Kattdagen och att prata med Iris i affekt
När jag bloggade i lördags hade jag precis kommit hem, satt i soffan och var bara knäckt. Jag ville bara att tiden skulle gå så jag skulle få reda på hur det gått för katten. Efter ca 20 minuter plockade jag upp telefonen och började skriva om det som hade hänt.
Sedan försökte jag få tag på husse, grät, svor och grät ännu mer. När det hade gått nästan två timmar kände jag att ilskan och frustrationen inte längre gick ut över Iris och sa rakt ut ”Iris, du kan komma nu om du vill”. Det ville hon, hon skyndade sig ner för trappan och sen tvättade hon mig väldigt noga i hela ansiktet.
(Här vill jag även flika in en sak angående min reaktion efter att det hade hänt med katten då jag sett att några kommentarer på facebook gällt just det. Jag var rädd, chockad, uppskärrad, ledsen, skamsen, besviken och hade adrenalilnpåslag. Att jag just då valde att inte försöka kommunicera med min hund annat än att ta henne i kopplet och gå hem och sedan säga åt henne att gå undan är ingenting jag ångrar eller skäms för. Ja, jag svor över Iris när jag bloggade men jag lät inte det gå ut över henne. Ju mer upprörd du själv är, desto mindre ska du prata med din hund! Oavsett om det gäller tävling som gått åt helvete eller om det är efter att din hund tuggat på en katt. Den som har synpunkter på det kan fortsätta ha det.)
Efter att Iris pussats färdigt la hon sig på mig och sen låg vi där tillsammans och gjorde precis ingenting. Jag kollade min telefon hela tiden även om jag misstänkte att kattmatten inte skulle höra av sig. Hon hade bråttom någonstans och jag trodde inte att hon tagit katten till veterinären faktiskt. Ändå hoppade jag till varje gång jag fick ett sms.
Äntligen sms
Kollade även telefonen under natten några gånger men det var först vid 10-tiden på förmiddagen nästa dag som jag äntligen fick ett sms.
Det var jätteskönt att höra att katten mådde bra även om sms:et bara bekräftade det jag hade misstänkt, lille katten hade inte varit hos veterinären.
När jag pratade med kattmatten dagen innan hade jag varit väldigt tydlig med att jag givetvis var den som skulle stå för alla veterinärkostnader och jag hoppas verkligen att hon uppfattade det. Jag känner inte riktigt att faran är över ännu och det hade känts bättre om jag fått svart på vitt att katten var ok men jag kan inte tvinga någon att ta sin katt till veterinären, jag kan bara konstatera att jag hade agerat annorlunda om jag var hon.
Resten av dagen i går tänkte jag att jag skulle träna med Iris i trädgården bara men när vi gick ut kände jag att jag fortfarande hade huvudet fullt av jobbigheter. Om jag inte mår bra så vill jag inte träna med Iris. Istället samlade jag pinnar, krattade och pratade med grannen en stund, under tiden sprang Iris runt med sin boll i munnen och ville att jag skulle kasta den åt henne.
Iris skador
Helt plötsligt kom jag på att jag inte tittat genom Iris, hon hade ju trots allt varit inblandad i kattumult, det tillhör seden att man som hund blir repad då. Iris genomgick en inspektion men ju mer jag letade desto mer förvånad blev jag. Inte ett märke, inte ett klös, inget?
Ett litet rivsår i örat, kanske ett litet rivsår över nosen och två streck i pälsen som nästan helt saknade rivmärken i hennes hud och som bara syntes svagt i vissa vinklar i solljuset. Det var allt jag kunde hitta och då är jag inte ens säker på att det var katten som gjort dem. För att ni ens ska ha en aning om vad jag menar så har jag satt ut röda prickar på nosbilden och pälsbilden där de börjar och slutar.
På eftermiddagen var vi bjudna hem till Nemo och hans flock. Det var skönt att få komma hem till dem och vi var ute på deras tomt och pratade strunt, hundarna tuggade ben och lekte, vi gick en promenad, jag fick jättegod middag!
Varför gick Iris lös, hon har ju jagat katter förut?
Ja, Iris har jagat katter förut. Hon har hoppat över nätstaketet från tomten in i hästhagen och jagat en katt som satte högsta fart. Jag kan inte hoppa över det staketet men jag kunde bryta Iris kattjakt genom att kalla tillbaka henne igen. (På bilden ovan syns inte staketet till höger i bild, bara stolparna)
Hon har även hoppat över staketet in till grannens tomt för att jaga deras katter (den delen där det växer träd och buskar på bilden). Där har jag heller aldrig kunnat hoppa efter henne utan har fått kalla tillbaka, kommendera ligg och sedan gå ut från min tomt ut mot gatan, gå över min ena grannes tomt, över staketet till granne nummer två där Iris legat kvar för att sedan ta tillbaka henne samma väg.
De staketen är utbytta för att jag ska slippa gå och fundera på att bryta Iris jakt inifrån tomten utan kan vända ryggen till henne och göra eller tänka på annat när vi är hemma.
Iris och jag gick samma promenad även i fredags, dvs dagen innan katten. Varje gång det kom en bil kallade jag in henne till gräskanten och satte henne fot. Gick bra. Vi mötte bara en person längs gatan som höll på att byta däck på sin bil och när vi får människomöte så brukar jag koppla henne oavsett men Iris såg honom så tidigt och han såg oss och Iris ignorerade honom så istället fick hon gå fot förbi honom. När vi hade passerat honom svängde vi ut på en äng med högt gräs.
