Då jag trodde att vädret skulle fortsätta vara fint och soligt frågade jag en arbetskompis och hennes son om de ville följa med oss till havet.
Jag åkte och handlade picknick så att vi skulle ha det extra mysigt. Med stor påse på ena armen och en dobermann som hade sjukt bråttom till havet i koppel i den andra gick vi så mot stranden på den smala stigen.
På håll ser jag hur vi får möte. Dam med två små luddiga. Luddiga som börjar hetsa upp sig när de får se Iris. Luddiga som börjar skälla när vi kommer närmare varandra.
På gammal vana halar jag in Iris i kopplet, kliver av stigen och går ut i det höga gräset med mina flipflop på fötterna och tunga påse på armen. Några tistlar river mig på benen i det höga gräset när jag, med helt tyst och lugn Iris, passerar de små luddiga som utfallsskäller i kopplet. Deras matte mumlar någon om ”Nämen lilla luddiga Ludvig, nu får du vara tyst”.
Det svider på mitt ben när jag kliver tillbaka på stigen. Jag är irriterad på mig själv och irriterad på tanten. Samtidigt undrar jag; var det jag som gav bort stigen eller var det hon som inte lämnade den ifrån sig?
När jag hade hund som gjorde utfall kändes det helt logiskt att det var jag som skulle gå ur vägen! Varför känner så många småhundsägare inte samma sak?! (För ja, de med stora hundar är inte likadana i samma utsträckning. Sju års hundägande med lika många års empiriska studier har gett mig tillräckligt mycket kött på benen för att påstå det även om undantag så klart finns).
Med andra ord; ur vägen om det är du som har problem!
Kan inte annat än att hålla med i det du skriver..
Min hund ogillar de flesta hundar, speciellt sådana som hetsar upp sig mot henne.
Jag kliver alltid åt sidan och tränar medan de går förbi med skällande små saker i koppel utan att ens försöka att göra något åt saken.
Värst är när man.möter lösa hundar och ägaren ropar att ” den.är snäll ” jo men det är inte min och hon har inte behov av att hälsa på varenda hund hon möter….
Man.blir så trött varenda gång men what to do..har haft hund i snart 7 år….
Först hade jag Lina som ofta skällde på andra hundar. Därför är jag van att kliva åt sidan, gå undan, stanna eller vända på stigen.
Men nu när jag upptäcker att jag går ute i tisteldjungeln för någon annan har problem så får det vara nog, stigen är min nu!
Och du har helt rätt i att detta faller under exakt samma kategori som när de små ludden kommer springande och ”bara vill hälsa”
Ingen aning faktiskt. Vår hund gillar inte alla andra hundar och vi har tagit för vana att ta det osäkra före det säkra och går till sidan och ut i spenaten om det skulle behövas, men ibland spelar det ingen roll, folk verkar inte förstå att det finns en anledning till att man håller avstånd, de fortsätter med sina småfluffar på höger sida eller i långt koppel, gapandes. Jag tror helt enkelt inte att de förstår att deras gaphalsar stör lika mycket som en stor hund och jag tror definitivt inte att de inser att de kan utsätta de gapande fluffarna för risker att få på öronen. Det vettiga hade ju varit att den som har en hund med hundmötesproblematik går till sidan OAVSETT hundstorlek. Tycker jag alltså :)
Sååå rätt Madde. Det är var och ens ansvar att se till så att hundmötena går bra. Det vill säga har du en hund som inte kan uppföra sig så är det du som måste se till så att den gör det. DET VA ALLTSÅ INTE DU UTAN HON SOM BORDE RIVIT SIG PÅ BENEN.. <3
Sen tror jag inte att tantan kunde någon annan metod än "tyst nu luddiga Ludvig,, snälla tyst nu"
Håller med er!
Det är alldeles för många småhunds ägare som försent inser att de måste uppfostra sina hundar. De blir ju äldre dom också.
Jag har själv en tax, så jag vet… :-) vi började uppfostringen första veckan han kom hem.
Jag tror att det beror på att en del inte ser att hunden blir äldre, en stor hund växer ju mer. Och att en del typ pensionärer bara vill ha ett sällskap men vet inget om hundar.
Vi får nog ta på oss långbyxorna och prata med de vi träffar. :-)
Ha det fint i sommar!
Daniel
Jag håller alldeles med! Mina fyra odjur uppvisar svåra gängtendenser ibland, särskilt när vi möter stora hundar, som rottweiler eller dobermann och därför går jag gärna en rejäl bit åt sidan. På behörigt avstånd kan jag idka någon form av träning, att de skall koncentrera sig på mig, trots att det finns en hund i närheten. MEN: det händer inte sällan att ägarna till de stora hundarna omedelbart tar illa upp och börjar predika om att deras hundar minsann inte är farliga osv. Ibland går det bra att förklara att jag går ur vägen för att MINA hundar beter sig illa, ibland blir det stopp i kommunikationen (stopp i öronen på storhundsföraren). Nåja – jag håller i alla fall med: vet man med sig att hunden kan ”hitta på nåt” så kliver man undan!