När vi var hemma hos min mamma i Katrineholm hos min mamma hade min lillasyster och hon röjt lite på vinden. Kastat gamla leksaker och sånt. När jag kom dit fanns med andra ord ett helt gäng gamla nallar som jag älskade när jag var yngre och som nu satt på rad i väntan på att bli kastade.
Jag hatar att kasta saker.
Jag ville inte kasta mina nallar! De har ju namn! De är ju små personligheter! Det var dem jag kramade på när jag inte hade Iris ju.
I fix, sa Iris och bestämde att nallarna var hennes nu. Började bära runt på och tugga.
Sakta men säkert har hon gjort hål på, gnagt av svansen eller ett öra på, slemmat till och gjort kastvänliga. En efter en har nallarna blivit klara för soptunnan.
Hunden Allan var ännu effektivare när han var hemma hos oss! Han tuggade inte långsamt, han slet sönder och skräpade ner. Vi tackade för hans hjälp när jag var tvungen att hämta dammsugaren för att börja städa nallestoppning i form av små kulor, det enda som är tråkigare än att kasta är ju nämligen att städa.
Iris har nu fått dem allihopa och de nallarna som var kvar fick följa med hem till skåne.