Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 595 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 603 Okategoriserade – Sida 187 – Livet med dobermann

Duktiga vallhundar

Kameran överlevde ju min "simtur" för några dagar sedan. Tur var väl det, både för att det är Magnus kamera och för att jag älskar att ta kort med den! Tack vare eller på grund av att jag tog med mig kameran på kvällspromenaden så tog det två timmar att gå samma sträcka som normalt tar lite mer än en. Jag tar så mycket bilder på Lina att hon nu inte störs över kameran längre. Det är bra, nu kan hon bli fotomodell.

I slutet av rundan såg jag hur en hund vallade runt en litet gäng med får inne i en hage. Så vi gick lite närmare och kollade en stund på detta. Lina gillar att skälla lite på får och hon är ju inte helt blyg när det gäller att skälla på andra hundar heller. Så vi hade lite olika uppfattning hon och jag om hur vi som publik till detta evenemang skulle uppföra oss. Hon skällde inte så många gånger, något enstaka kort skall var allt hon gav ifrån sig. Dock ville jag att Lina skulle ligga ner och ligga kvar, det ville inte hon. Så då bråkade vi lite om det. Jag vann. Det blev ett utmärkt träningstillfälle för Lina och mig, så jag hoppas att ingen ur fårgänget stördes av oss.
IMG_2434
Hur som helst, det var så häftigt att kolla på! Det är inget snack om vad dessa hundar avlats fram att göra! De passar säkert utmärkt som enbart sällsakpshundar också, men nog sjutton måste de vara lyckligare när de får springa runt och hålla koll på får? Det ser så kul ut och jag är så imponerad av både hundar och ägare. Jag hade kunnat stå där och glo hur länge som helst om inte Lina hade varit med.

En lydig ko

Igår var vi i Björkhagen för lektion med Stefans Hundtjänst. Vi tränar på en trevlig gräsplan med lite skog runt omkring. Så fort Lina beträder denna gräsmatta förvandlas hon till en lydig ko! Ko för att så fort hon inte har ögonkontakt med mig eller spanar på de andra hundarna kör hon ”mulen” i gräset och går runt så. Jag vet inte om hon nosar eller bara försöker se upptagen ut, men nosen är i backen mest hela tiden.

Att hon blir lydig är ju inget jag direkt klagar över! När hon kan ”sitt” och ”ligg” och ”hit” utantill så påstår jag ju givetvis att så här är hon alltid, men så tyst som hon är där är hon ju aldrig.

Igår var tre rottweiler, en schäfer och en pitbull där på samma gräsplan och Lina var mer eller mindre knäpptyst. Då en av sakerna just vi behöver hjälp med är att Lina skäller på andra hundar när hon går i koppel och hon blir knäpptyst när vi är på hundskola, så blir det ju lite dumt. Det gör det ju svårt för Micke att visa mig hur jag ska göra. Funkar ju inte att säga ”Nu låtsas vi att Lina skäller så kan du göra såhär och såhär med kopplet och hantera situationen såhär” och sen öva på det. Lina skulle ju inte förstå ett dugg. Som tur är (eller hur man nu uttrycker det) så kom det lite hundar gående på stigarna vid sidan av gräsplanen, dem skällde Lina självklart på så vi kunde öva.

Är det själva gräsmattan? Alla hundar som är på den gräsplanen är ok, alla andra hundar i övriga Stockholm med omnejd måste hon skälla lite på? Det här med att hon inte skäller när hon går lös men skäller när hon har koppel känns ju i alla fall lite mer logiskt. Men en magisk gräsmatta? Det är för mycket för mig att förstå.
IMG_2268
The cow

Hundrädda barn kan öva på Lina

Det var inte alla som hurrade när vi bestämde oss för att skaffa en dobermann. Min mamma var inte överdrivet lycklig. Magnus syskonbarn var minst sagt avvaktande. Detta berodde nog inte så mycket på att Lina är en dobermann utan mest för att barnen var hundrädda. Jag väljer att skriva var eftersom saker och ting ändrat på sig sedan dess. Jag tror att barnen träffat Lina tre eller fyra gånger nu.