Precis när vi kommit ut på ängen började en fasan springa i det gula gräset. Jag såg honom bättre eftersom jag är längre men Iris såg garanterat rörelsen i gräset. Iiiiiris bollen! sa jag och Iris tvärvände innan hon ens tagit upp jakten och jag kastade bollen i motsatt riktning från fasanen som sprang vidare till säkerhet. Iris och jag fortsatte kasta boll hit och dit för att verkligen befästa det roliga hos mig. Gick vidare över ängen, genom hästhagen och hem.
Erkänner jag direkt att jag trodde mig ha tillräckligt bra inkallning för att kunna få stopp på pågående (katt)jakt på min hund? Ja, det trodde jag dum som jag var.
Har jag någonsin testat att bryta jakt på mindre än en halvmeters avstånd där Iris fått tag sitt byte på mindre än en sekund? Nej. Är det en ursäkt för vad som hände? Nej!
Jag vet inte hur lång tid det tar innan jag kan vara säker på att katten verkligen klarat sig och ni kan ge er tusan på att jag kommer att höra av mig igen till kattmatten nu när jag har hennes nummer och fråga hur katten mår om några dagar men tills dess kommer jag nog att fortsätta oroa mig för katten.
Sen ska jag erkänna en sak till; när jag vaknade i morse gick Iris och jag ut på tomten. När vi kom runt till baksidan satt en trög duva där på gräsmattan som jag inte såg förrän Iris hade börjat jaga den. Jag bröt den jakten direkt med att kalla på henne och det kändes väldigt bra mitt i det jobbiga.
Vad skönt att det verkar ha gått bra med katten, jag jag tycker som du att det hade känts bättre om de hade tagit katten till veterinären.
Kram till dig, jag tycker att du hanterat det hela så bra som man nu kan och vi som följer din blogg regelbundet och de som känner dig personligen vet ju att du inte är en slarvig matte som låter sin jagande jycke springa vind för våg, utan det var en olyckshändelse som kan hända oss alla!
Vilken tur i oturen – håller tummarna för att katten fortsätter att mår bra, och blir glad igen. Och jag tycker det var förståndigt av dig att inte ägna dig åt Iris när du mådde som värst!
Jag har läst din blogg nått år nu och upptäckt att min egna lilla vovve är Iris upp i dagen (blandning med dobbis). Jag tycker att du verkar ha hanterat situationen på bästa möjliga sätt, för som någon sa, det kan hända alla! Även om hunden är kopplad eller inte. Jag känner verkligen med dig och tycker att det är sjukt starkt av dig att dela med dig av vad som hänt och att du tar ansvar för det hela.
Jag hoppas katten klarar sig fint och att du kan komma över det. Chocken lägger sig ju trotts allt tillslut och stunderna där man bara avgudar sin fyrbenta lilla vän kommer ju tillbaka när man lugnat sig :)
Kul att din hund lever ut sin dobermann-sida ordentligt! ;)
Iris och jag har bara varit sams sedan jag hade gråtit av mig det mesta då i lördags. :inlove:
Tack för fin kommentar!
Tur att allt gick bra med kissen.
Och att Iris inte fick en klo i ögat.
Jag förstår att det måste kännas hemskt men det betyder inte att du är en hemsk hundägare. Du är en bra hundägare <3
Just klo i ögat var det enda jag hade koll på att hon inte hade efteråt. Men jag är galet förvånad att hon verkar helt oskadd. Hon förtjänade några svidiga kattrepor!
Tänk vad folk reagerar olika!
Nu tänker jag på det du skrev i förra om hur du ”hanterade” Iris efter att det hände. Minns att jag då satt här och tänkte ”ÅH vad bra!”
Du visade ju vad jag skulle kalla helt normalt ledarskap. En i flocken gjorde något som flockledaren inte gillade det allra minsta – då KAN konsekvensen bli att man blir smått utesluten en stund.
Jag fick tips om liknande när min luddpelle A var som allra mest utagerande. ”Ignorera honom!” sa en mycket erfaren problemhundsmänniska. Kan avslöja att A också fjäskade en hel del när han togs till ”nåder” igen :) Skulle kunna tänka att du växte i Iris ögon faktiskt.
Skönt Iris klarade sina ögon, och givetvis mycket skönt katten inte verkar allvarligt skadad i alla fall.
Hej!
Har haft min italienska vinthundsvalp i ungefär en månad nu och försöker läsa ganska mycket på nätet om allt möjligt som har med hundar och människor och göra. Ibland stöter man på konstiga påhitt och dumheter, men ofta kan man hitta bra tips och råd och ibland bloggar som din! Små guldkorn!
Jag läste precis om Iris och katten och när jag läste det första inlägget tänkte jag hela tiden att gud, vilken trygg och bra hundägare du verkar vara! Helt fantastisk reaktion!! Först och främst hur du hanterade Iris, wow säger jag bara, att du lyckades hålla huvudet såpass kallt. Tyckte du gjorde helt rätt. Hur skulle det inte kunna vara så mycket känslor inblandade i en sån här händelse?! Det vore omänskligt att inte reagera med en hel storm i kroppen.
Såhär i efterhand hoppas jag verkligen att du kan se på situationen med nya ögon och vara STOLT över hur du hanterade allting.
Du verkar vara kunnig, logisk och helt fantastisk i kontakten med dina hundar (gör väldigt ont att läsa om Linas bortgång).
Du är en förebild i min uppfostran (som inte kommit så långt än men är på god väg!) och jag ser upp till dig. Heja!
Tack Amanda! :blush: