Jag brukar minst varannan dag leta fästingar på Lina. Hon är så snäll och ligger still så fint och jag passar på att klappa henne lite extra, så det hela är mest mys och trevligt för oss bägge. Känna igenom hela pälsen och kika lite mellan tårna och i öronen. Och så idag hittar jag en dum, ful fästing som satt sig i hennes ljumske! Så mycket som Lina gillar att bli klappad i ljumsken och så snäll jag är som alltid klappar henne där, hur fasen lyckades odjuret sätta sig där utan att jag märkte det?
Plötsligt känner jag mig blodtörstig jag också. Fästingen ska inte bara bort, den ska dö. Efter att ha plockat bort den går jag raka vägen in i köket och plockar med mig tändstickor i farten. Tänder ett värmeljus som står på köksbordet, släpper ner fästingen och sitter sedan där supernöjd medan fästingen brinner upp. Dö din rackare, dö! Så går det när man försöker sig på att suga blod från min hund.
När den värsta blodtörsten runnit av mig börjar det istället klia överallt. Det liksom kliar överallt och ingenstans samtidigt som jag ryser. Vidriga lilla djur!