I början på veckan när vi som vanligt gick vår promenad i havet tänkte jag för mig själv att det var så dåligt att vi inte badat/gått där lika mycket tidigare år. Det är ett så fantastiskt ställe! Skulle precis säga till husse att vi varit så dumma som inte utnyttjat stället mer innan när jag kom på varför själv.
Lina. Lina badade inte. Lina gillade inte vatten. Lina jagade sjöfåglar men det var mycket svårare att bryta henne och hon hade antagligen tvingats vara där i långlina. (Om man nu hade lyckats få henne så långt ut i viken mot hennes vilja).
Den natten vaknade jag av några rejäla smällar, det var precis efter midnatt och det var det stora åskovädret som drog in. Även om rullgardinerna var nere så bländades jag av ljuset i springorna. När det smällde till som värst kändes det som att hela huset skakade.
Jag låg i sängen och lyssnade på smällarna, försökte se blixtarna där i gliporna på rullgardinerna. Kliade Iris på magen där hon sov på rygg med benen i vädret. Hon använde mig som huvudkudde.
Kom återigen att tänka på Lina. Hur samma väder med henne i huset hade inneburit att jag fått gå ner och hindrat Lina från att krafsa sönder någon av dörrarna i panik. Efter det hade vi försökt hitta ett ställe där jag kunnat tända upp några lampor och lägga mig med Lina och hålla fast henne. Skakande, hässjande Lina. Fått ligga så tills blixtarna och mullret hade avtagit.
Hur mycket jag än älskade och fortfarande saknar Lina något otroligt så är livet efter Lina är annorlunda, ibland lättare.
Det låter hemskt o säga det, men ja vissa saker blir ju lättare efter en speciell hund.
Mina hundar gick bort för en månad sen. Min amstaff var mycket speciell. Hon var oerhört rädd för andra människor. Hon hatade släpkärror, varje gång man hörde en släpkärra fick man göra sig beredd på en galen hund. Hon kunde inte vara lös, jag kunde knappt ha vänner hemma. Jag saknat dom båda nåt så oerhört. Men just Nemi, på ett sätt är livet enklare nu. Jag slipper gå på helspänn hela tiden.
Jag skulle aldrig önska att jag aldrig haft Nemi, men ja, vad säger man.
Ville bara säga att jah förstår dig..
Bara en månad sedan? Fy vad jag lider med dig. :-((
Och vilken konstig men samtidigt skön känsla det måste vara att slippa gå på helspänn hela tiden.
Jag tror och hoppas att man får ökad förståelse för andra med liknande problem. Och jag hoppas att jag aldrig glömmer, vare sig min hund eller vad problemen innebar för oss så att jag lär mig något av det. Lina lärde mig mycket.
Jag tror man kan älska, sakna och vara lättad. Speciella hundar lämnar kanske ett större tomrum men livet blir mindre spänt.
<3!
Jag förstår vad du menar.. Jag har själv en sån hund nu. Då allt blir lite mer komplicerat, lite mer omständigt och ibland jobbigt. Men det är som det är och jag skulle aldrig vilja göra mig av med honom. Däremot kan jag inte låta bli att tänka att det någon gång i framtiden, när han inte längre finns, kommer bli enklare att ha en ”normalare” hund
Man gör det ju så gärna för hunden, anpassar sig! Enda gången det var jobbigt med Lina var när hon blev rädd för smällar eller åska på nätterna och man bara ville sova.
Just rädslor är jobbigt att ha i sin hund. :-(