För länge sedan; När Lina och jag gick vår allra första hundkurs tillsammans gick vi den tillsammans med bland annat Erik Haag och hans hund Hjortfot. Hjortfot var en pigg och busig valp och Lina gillade att skälla på alla hundar hon såg.
Vi pratade några ord med varandra under kursen och jag minns vi snackade om att Lina ingav respekt och var lite läskig när hon höll på som hon gjorde. Utan att på något sätt påstå att jag lärde känna herr Haag så kan jag säga att jag tyckte att han var en väldigt trevlig prick.
Eriks fru Martina Haag har jag lyssnat på i samband med att jag var på något förlags-bok-grej när jag fortfarande jobbade i bokhandeln. Jag skrattade så jag grät åt det hon berättade. Måste nog ha varit i samband med att hennes första bok ”Hemma hos Martina” kom ut.
I går; befann jag mig på ica maxi i jakt på föda och gick förbi ett pocketställ där jag såg Martinas senaste bok. Titeln och det faktum att hunden bredvid henne var väldigt lik Mr Hjortfot gjorde att jag stannade och plockade upp en bok.
Öppnade den lite på måfå, hade Martina verkligen skrivit något om hundlivet måntro?
Sidan 14 öppnade sig och jag läste följande korta text
Insikt
När Erik hade köpt Hjortfot, vår första hund, fick jag panik för att han var så jobbig.
I efterhand inser jag följande: att vara ägare till Hjortfot är som att ha med sig en liten sovande nyckelpiga i skogen och tro att det är jobbigt.
Nu, med vår nya hund, Pimme, känns det mer som om jag står med Alipapapapahackspetten i ena handen inne på Nobelprisutdelningen just när Fysikpristagaren ska hålla tal.
Jag reagerade spontant på igenkänningsfaktorn och skrattade högt i några sekunder innan jag kom på att man nog inte är cool när man står och skrattar för sig själv inne på ica. Kontrollerade lite snabbt hur många som hade hört mig och la sedan ner boken i kundkorgen och gick vidare.
Framme i kassan hamnade jag bakom en man som hade köpt halva affären, han och kassörskan fick liksom hjälpas åt att ens få plats med alla hans varor på bandet. I brist på annat plockade jag upp boken igen och började bläddra under tiden som jag väntade i kön. Hittade en text som heter ”Mannen som kunde tala med hundar” och började återigen skratta när jag läste men lyckades begränsa mig till guppande axlar och lite fnysigt fnitter.
Jag har legat på soffan i dag och läst boken hela boken och även om Martina skrivit om andra saker också så är det helt klart hundtexterna som är skojjigast.
Boken väckte både gamla minnen och gav mig mycket nöje för pengarna. Kul.
Låter som en bok värd att läsas i sommar. Och jag förstår preeeecis vad hon menar med Alipapapapahackspetten :laugh: :laugh: :laugh:
8-) Det är en lämplig hängmatta/:sun:stol-bok :island: