Den senaste tiden har jag inte spårat så mycket men när jag har gjort det så har det varit på asfalt. Tyvärr har vi inte kunnat utvecklas då det varit så långt mellan gångerna men nu när jag äntligen kunnat börja gå och stå normalt igen så vill jag verkligen träna mer. I går hade jag ett ärende till Bauhaus och hade tänkt spåra före eller efter mitt besök där. Tills jag insåg att språrmarken fick bli Bauhaus.
Så här såg det alltså ut när jag parkerat bilen för att spåra i går. Kändes lite ovanligt faktiskt.
Det jag lärt mig av att spåra på asfalt är följande; Iris kan spåra i terräng men på asfalt förstår hon inte och blir osäker och när hon blir osäker går hon upp i stress och när hon gör det försöker hon göra vad hon tror är rätt vilket i sin tur slutar i mer stress. Ungefär som en klickertränad hund som testar sig fram till vad det är matte vill, med turbo.
Därför spårar Iris i koppel istället för spårlina precis som Sally. (Däremot lägger jag alltid fram spårlina och sele utanför hennes bur som en form av arbetstecken att nu är det spår på g.)
Jag försöker också tänka ”nybörjare” och låter mig inte falla i fällan att bli irriterad över att jag vet att hon kan egentligen. Nu kan hon inte och då får man anpassa träningen, inte börja med krav. Istället för ett långt gjorde vi fler korta. Vi tog det lugnt och fint och Iris flängde lite hit och dit i det första spåret men verkade bli lättad när hon hittade myntet på asfalten. Här var det och äntligen visste hon att hon gjort rätt!
Även om Sally också är nybörjare så har hon inte samma stress över att inte förstå vad vi ska göra. Hon är inte lik Iris där och har dessutom inte samma förväntningar på övning/träning över huvud taget. Hon bara är. Det är intressant att se skillnaden.
Sally fick två spår och Iris fyra och förutom parkeringen utanför Bauhaus körde vi även bakom Bauhaus samt bakom Mio vid deras varuutlämning. Att folk tittade nyfiken på oss blev bra träning för mig också.