Första gången ville inte barnen vara i samma rum (eller på samma våning helst) som Lina. Filbunke-Lina har dock vunnit förtroende rätt fort. En person som inte klappar henne eller ger henne överdriven uppmärksamhet lämnar hon ju mer eller mindre helt ifred, så det går bättre och bättre varje gång de träffas. Idag var Magnus syster här och hälsade på oss med sin familj. Tillsammans gick vi en långpromenad längs sjön, ängarna och hagarna. Här är tjejen som vägrade vara i samma rum som Lina för mindre än två månader sen.
IMG_2341
När vi tog kak- och saftpaus fick Lina smaka en liten bit kex direkt ur handen på W. Han tyckte att Lina var lite fräck som blötte ner hans fingrar med tungan, men han vågade!
IMG_2317
Att hålla i Linas koppel är nu kul och spännande och detta går jättebra! Idag gick Lina därför i två koppel, Magnus höll i långlinan och R i Linas vanliga koppel. Hon är jätteduktig och har superkoll på hur man ska hålla i kopplet och hur hon ska agera.
IMG_2353
Detta är ju kul för Lina eftersom hon inte behöver vara inlåst eller utelåst när vi ska träffas, men mest är det kul för barnens skull. De har blivit så duktiga! De brukade skrika till och hoppa/springa undan när Lina kom för nära dem. Något som många hundar nog tolkar som lek eller själva rycker till av, inte så lämpligt om man vill slippa eller är rädd för hunden. (Lina har inte ryckt till eller reagerat mer än att titta på dem lite nyfiket. Det har räckt att jag röststyrt henne, sagt nej eller kallat på henne för att hålla henne på lämpligt avstånd från dem) Jag har pratat med barnen om att man inte ska springa, skrika eller rycka till. Nu när Lina kommer för nära och nosar säger de ett bestämt ”nej” så går Lina iväg.

Bägge barnen har fortfarande respekt för Lina och jag har pratat med dem om att inte alla hundar är lika snälla som hon. Men hur kul är det inte att barn som är hundrädda kan ”öva sig” på en dobermann? Jag är så stolt över både barnen och Lina.

Jag kanske är onödigt sur

Någon kanske undrar vem som utsett mig till Lidingös eget surkart i koppeldebatten, och det är en utmärkt fråga. Lösa hundar är ju det roligaste som finns! Lina älskar att springa lös. Jag skulle på fullt allvar inte bry mig ett dugg om Lidingös samtliga hundar gick lösa om det inte vore för de situationer som uppstår där jag och Lina drabbas av dåliga erfarenheter som irriterar mig så mycket. Exempel:

Jag är ute och går med en tvåårig dobermann som höglöper, dvs. en rätt stursk tonåring med mens. Gående mot mig på stigen dyker det plötsligt upp en lös hund, en setter. Ägaren ser jag komma gående en bit bakom hunden. Några meter framför oss delar stigen upp sig i ett kors och jag sätter Lina ner i väntan på att hundägaren ska koppla sin hund och/eller att jag sen kan se vilket håll de tar för att själv sedan inte ta samma väg. Lina är lugn och tyst där hon sitter. Ägaren svänger vänster i stigkorset. Hunden står kvar. Ägaren pratar lugnt med sin hund, säger åt den att följa med matte eller nåt, jag uppfattar inte riktigt orden. Hunden börjar gå mot Lina och mig. Lina sitter, jag väntar tyst, ägaren står kvar och pratar med sin hund. Hunden går en bit till. Nu börjar jag fundera på vilka alternativ jag har då hunden inte verkar ha minsta lust att gå mot eller med sin matte. Lina sitter fortfarande och är tyst, men det är omöjligt att ta miste på att hon nu är på helspänn. Hunden tar nu ytterligare några steg mot Lina och jag får ur mig ett ”Neeeeiijj!” som riktar sig lika mycket till Lina som nu börjar tappa sitt tålamod, som till hunden att den inte ska komma närmare, som till ägaren att nu får du banne mig fatta att vi inte vill ha din hund här! Nu är hunden så nära att jag har fullt upp att hålla Lina så kort jag kan i kopplet för att hon inte ska nå fram till den. Detta resulterar i att Lina dansar runt och skäller på den lilla yta hon har, omedelbart runt och mellan mina ben. Vid detta laget har jag noll koll på den andra hunden, har fullt upp att få Lina att sätta sig och sluta skälla. Lyckas till slut efter lite bråk med henne, tittar upp mot den andra hundägaren som nu plötsligt väljer att tilltala mig ”För min del får du gärna släppa henne så de får hälsa.”

