Jag har på de år jag bloggat aldrig skrivit så lite som jag gjort i år.
Det har helt enkelt varit för mycket. Andra saker har blivit viktigare och gått före. Lusten att skriva har dock aldrig försvunnit, bara prioriteringen att göra det.
Sen ska jag ärligt talat säga att jag ogillar att klaga eller att vara offer. Jag tycker det är jobbigt när folk tycker synd om mig och jag gillar att leverera positiva besked. Jag är dessutom dålig på att ljuga och att låtsas som ingenting hade känts som en fet lögn. Kombinationen av allt ovan har helt enkelt gjort att jag inte skrivit något över huvud taget.
Däremot tycker jag att man kan lära sig av allt, även det dåliga och jobbiga. Vara tacksam för det. Lära känna sig själv bättre. Det hoppas jag att jag har gjort.
Så vad är det jag har lärt mig i år?
Jo, hur det känns att sitta hos läkaren när han berättar att cancern spridit sig och luften i rummet liksom försvinner. Hur det känns när man tror att man kanske faktiskt ska dö.
Jag har lärt mig hur det kändes när en av mina bästa vänner ringde mig och jag lät bli att svara. Inte för att jag inte ville prata med henne utan för att jag visste att just hon skulle fråga om hur det gått hos doktorn. För att hon alltid kom ihåg, ställde upp och frågade hur det var. Och jag lät bli att svara av den där dumma anledningen att jag inte ville leverera dåliga besked. Inte ville belasta henne. Hon dog fyra dagar senare och jag svarade inte när hon ringde.
I december 2013 lärde jag mig hur det kändes att stå och hålla hennes son i handen när hans pappa hade dött och låg där i kistan i kapellet. I februari i år var jag där igen med samma lilla kille som blivit bara lite mer än ett år äldre när hans mamma nu låg där på samma ställe i samma kapell.
I början av året lärde jag mig hur viktigt det är att faktiskt ha en plan om vem som ska ta hand om dina hundar om du själv inte är kvar att göra det. Själv visste jag inte vem som skulle ta hand om mina om jag hade dött. Jag fick behålla mina men hjälpte till att omplacera den tik min vän som dog hade. Tiken och hennes nya matte dök upp på IPO VM i maj där jag var speaker. Jag satte mig på huk, kramade om hunden och viskade allt jag hade velat säga hennes matte i hennes öra och satt där samtidigt som tårarna forsade. Hela läktaren såg mig kanske men det brydde jag mig inte om.
Jag har lärt mig hur det känns när ett tretton år långt förhållande tar slut. När man bestämmer sig för att gå skilda vägar och sluta vara ”vi”. Att flytta från mitt älskade hus och trädgård utan att veta var jag skulle ta vägen. Hur det är att plötsligt ha två hundar utan husse.
I början trodde jag inte att jag skulle klara av att behålla Sally heller. Hade jag råd, tid, ork, möjlighet att ha två själv? Det var en jobbig tid när Iris till en början dessutom inte gillade henne så mycket. För det hade varit Sally som hade fått flytta, Iris är mitt allt och har alltid varit.
Jag har lärt mig hur det kändes när någon som står mig nära försöke ta sitt liv och jag fick ringa 112. Den jävla ångesten över sekunder som tickar iväg och allt du hinner tänka. Lärt mig en del om svensk psykiatri-vård och inte blivit särskilt imponerad. Lärt mig hur frustrerande det är att vara van att kunna ge omvårdnad, antibiotika och se sår sakta men säkert läka men känna mig helt maktlös inför det här ”såret”.
Ändå tar det inte slut där. Av respekt för dem det gäller och som är inblandade i det väljer jag att inte berätta om det mer än att det tagit kraft som jag inte längre hade på lager att ta av under slutet på sommaren och hösten.
Något jag visste innan men fick bekräftat igen är att jag inte gillar att ligga ner och tycka synd om mig själv (även om jag så klart också har dagar när jag gör det). Jag trivs bättre när jag tänker framåt. Även om jag faller ibland så älskar jag känslan av att resa mig och komma igen. Året som gått har gett mig så mycket positivt från allt det negativa. Jag har dessutom välsignats med ett pannben av betong och ett minne som en guldfisk, en väldigt lyckad kombination när det gäller att klara allt och glömma bort det jobbiga dagen efter.
När mitt opererade ben hade läkt tillräckligt började jag springa igen. Först med målsättningen att klara milen under 60 minuter, nu är jag nere på 52 minuter och målet är nu under 50 minuter.
Från att ha lämnat mitt jobb i Skåne utan att ha ett nytt att gå till kommer jag nu att börja jobba på Karolinska sjukhuset Solna i januari.
Från att ha packat ner mina saker i kartonger och kört dem och mina möbler till min mammas källare då jag inte haft någonstans att bo har jag nu skaffat en lägenhet i Stockholm och redan löst det med hundpassningen. Båda hundarna stannar hos mig.
Husse är fortfarande en av mina bästa vänner och kommer nog alltid att vara.
Jag har försökt prioritera och göra det som är viktigt. Löst problemen och nu står jag här igen. Glad och lycklig, redo att börja blogga igen. Livet med dobermann är så att säga tillbaka.
Vilket tungt år! Jag känner igen känslan att inte vilja leverera dåliga besked, inte vilja visa sig svag… Men jag börjar lära mig att det är faktiskt OKEJ! Det ör okej att göra det.
