Lilla pluttan är sjuk. Kräksjuk. Därför var jag hemma med henne och hundarna idag. Vi bor väldigt nära förskolan och jag vet att det går magsjuka där, därför gjorde vi et pit stop på väg förbi där i dag när vi var ute och promenerade.
Knöt fast båda hundarna i ett cykelställ, ställde vagnen precis bredvid och lätt lill-matte sitta kvar i vagnen under tiden som jag fort stack in och hämtade hennes lilla täcke och kudde. (Tänkte det var lika bra att tvätta så allt är rent och fint när hon är frisk och kommer tillbaka.)
När jag kom ut igen och tre par ögon tittade på mig slog det mig; det var helt tyst.
Antal gånger jag har kunnat knyta fast Iris på nytt ställe och hon inte skällt en enda gång på de 10,5 år vi känt varandra hon och jag… har det någonsin hänt?
Tydligen duger i alla fall lillmatte för att man ska vara nöjd och tyst när man blir lämnad. Jag blev glad i både mamma- och matte-hjärtat samtidigt och det är ju ungefär hela hjärtat det.