De senaste dagarna har jag varit på Island tillsammans med husse. Hundarna har varit här hemma i huset med hundvakt.

Jag är rätt dålig på att åka från hundarna så där och skulle helst vilja ta med dem överallt dit jag åker. Tyvärr går det inte och då måste jag flyga ifrån dem. Sen får jag göra mitt bästa för att försöka låta bli att längta efter dem.

Island var ett coolt ställe där allt var dramatiskt och vackert, som direkt hämtat från en saga. Vi har dessutom gjort vårt allra bästa för att vara bra turister och det känns som att vi var och kollade på precis allt som man ska se. Som till exempel här nedan; vattenfallet Skógafoss.

Ändå var det inte vattenfallet som fick min fulla uppmärksamhet när vi kom dit, en liten svart hund sprang omkring på området framför vattenfallet och ville att någon snäll turist skulle kasta, inte boll men sten, till honom.

Åh, jag ville kasta! Så fort jag kom i närheten av hunden gick jag fram, sa hej och jag kan kasta till dig!

Hunden tyckte det var en jättebra idé och jag kastade, han sprang, kom tillbaka och släppte stenen framför mig och undrade om jag ville kasta igen. Klart jag ville!

Åh, Iris hade älskat att springa runt med sin boll och få folk att kasta till henne. Åh vad jag saknade Iris. Tur lille svarta hunden var där och var så glad med sin lilla sten!

Tyvärr upptäckte husse mig rätt fort och harklade sig lite lätt. Tydligen var det inte den svarta hunden utan vattenfallet som skulle fotas och beundras. Typiskt.

Ändå kunde jag inte låta bli att ta några smygbilder till på hunden, när det var dags för oss att åka såg jag hur den hade hittat nya snälla kompisar som ville kasta sten.

När vi åkte därifrån satt jag med lite fuktiga ögon en stund och saknade min Iris och min Lina innan jag återvände till fokus på Island igen. Ibland är det svårt att inte sakna fast man gör sitt bästa för att låta bli.