Välkommen till Stockholm, hoppas du kommer trivas här!
Jag har nog också börjat lära mig det, så smått ;-)
Och tack, det ska bli grymt kul att vara tillbaka i huvudstaden!
Jag hoppas vi ses den 13e dec på mässan ?
Välkommen tillbaka ❤
Det gör vi garanterat! Tack sötnos!
Ett helt liv på ett år känns det som att du har fått vara med om, inte konstigt att du inte kunnat prioritera bloggen. Vad skönt att du kan ha kvar Sally, är riktigt glad för din skull! På det personliga planet tycker jag att det är trist att du lämnat Skåne och mina trakter för nu har ju möjligheten att jag skulle springa på dig och dina dobermanns försvunnit! Min irländska terrier hade säkert velat äta upp dina tjejer och du hade skakat på huvudet åt oss, men jag hade tyckt att det var rätt coolt :) Jag hoppas att nästa år blir bättre, att själ och kropp får läka i lugn och ro och att du får mycket roligt med dina fantastiska hundar!
Tusen, tusen tack! Dina ord värmer!
Jag blir full i skratt åt att jag skulle skaka på huvudet åt någon med stökig hund, herrejösses inland känns det som cirkusen kommit till stan när vi är ute och går! :rotfl:
<3 <3 <3
Tack Vanna!
Tack för att du delar med dig!
All lycka till dig?
Tack så mycket Sara!
Tack för orden – wow. Kram, you’ve got IT! :star:
Tack själv! :yes:
Håller med föregående: tack för att du delar med dig.
Tillhör ju också dom som följt din blogg i många år.
(kommer fortfarande ihåg när jag satt med Lina i knät när hon var valp :heart: )
Beklagar verkligen allt du fått varit med om.
Jag har förstått att du är stark och har en framåtanda som är otrolig.
Önskar dig all lycka i framtiden
Stort tack Anki! På tal om Lina som valp, fasen vad tiden går!
Du är så stark, tack för att du delar med dig och hjälper andra hitta styrka. Skönt att ha dig tillbaka och få följa din resa ❤️
Jag har svårt att se mig själv som stark, har ju känt mig rätt liten och svag under långa perioder i år.
Men yes, nu är jag tillbaka! Tack!
åh fina du vilket år! <3 härligt att ha dig tillbaka uppåt i landet! :)
Ja men nu är året snart slut och det känns som om jag ”kommer hem” igen :yes:
Kram! Du är stark, du ser framåt, om dessa ord från en okänd läsare i cyberrymden spelar roll :-)
Åh Pia, de spelar stor roll! Tusen tack!
Va glad jag blev av att se er tillbaka här igen!
Du har verkligen haft ett tufft år, håller tummarna att det bara blir bättre nu :-)
Jag känner inte dig eller dina tjejer, mer än här inne, men tycker det är trist att ni lämnar Skåne.
Har ju precis fått mitt körkort och tänkte att nu kan jag åka ut med min dobbis-kille och har jag tur, så springer vi på er… Men för sent… Det är svårt att träffa trevliga dobbisfolk här runt knutarna :-)
Hoppas ni får ett härligt slut på året och ser fram emot era äventyr i Stora Staden!
Mvh Johanna
Så knasigt! Jag som så gärna åker både hit och dit för att träffa andra med dobermann! Jag hade ju kunnat åka till er ju!
Som tur är finns det ju många dobermannägare i Skåne! :yes: Hoppas ni hittar några snälla.
Tack för din kommentar!
Ta väl hand om dig och dina hundar…Kramar från oss i Örkelljunga
Tack och tack det samma snälla Sören!
Jäklar vilket år du haft! :-| Skönt att höra att de börjar bli bättre iaf :-) Du e verkligen en stark person, stark e den som orkar resa sig igen efter allt, och kämpa vidare, keep on going! :-)) Hoppas 2016 blir ett bättre år för dig och dina hundar!
Ja, jag känner mig supernöjd om 2016 blir ett rätt så händelselöst och lugnt år faktiskt!
Tack för ditt pepp! :yes:
Har inte varit in här på ett tag, eftersom… ja, du vet. Inga inlägg. Snacka om att sakna ord nu. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag känner inte tid. Men tårarna bara forsar. Jag ska inte tycka synd om dig, eller… jo, fast.. Du förstår kanske. Kram iaf! Hoppas verkligen du får ett fantastiskt 2016 och alla år som kommer därefter.
Eh, känner inte DIG skulle det stå. Inte tid. Så går det när man inte ser….
Stort, stort tack Anna. Även om vi inte känner varandra så blev jag glad över dina fina ord!
Jag har följt din blogg i flera år (insåg jag nu, brukade alltid smygläsa den på arbetstid på mitt förr-förra jobb = minst 2-3 år sedan!) men brukar aldrig kommentera, men fy vad detta berörde mej starkt. Jag hoppas allting löser sej på bästa sätt för dej! Jag har verkligen inga ord annat än att jag vet hur det är när allt händer samtidigt, när förhållanden tar slut, när man flyttar, när man byter jobb, när folk försvinner, allt samtidigt. Jag undrar varför det är så att allt alltid kommer samtidigt. Ibland tänker jag att det är för att så mycket bra ska komma sen. Jag hoppas det är så för dig!