I dag skulle Lina ha fyllt 10 år. Vi väntade och längtade efter den här dagen. Vi pratade om den. Hur grå hon skulle vara om nosen, att hon skulle fylla tvåsiffrigt. Jag skulle ta bild i trädgården på samma ställe som förra året och så skulle vi jämföra.
Istället blir det de där sista bilderna från stranden. De underbara bilderna som jag tog bara några dagar innan Linas hjärta slutade slå. Bilderna som så ofta får mig att känna att det borde ha varit omöjligt att hon dog så kort tid efteråt, att hon som var så pigg kunde bli så sjuk så snabbt.
De sista bilderna där hon fortfarande är en pigg Lina som snart ska fylla 10 år och inte en sjuk Lina som är hos veterinären, ser trött ut eller snart ska dö.
Vått, kallt och sandigt, då brukar jag inte riskera att ta med den dyra kameran utan nöja mig med telefonen. Jag är så glad att jag tog med mig den riktiga kameran till stranden! Jag hann få en massa gosiga bilder på Lina där hon gjorde och såg ut precis som Lina alltid gjorde. Hennes fina små öron, hennes gråa nos, hennes sätt, hennes uppsyn, blick, allt.
Och så de allra sista bilderna jag tog på henne den dagen. När jag bad Lina skälla och hon stack upp nosen i vädret, skällde en gång och sedan fort tittade på mig och undrade om det var värt en godbit.
Dagen vi längtade efter och såg fram emot är här fast den inte blev som den skulle, jag hade ju så gärna velat ha henne här! Skämt bort henne i dag, inte suttit här och förbannat DCM och gråtit hejdlöst! Jag inser att detta nog blir det sista inlägget om Lina här på bloggen, det känns konstigt bara det, det är ju Lina som var livet med dobermann.
Gråter jag med, kram!
SItter och storgråter när jag läser detta jag också :( Kram :cry:
Åh fina Lina. <3 Tur att bloggen lever kvar! Den finns alltid kvar här i cyberrymden som ett tassavtryck från henne.
Ja, jag är jätteglad att jag har sju års Lina-minnen här på bloggen!
Nu har det gått en vecka sen min Dobermann fick somna in. En tredje omgång med urinsten som satte stopp för urinen, nu skulle han inte plågas mer med operation igen och allt vad som kommer därefter.
Min älskade älskade hund, som jag tog som en omplacering, han med nojor och rädslor och en jobbig allergi, 16 månader gammal. Han blev min bästa hund av alla de hundar jag haft. Så känslig och klok, som fick nervösa kompisar till att bli lugna och bli bästa vänner med honom. Min hund som emellanåt var min servicehund när ryggen min pajade. Aldrig bufflig eller för mycket på.Som hoppade upp i min säng på kvällen och låg där tills det blev för varmt, sen var det soffan som gällde, Som alltid låg sked med mig på morgonen innan rastning, Han som var min bodyguard på våra nattliga promenader, nattugglor som vi var, han som stod som en häst och älskade när barn klappade och kände på hans mjuka öron. Min saknad efter min hund är både svår och en lättnad. Han slipper vara sjuk mer i en sjukdom som han inte visade att ha led av tills det inte gick mer Älskad av alla, till och med de som var hundrädda, älskad av grannar.
Älskade Caesar blev 6 år 11 månader och en dag.
Caesar :heart:
Vackra bilder. Jobbig sorg. Hon verkar ha varit djupt älskad av er!!
Fint skrivet (som alltid).❤️
Vill att du ska veta att Lina finns alltid kvar här också hos oss i minnet, hennes soffa är all still going! :-)
Nyss uppkommen från NIVA till min vårdavdelning efter op var det första jag läste på nätet om erat hastiga (fult ord?) slut/avsked , många tårar blev det o har inte orkat skriva det till dig/er förrens nu.
Förlorade min älskade dobbiskompis i halvtid pga DCM så tror jag förstår dina känslor…
Madde- du skriver o beskriver så fint allas vårt liv med våra älskade hundar <3
Härligt att höra att soffan lever fortfarande.
Jag minns så väl hur du, när du hämtade soffan, pratade så mycket om din hund som hade dött. Så jag vet att du vet precis. Kram på dig och tack snälla för kommentaren!