Iris och jag var ute och sprang i dag. Målet var att springa närmare två mil men jag kunde inte riktigt komma på en bra väg att springa så jag slog ihop två rundor i närheten av varandra, det blev 16,26 km.
Ett tag trodde jag faktiskt att Iris började bli trött efter ungefär 11 km, plötsligt låg hon ett halvt steg bakom mig. Det var fel givetvis fel. Hon tänkte tydligen bara på annat en liten stund.
Iris fick springa lös den 12:e kilometern, då hade vi lämnat de värsta rådjursmarkerna bakom oss och jag har bra uppsikt åt alla håll där. När hon springer lös vill hon gärna lägga sig precis framför mig och det är ok så länge hon håller sig där.
Vi kom till ett ställe efter 13 km mellan två åkrar där sandjorden blåst upp på grusvägen och sanden hade lagt sig som ett täcke överallt, kändes som att springa på en sandstrand. Jag höll på att dö och Iris undrade varför vi plötsligt saktade ner. Visste inte om jag skulle blir arg eller peppad över hennes små pigga dobermannben!
När vi sprang den sista biten på gatan fram till huset släppte jag Iris så hon fick spurta hem till husse som tvättade bilarna på uppfarten. Efter att ha svischat iväg och berättat att hon var hemma nu för husse stack hon ut nosen bakom brevlådan och kollade efter mig. Min lilla springkompis håller koll på mig!
Här är vi efter löparturen, väldigt nöjda och glada över att ha sprungt så långt! Jag kände mig nästan som en världsmästare, i alla fall känns det så i benen!
Västen satt jättebra på Iris när vi sprang och det känns som vi syns i trafiken båda två nu.
Åh vilken fin joggarkompis du har. Å överkörda i trafiken lär ni inte bli:-)
Fina ni är så duktiga! Gissar på att tvåmilaren tas vid nästa springtillfälle ;-)
Hittar ingen bra runda bara…Vill liksom inte åka bil för att komma till lämpligt springställe.
Bra jobbat! Ni ser ju inte ens trötta ut :D
Härligt att bilderna lurar ögat, jag är jättetrött! :-D