Fördomar mot dobermann
Att ha en dobermann innebär att man möts av lite vardagsrasism och förutfattade meningar. Att Lina är farlig och vill bitas. Jag tycker om de människor som är ärliga med sin rädsla och sina åsikter om rasen. Då kan jag besvara argumenten och det blir sakligt och oftast en trevlig pratstund på köpet. Det är jobbigare med dem som försöker maskera det till något annat och kommer med ruttna och genomskinliga ursäkter för att slippa Lina.
Som exempel kan jag berätta att då Lina och jag gick hem från jobbet häromdagen gick vi en lång omväg hem på lite nya gator och gångvägar vi inte gått på förut. Kul med variation och nya saker att nosa på. Hamnade till slut utanför hundrastgården i Mosstorp. Jag och Lina gick bakom en hund som också skulle in i hundgården. Gångvägen är smal och jag satte Lina ner några meter bakom den andra hunden för att undvika att gå in samtidigt, vi köade liksom lite kan man säga.
Hon som höll i kopplet tog sån tid på sig och sa ”Nej” och ”Sitt” så många gånger att jag började fundera på att klocka henne. Men då hade ju så lång tid redan gått att jag sa åt Lina att lägga sig ner, satte mig mer eller mindre ner brevid henne på asfalten och började räkna hur många gånger kvinnan sa ”nej” till sin hund. Jag kom till 14 gånger. Hunden skällde och drog mest i kopplet under tiden. Lina satt/låg helt tyst men kollade nyfiken på hundarna hela tiden. Så när kvinnan äntligen kommit in i rastgården med sin hund så gick jag fram till grinden och frågade snällt om vi också fick komma in. Det fick vi inte! Kvinnan som försökt tjata ihjäl sin hund sa det inte rakt ut, men meddelandet var solklart.
Eftersom hon använde ungefär lika lång tid på att hitta på uräkter för att Lina inte skulle komma in så tog det ju några sekunder innan jag fattade poängen. Under tiden stod de två hundarna precis vid grinden och skulle hälsa på Lina genom grinden eller nåt. Så samtidigt som kvinnan mumlade så började Lina bli otålig av de två hundarna som tryckte nosarna mot grinden. Jag minns att jag tänkte ”Om jag öppnar grinden nu så kommer dessa hundar att springa ut ur hundgården, hur fasen ska vi komma in?” Så jag frågade människorna inne i hundgården om de kunde backa sina hundar lite. (Lina har tydliga regler i rastgården, hon ska sitta ner en bra bit från grinden när nya hundar kommer in, allt för att matte/husse ska hinna ta av halsband och koppel, stänga grinden och så tycker jag att hundmötet blir mer på bägge hundarnas villkor på detta sätt.) Detta tog dock kvinnan genast som att det var farligt för deras hundar att komma för nära min.
Vid detta laget hade jag förstått att jag och Lina inte skulle släppas in oavsett vad jag sa, så jag sa bara något i stil med att ”Vi hoppar nog över det här och går härifrån.” Sen gick jag ett par varv i närheten och väntade på att de hundarna skulle gå hem. Lina skulle ju inte berövas sin tid att vara lös en stund bara för att de inte ville låta henne komma in. Så Lina fick springa själv i hagen istället för att leka med de andra hundarna. Lina, den enda hunden som satt när jag sa till henne, låg när jag sa till henne och lyssnade på mitt nej när även hon började skälla vid grinden. Så orättvist!
Bild ur albumet ”Lina i rastgården” där lilla Lina visar hur det ska se ut!