I dag gick jag upp i ottan för att åka till Köpenhamns flyplats Kastrup. Sedan hängde jag där en stund innan Austrian airlines tog mig till Wien. Väl framme hoppade jag på en buss på flygplatsen som körde till Bratislava i Slovakien.
På busstationen i Bratislava började jag känna mig lite ensam. Här pratade nästan ingen engelska och när jag klev på bussen mot Lozorno var jag inte ens säker på att busschauffören hade svarat ja på frågan om detta var rätt buss.
Varm buss tog mig i alla fall rätt och när vi svängde in mot den lilla byn som Lozorno är så såg jag ett välbekant fordon som just stannade till vid vägen. Röd bil med MeraDog-reklam, det var Tommy och Eleonor. Jag bankade på bussfönstret och vinkade glatt, skit samma att de inte såg mig där jag satt i bussen och vevade med armarna, jag kände mig inte ensam längre!
Hittade till hotellet efter att ha frågat tre personer ur lokalbefolkningen om hjälp. Till slut pekades jag i rätt riktning och det visade sig att hotellet låg mindre än 500 m bort.
Hotellet var stort och fint och flickan i receptionen pratade ovanligt bra engelska. Det enda som fick mig att bli lite orolig var när jag frågade var arenan låg. 10-15 km bort svarade hon och undrade om jag hade bil.
BIL?! 15 km?! Hilfe!
Tur att hotellet har wifi, det första jag gjorde på rummet var att kika exakt var arenan låg på kartan. Visade sig vara ca 500 m bort och att jag ser planen från hotellfönstret.
Solen lyser tydligen både hemma i Sverige och i Slovakien i dag så jag bestämde mig för att gå och köpa dricka och solkräm till i morgon. Hittade utte-pluttig mataffär 500 m bort. Dryck hade det men solskyddsfaktor var det värre med. Köpte dryck och lite tilltugg och en glass och började gå mot arenan.
På vägen såg jag två hundar som gick omkring för sig själva. Den ena sprang förbi mig och precis när jag hann tänka att nu blir hunden mos i mötet med en bil sprang den vidare på trottoaren istället.
Den andra hunden gick några meter framför mig och la sig sedan på trottoaren i skuggan. Jag stannade och pratade med hunden. Sa Ursäkta mig herr hund men har du sett några dobermanns?
Jag fick inget svar så jag kliade honom lite vid örat och sa några snälla saker innan jag gick vidare. Efter ungefär 500 m hittade jag en skylt som skvallrade att jag var på rätt väg.
Mycket riktigt, inne på arenan satt välkända fast ändå för mig okända figurer. Läs; killar med IPO-sparkdräkten på.
Först tänkte jag spana lite i smyg på dem bara men så kom jag på att jag hade en t-shirt som det står ”dobermann” på. Bara att knata på, se glad ut och säga hello när jag kommit så nära att jag kunde se att det stod Belgien på några av dem. De i sin tur läste på mig och hejade tillbaka.
Mer än så vågade jag inte umgås eller prata med IPO-proffsen. Jag kikade bara på den gröna gräsmattan och vände sedan hem till hotellet igen.
Nu sitter jag här med öppet fönster och kan konstatera att schäfern som bor i huset där på andra sidan gatan från hotellet skäller på andra hundar. Schäfern talar med andra ord om för mig varje gång det går en dobermann där ute på gatan så jag kan hänga ut genom mitt öppna hotellfönster och glo lite.
Summering av dag ett i Slovakien; engelska är svårt, allt ligger 500 m bort, byn är liten men innehåller galet många dobermann per invånare just nu, min låne-dumma-htc-mobil har en värdelös kamera och i morgon kommer jag att bränna mig som fan om ingen vänlig själ lånar ut en skvätt solskyddsfaktor till mig.
(Har även uppdaterat flickan i receptionen om var tävlingarna kommer att hålla till, gissar att det hon visade mig var spårmarkerna. Nu vet vi båda att det ska spåras långt bort och att lydnaden och skyddet kommer att gå på fotbollsplanen en bit bort här).
WOW! Lite avis blir man ju…lyckos dig som får njuta av så många fina dobbisar på plats…
Tur att vi som inte kan vara på plats, får njuta lite genom dig och din fina blogg! Tack:-)
Med vänlig hälsning, Johanna