I dag sa väderleksrapporten att det skulle åska och regna. Jag åt frukost och hoppades att jag skulle hinna göra något med i alla fall en av hundarna innan ovädret skulle börja. Tanken var att jag skulle springa.
Men vilken hund skulle få följa med? Iris hade precis sprungit milen med husse bara för någon dag sedan men hon behövde ju också rastas. Det var lilla Linas tur att springa så inte kunde jag låta bli att låta henne följa med. Slutade med att jag bestämde mig för att springa med båda, fort innan åskan kom!
Bytte om till träningskläder och Iris började fatta vad som var på gång och följde noga efter mig. Lina började vakna i korgen och lura på om hon kanske skulle få följa med. Åh vilken tur att jag valde båda, nu skulle ingen bli ledsen över att behöva bli lämnad hemma!
Safe-ade med att sätta på mig dragbältet och satte hundarnas koppel i det för lite extra säkerhet. Gick ut och blev helt ställd över hur varmt det var ute. Bastuvärme!
Började springa och blev så glad över hur fint båda hundarna sprang på varsin sida om mig. Mina duktiga hundar!
Några km senare var vi varma alla tre, Lina började ligga lite bakom mig i kopplet, Iris tunga hängde längre ut än vanligt, jag var tvungen att vika upp mina löparbrallor så det blev lite svalare om benen.
Efter dryga 5 km sprang Lina flåsandes i full koppellängd bakom Iris och mig och jag vågade inte fortsätta springa utan att ta paus. Vi stoppade klockan och stannade till i gräset bredvid lilla grusvägen. Lina rullade sig och flåsade, Iris skuttade runt och gjorde lekinviter.
När jag konstaterat att Lina såg rätt pigg ut ändå vände vi och sprang hem igen. Lina hamnade genast längst bak men höll sig där, jag behövde inte dra henne framåt i alla fall, hon bara pinnade på. Jag tittade över axeln hela tiden, hur mådde hon där bak? Vi såg ut så här;
Så sprang vi förbi hästhagen vi passerat på vägen dit, fast då hade Iris sprungit närmast hästarna, sedan jag och Lina längst bort från, nu var det Lina som hamnade närmast hagen. Plötsligt kände jag ett litet ryck i dragbältet och hörde ett litet VOFF! Iris och jag vände oss förvånat om och såg hur Lina tagit ett spänstigt utfallshopp mot närmaste häst som stod och betade precis innanför staketet.
VA?! var det enda jag fick ur mig men mer behövdes inte, Lina vet att man inte får göra så och hade redan slutat skälla innan jag hade hunnit vända mig om.
Den sista biten var jag inte lika orolig för Lina och kanske kände hon av det för plötsligt sprang hon jämsides med mig igen.
Hemma efter 10,2 km la sig Lina i skuggan och Iris sprang och hämtade en boll som hon tyckte vi skulle leka med.
Resten av dagen var vi ute och jag klippte gräs och fixade och donade. Tog ut Iris skyddsärm och körde en liten stund med henne, fasen va kul hon tycker att det är! Plötsligt längtade jag efter IPO!
Ingen åska eller regn syntes till och jag undrar fortfarande vem det var som tog åskan.
Har du nån utbildning på att springa med hund ?? Är du inte rädd för skador ??
Näe, ingen utbildning i att springa med hund har jag.
Men jag har ingen utbildning i att springa själv heller och jag hoppas innerligt att en dobermann är mer skapt för att springa än jag.
Så nej, jag är inte rädd för skador, tvärtom tror jag att våra löparrundor förhindrar skador i längden på hundarna. :)
Hej!
Jag tänkte att jag måste ju in och lämna ett tassavtryck i en utav dom bloggarna jag läser mest. Tycker det är svårt att hitta riktigt bra hundbloggar nu för tiden men har verkligen fastnat för din! Alltid bra skrivet och härliga bilder på fina hundar! Har själv haft dobermann i familjen när jag var yngre men håller just nu på med jakt med KH vorsteh. Hoppas dock i framtiden att i alla fall ha en dobermann i vorsteh gänget! Jaja, nu har jag väl svamlat på tillräckligt, bra blogg i alla fall, ska försöka få ordning på min också, det är härligt med sådan inspiration! :-)
mvh
Hanna
Tack så mycket för de snälla orden Hanna!
Bonus med att du lämnade kommentar var att jag hittade till din fina blogg! Fota, träna, hund och diabetes är ju stora delar av min vardag också. Fast just diabetesdelen finns på mitt jobb då jag brukade jobba på vuxenenokrin och nu sedan lite över tre år jobbar på barnsjukhus på avdelning där diabetikerna (nyupptäckta och alla de andra som av någon anledningen studsat upp eller sjunkit) hamnar.
Extra hälsning till din fine vovve som ser ut att vara lika elegant grå om nosen som Lina!