Jaha. Nu är året slut! Men eftersom vi flyttade till lägenheten i Stockholm den 4 januari i år är detta vårt första nyår här. Eller Iris och jag har firat nyår i stan förut, den som är rookie är Sally.
Raketerna har smällt där ute sedan kl 17 och nu när det inte är så långt kvar smäller det konstant. En liten överraskning var att det är ett otroligt eko mellan husen här. När det smäller nära huset så smäller det rätt mycket.
Den enda åtgärden jag vidtagit här i lägenheten är att jag dragit ner en persienn i vardagsrummet. Annars är allt som vanligt så när som att vi har matchande rosetter på huvudet. Eller ja, helt ärligt så är det inte alla som har sin kvar på skallen…
Hur som helst, när det började smattra och smälla ordentligt en längre stund visste jag inte hur Sally skulle reagera.
Iris låg och tuggade på ett märgben och på henne har jag inte märkt några reaktioner alls. Sally däremot satte sig upp i soffan och spetsade öronen. Efter det gick hon fram till balkongdörren och försökte titta ut. Krafsade på dörren, hon ville ut och kolla!
Nu har även Sally vant sig vid raketerna och med 90 minuter kvar till tolvslaget så undrar jag om det kommer att bli några nyheter alls att det smäller. Båda ligger nu i soffan och vilar men vid midnatt får de varsitt ben och jag höjer volymen på tvn lite till.
Lugnt och fint med andra ord. Nu till det som jag tänker på varje år, varför det är så här. Jag bloggade om det förra året vid samma tid (här) och i år citerar jag en smart hundtränare vid namn Tobias;
”…som vanligt vid nyår så vill jag tillägga att jag tycker det är behjärtansvärt att man protesterar mot användandet av fyrverkerier och smällare. Fortsätt med det. Det finns fler goda skäl att inte smälla raketer. Men jag saknar fortfarande motsvarande protester mot de uppfödare som fortsätter att avla på rädda hundar. Visst kan vi fortsätta vaddera världen för människor och hundar som är rädda för både det ena och det andra. Men nånstans måste man också gå till botten med problemen. Och det är tamejfan inte rimligt att uppfödare och kennelklubbar inte ens nämns i sammanhanget då man diskuterar problemet med rädda hundar. Vi hävdar ideligen att vi är bäst i världen på att testa hundar. I min värld är vi inte ens i närheten av att vara bäst så länge vi inte bemödar oss med att använda resultaten. Att det finns rasskillnader när det gäller den här typen av rädslor visar på att det till stor del är genetiskt betingat och därmed möjligt att påverka med riktad avel. Ge fan i att avla på rädda och sjuka hundar! Ställ krav på att uppfödarna avlar med hjärnan i stället för hjärtat. Gott nytt år!”