Så här har det sett ut hemma hos mig sedan jag flyttade tillbaka till Stockholm i januari. Det bor tre dobermann i denna lägenhet.
Jag har ju som bekant bara två hundar och den tredje är alltså Sallys syster Asta som tillsammans med matte varit våra inneboende sedan inflytt.
Härmed vill jag ge en eloge till alla som har mer än två dobermann. Punkt.
Att gå ut med och rasta tre samtidigt, jag kan inte ta ut alla tre på en gång. Att orka träna ett helt gäng, fuck det är ju knappt att jag numera klara att ha två att träna. Att åka runt med dem i bilen utan att den förvandlas till sandgrop, jag hatar att det numera åker hund i mitt baksäte. Jag gör dessutom inget annat än att åka och köpa hundmat nu för tiden. Att de, trots att mina hundar ”vet om det”, likförbannat använder skinnsoffan till någon slags brottningsplats eller startplats för springrundor.
När de tre amigosarna dessutom synkade sina löp och numera blöder och är skendräktiga samtidigt med alla hormoner det innebär… Sally och Iris ryker sällan ihop. Asta svarar dessutom upp mot Iris på ett helt annat sätt än Sally och de två ryker ihop ibland. Jag har nolltolerans mot minsta muck mellan dem och är ständigt på vakt mot minsta lilla morr, ändå har det blivit rätt många hål i hundarna sedan januari.
Asta och Sally trivs däremot rätt bra med bostadssituationen. Det är inte helt ovanligt att de ligger och drar i samma leksak, här nedan en svart kong.
De kan kramas, brottas och kan hålla på rätt länge faktiskt.
Systrarna vom Schildwall, våra små sötnosar!
..men nej, de räcker inte att de är söta tillsammans. Nästa inneboende kommer inte att ha hund!
Haha, kan bara föreställa mig hur det är. Hemma hos oss har det på sistone också blivit bråk, tror tonåringen har mycket hormoner och ”tar ingen skit” eller tillsägning längre från andra hunden. Det är nytt för mig, vet inte riktigt hur jag ska agera. Drar ju såklart bort dom från varandra, men sen? Fy-a? Ignorera?
TACK. Du är värd 1000 rosor.
Tack Maria!