I dag var jag ute på gatan utanför mitt hus och tittade på när min kära lilla granne höll på att lära sig cykla. När hon hade cyklat färdigt följde jag med henne in på deras tomt för att kika på den lilla gästen som de hade haft under dagen.
Min nyaste lille granne chihuahuan hade nämligen besök av en liten luddig fröken!
Hon var söt och hade fina ögon. Mycket fluffig päls och liten, liten svart nos. Jag undersökte vad som var kropp och vad som var päls och hur lång svans hon egentligen hade under den där fluffludden som hon hade på ryggen. Konstaterade att det ibland var svårt att se vad som var fram och bak på henne om man bara såg henne snabbt från sidan.
Hon rullade gärna över på rygg så jag fick äran att klia henne på magen. (Väldigt olikt en dobermannmage på flera olika sätt) Skojigt litet djur!
Under tiden som jag kikade på henne tog min granne som snart kan cykla utan stödhjul beslutet att gå in till oss och leka lite med Iris och hennes boll.
Nu visade det sig att lilla fröken ludd fick väldigt bråttom varje gång Iris kom nära det provisoriska staketet. Jag vet inte om en så liten luddig hund kan anklagas för att göra utfall men hon sprang i alla fall rakt mot staketet och skällde allt vad hon orkade varje gång Iris närmade sig.
Men den stora grejen var ändå att hon fick hjälp med skällandet! Mr Chihuahua som mestadels brukar ignorera Iris och låtsas att hon inte finns fick ryslig fart och förvandlades till självutnämnd ledare för guardian of the fence.
Iris hade alltså två kraftfulla djur som gjorde allt vad de kunde för att skälla ut henne. Jag tog hjälp av min blonda granne som var inne hos Iris så jag kunde filma allas reaktioner på detta tumult;
Behöver jag säga att jag är rätt nöjd med Iris prioriteringar i detta läge? Eller att jag aldrig hade tolererat att Iris hade betett sig likadant som de två små gjorde på sin sida?
Ibland är det verkligen väldigt svårt att veta hur mkt som är avel och hur mkt som är uppfostran…
Jag är uppfödd och umgås nästan bara med brukshundar, valet av ras är inte mitt, men det är till största delen jag som uppfostrat vår chihuahua. Och jag kan säga att han gör Inte så. Vet inte om det är för att jag varit tuff på honom i tidigt stadium (seg som attan att få in något i den skallen ibland) eller om vi har haft tur som har lättsam minihund?
Läskigt är när man är hos veterinären. Vår chihuahua får massor med beröm för bra temperament. Mestadels för att han INTE biter veterinären, vilket i stort är norm för dessa raser enligt veterinärer och djursjukvårdare. Skrämmande!
Likaså har vi flertal gånger fått höra (främst ifrån veterinärer) att det är synd att han är kastrerad för att han borde vara till avel? Öhh han har presterat noll och är hos veterinären stup i kvarten för att det är femhundraelva fel på minihundar typ, det ska man väll ändå inte avla på? Visst säger veterinärerna, men dessa fel har ju allihoppa och han har så bra temperament som är tyst och inte bits… Suck…
Nu ska jag säga att Chihuahuan är rätt ny hos sin nya familj och den lilla Pomeranian-hunden var bara på besök i några dagar.
Att två hundar tillsammans hittar på lite nya hyss och inte gör so de brukar är ju inget ovanligt. Men ja, det är svårt att veta vad som är vad (avel/uppfostran).
Det där med att ni borde avla på er hund bara för att den har bra temperament trots att den är sjuk låter ju väldigt oroväckande dock! Trist att det är deras uppfattning om rasen, de känns ju inte helt taget ur luften.
Men att småttingarna inte ger sig när de ser att de inte får någon reaktion tillbaka. Kanske eggar de på varandra iofs.
Min hund hade helt klart inte kunnat hålla sig i skinnet allt för länge. Ett tag brukar en kunna få honom att tänka på annat, men han tycker allt att han skall få skälla tillbaka efter en stund. Förstår honom ^^
Själv var jag förvånad att Iris inte svarade. Hon har tydligen blivit hur mogen som helst! ;)
Min hund (är liten hund) hade aldrig fått bete sg som de små hundarna.
Måste säga att Iris skötte sig exemplariskt och min spontana tanke är att fler borde vara hårdare i sin uppfostran av små hundar (av egen erfarenhet av de vi möter i vardagen)
Tyvrr verkar det ibland vara lite utav ett ”småhunds-syndrom” att det oftast (inte alltid) är de mindre hundarna som beter sig värst vid exempelvis hundmöten. Personligen tror jag att endel uta det kommer ifrån att har man en stor hund så måste de uppfostras för att vara ”hanterbar” medans om en liten hund, säller, drar i kopplet eller rusar mot folk så har många (inte alla) mer överseende med det beteendet (vilket är så fel, enligt mig)
Jag kan ju bara tala för mig själv; när de små skällde på Iris och sprang längs staketet så tyckte jag inte att det var så farligt. Tänkte att ”De låter ju knappt ändå”. Så nog är det lätt att falla i småhundsfällan alltid!