De första åren med dobermann brukade jag rätt ofta låta mina hundar träffa andra hundar i hundrastgården. Bilden nedan är från 2010.
Men efter x antal incidenter med hundägare som inte tänkt som jag så är det numera väldigt sällan som jag låter mina hundar träffa andra när vi är och rastar. När någon frågar om de får släppa in sin hund till mina så svarar jag nästan alltid nej.
Men att svara nej är inte alltid så lätt, eftersom andra hundägare ofta tar det som någon form av förolämpning. Den rastgården vi går till oftast är till och med uppdelad i två så oftast finns det en ledig inhägnad precis bredvid. Ändå behöver jag förklara eller i de flesta fall, flytta på mig, fast jag var där först. Jag får med andra ord ta mina hundar och ibland springa mot grinden till den andra rastgården för att folk bara släpper in sina hundar antingen utan att fråga eller trots att jag sagt nej.
Och detta hände både innan bebisen, när jag var i nionde månaden och knappt kunde gå själv och nu när jag har bebisen med mig. När jag säger nej vill den andra hundägaren veta om mina är aggressiva, inte gillar valpar, om jag inte har pli på dem, drar det där med att hundrastgården är till för alla osv. Det brukar oftast sluta med att jag ber dem stanna vid grinden tills jag åtminstone hunnit in i den andra innan de släpper in sin hund. Nio av tio hundägare funkar så och en av tio väljer att gå till den andra rastgården. Jag brukar faktiskt tacka dem som går till den andra även om jag var på plats först.
Ibland har jag ju lite ”tur” och någon av mina hundar löper, då brukar jag slippa tjafset även om jag ibland får höra att ”men min hanhund är kastrerad”.
Så nu för någon vecka sedan så hände något. Vi var i rastgården vovvarna, lilla plutt och jag när en annan hundägare kom gående och ville in i rastgården. Jag sa då ”Nej, vet du vad, min hund har precis fyllt 10 år och hon orkar inte leka med andra hundar längre och vill bli lämnad ifred.” Sedan sa jag något om mitt barn som precis lärt sig gå och att jag hade fullt upp med att hålla kolla på de tre samtidigt. Den andra hundägaren godtog det direkt. Jag var så beredd på att behöva gå därifrån.
Någon dag senare när vi var där igen hände samma sak. Jag hänvisade till Iris ålder och mitt barn och vips så räckte det som argument. Igen.
Har jag äntligen efter 12 år med dobermann hittat ett argument och en anledning som är tillräcklig för att andra hundägare ska godta den? Äntligen!