Jag bestämde mig för att cykla en sväng med Iris.
Jag bestämde mig även för att vi inte skulle cykla i drag utan att Iris skulle springa bredvid cykeln. I halsband och koppel.
Varför får jag så märkliga idéer ibland?!
Så fort vi kom ut på gatan laddade Iris för drag. Nu jäääävlar ska vi springa skrek Iris.
Samtidigt satt jag där på cykeln och sa Iris nu ska vi rulla långsamt ner för gatan här. Ok?
Iris lyssnade konstigt nog inte på mig och fortsatte på inslagen springplan. Vi fick helt enkelt gå ner för gatan. Iris protesterade högljutt hela vägen.
Gatan tog slut och vi kom ut i terrängen. Här då Iris, kan du snälla ta det lite lugnt?
Näe, det kunde hon inte. Framhjul är till för att ligga före, koppel är till för att hållas sträckta till max, målet är att öka hastigheten till varje pris. Varje liten hastighetsökning är till för att öka ännu mer och pressa framåt.
Vi fick cykla i snigelfart och hålla oss där. Då gick det skapligt.
När vi kom till en större grusväg kom jag på en bra idé, om jag tar en lång pinne och håller i så att den sticker ut framför Iris nos så kommer det liksom bli ett naturligt ”stopp” så håller hon sig kvar vid sidan. Ja, så gör vi!
Stanna cykel, leta pinne, upp på cykel och… Iris kan springa med pinne mellan frambenen/under magen, snubblandes över. Pinnar är bara en krydda på cykelturen, inte ett hinder eller stopp. Vi kastade pinnen åt fanders och fortsatte i snigeltempot.
Fyra rådjur dök upp och skingrades framför oss. En åt vänster, tre åt höger. Iris ville att cykeln skulle på rådjursjakt. NEJ! sa jag. Full fräs framåt!! sa Iris.
Vi kom fram till asfaltväg och här hade cykeln bra rull. Iris passade på och nog fasen rullade vi snabbare och snabbare tills Iris föll in i galopp.
Grusväg igen. Cyklat 6-7 km nu och en liten stund travade Iris i fint, slakt koppel bredvid cykeln. Ett ”bra” och Iris blev så glad att hon började ligga på igen. Suck!
Sista biten hem på skogsstig och vi fick möte med folk på promenad. Nu måste du skärpa dig Iris, snälla! Iris tittade på mig som om hon plötsligt fattade att jag menade allvar. Aha matte, vi lekte inte arga leken bara? Det var på riktigt, varför sa du inte det direkt?
När vi bara hade vår gata hem så hände det magiska, Iris travade fint och lugnt. Tittade på mig när jag pratade med henne. Åh så duktig hon var, hon hade fattat! (Eller var det kanske en mil i benen och vetskapen om att turen var slut nu och vi hade 500 m hem)
När vi svängde upp på vår uppfart tittade jag på min glada hund. Min glada galna hund som har en sån jädra inbyggd fart, en sådan outtröttlig springskalle. Som aldrig slutar försöka, som aldrig missar en chans att öka.
Jag älskar att ha dobermann och den här eviga kampen med det här glädjeknippet!
Och ja, vi kommer bara att cykla drag i fortsättningen.
Haha, det där känns igen! Jag har gett upp och använder numera en springer och y-sele när jag vill ha Kingston bredvid cykeln, så får han dra bäst han vill där 8-)
Men jag klagar inte, vi har aldrig behövt använda hare eller träna in draget utan han fattade direkt vad som gällde. Så kul att ha en hund som drar för att han älskar det!
Jag tycker att det är läskigt att använda springern med Iris. Hon drar för mycket i bakre delen av cykeln liksom!
Men det är megakul att de vill dra och tycker att det är roligt! :yes: