I helgen var det avelskonferens för svenska dobermannklubben. Eftersom inte bara uppfödare utan även medlemmar var välkomna att delta så åkte jag dit. Det är kul och lärorikt att vara med. Plus att alla där är snälla och det är kul att vara med lite andra dobermannmänniskor.
Det pratades mycket avel och hälsa. Särskilt i DCM-frågan känns det som att jag och klubben har gjort en sådan bra resa. Från att jag skaffade min första dobermann Lina och då hotades av hennes uppfödare när jag första gången bloggade om sjukdomen till att vi nu alla pratar om den. Och det var ju inte bara jag som tystades (eller ja, hon försökte i alla fall). Jag vet många valpköpare vars hundar dog i DCM och att de tystades av sina uppföre, även om det nu går runt och påstår att de alltid varit öppna med sjukdomen. Det är skitsnack, det är enorm skillnad på nu och då.
Sedan är det själva sjukdomen. Från att ingen visste riktigt vad de berodde på har forskare nu hittat gener som har betydelse och sånt som nu går att kolla upp med blodprov. Så även om hela gåtan inte är löst så har man nu hittat en del av dem som har betydelse. Det är coolt och väldigt spännande! Det har även fått konsekvenser för aveln att man vet mer och det hjälper inte att utesluta hela linjer, tvärtom behöver aveln ta vara på alla linjer under tiden som forskarna forskar vidare.
Och på tal om blodprov så pågår ett jättespännande projekt med inlämnade blodprover på dobermann men det ska jag berätta mer om när jag kan visa vad resultatet på mina egna hundar visade.
Förutom DCM så pratades det bland annat m HD och en genetiker var där och berättade lite om vilka projekt som pågår på SLU och vad hon jobbar med där. Spännande att höra hennes tankar. Hon ville för övrigt ha in blodprov från fler dobermann, oavsett hälsostatus. Friska och sjuka hundar. För att forskningen ska gå framåt så behövs det så att säga något att forska på.
Jag insåg även att när/om mina hundar behöver avlivas så ska jag åka till SLU och göra det där. Jag ställer mig ju själv positiv till organdonation och i det här fallet är det till forskningen på dobermann. För att hitta vad som felar på t ex sjuka DCM-hundar behövs det friska individer att jämföra med. Det svider i hjärtat bara att tänka på det och jag blir tårögd typ direkt men någonstans vet jag ju att det är rätt sak att göra. Men fy fan den dagen…
För den som noterade den lille duplo-dobermannen på bilden ovan så hade bebisen med sig lite leksaker att leka med under tiden som jag försökte lyssna på det som sades. Visade sig vara andra små dobermannmattar, upptagna med helt andra saker än tankar på dobermannavel, som var mest spännande att kolla på. Än så länge är det annat än dobermann som lockar mest
Min hund fick diagonos DCM för ett år sen. Önskar av hela mitt hjärta, att dom kan lösa gåtan
Tack för en super bra blogg! Ditt sätt att skriva är helt underbart :rose: :rose:
Tack så mycket! :)