
Varmaste kramar till dig, med åren kommer det bli lättare att leva med. Saknaden och ärren finns kvar, men man kan lättare fokusera på det fina och se tillbaka på all glädje.
Man måste få sakna, måste få lära sig att stå rakt igen utan en del av sig själv som varit så självklar under många år.
Tack allihopa för era kommentarer!