VA!? Jag tror inte mina öron! När, när, när i denna situation tolkar hon mitt agerande som att det är det jag är ute efter? Varför trodde hon att jag sa/ropade ”Nej”? Lina och jag tränar på att gå fint i koppel, utan att skälla på andra hundar, varje gång vi går utanför dörren. Vi övar, övar och övar. Hundägare som hon bidrar inte med någon hjälp på vägen direkt. Och ändå gick det ju bra, hunden var ju snäll och jag fick Lina att sluta skälla, det gick bra till slut. Men inte i närheten av det skedde på mina villkor. Under tiden som hon inte gjorde ett dugg förstörde hon för mig och min hund! Under tiden som hon inte gjorde ett dugg tänkte jag på vad som skulle hända om Lina nådde fram till hunden, vad som skulle hända om hunden helt plötsligt skulle hoppa på Lina, om jag skulle släppa kopplet eller inte för att undvika Linas stress av att ”sitta fast” i kopplet om det skulle bli bråk. Skulle jag hinna sära på dem om det blev bråk eller parning? (Min puls steg med andra ord) Så mitt i dessa tankar kommer hennes lösning på att hon inte hade pli på sin hund, ett förslag om att jag kanske skulle ta och släppa min jag också. För att citera en god vän; ”Ja, så fint då.”

Och jag kan inte låta bli att undra om man nu väljer att ha sin hund lös, trots halvdålig pli på den, måste den gå lös hela tiden? Går det inte ens att koppla vid möte? Det tar mindre än trettio sekunder.

Jag har ju tidigare skrivit att jag tänker prata artigt och lugnt, istället för att skrika som en del hundägare har en tendens att göra när de vill framföra sin åsikt. Så trots inre kaos och massor med svordomar på lager svarade jag ”Näe, för min hund löper och dessutom ska man inte ha hunden lös om man inte har inkallning på den, så jag tycker nog att det är du som ska koppla din istället.” På detta svarade hon inte.

Sen gick vi hem, Lina och sura jag.

Läskunniga hundägare och koppeltvång

Alla koppellösa hundar som jag och Lina möter på våra promenader har fått mig att fundera lite på vad som gäller och inte. Gick in på Lidingö kommuns hemsida och läser första meningen under rubriken Koppel; ”Det finns inget generellt kopplingstvång på Lidingö. Däremot ska hunden alltid hållas under uppsikt.” Sen följer en text om koppeltvång på vissa platser, tider på året plus att löptikar alltid ska ha koppel.

Jaha, inte värre eller mer än så? Hur svårt är det att ha uppsikt på hunden? Börjar tro att jag gått runt och haft fel när jag alltid har Lina kopplad och irriterat mig på lösa hundar som dyker upp lite här och var. Så sista meningen i hela stycket ”Hund utan koppel ska omedelbart lyda vid tillrop och uppföra sig som om den vore kopplad.” Jamen oj! Nu försvann hela lekstugan plötsligt. Från att mumla lite generellt så var det plötsligt otroligt tydligt vad som gäller. Varför står inte den meningen först? Sen kan den som är intresserad läsa resten om speciella platser, tider på året och undantag.

Sen finns det ju undantag som man inte behöver gå in på kommunens hemsida för att fatta, men som rätt många hundägare skiter i ändå. Naturskyddsområdet i skogarna kring Kottlasjön till exempel. Där råder det inga tvivel. Om man går längs stigen in mot skogen passerar man först en skylt…
IMG_2241
…mindre än 50 meter längre in på samma stig…
IMG_2242
…men dessa sitter där tydligen mest som utsmyckning. Det spelar heller ingen roll vilken väg man tar in på området. Det sitter skyltar om att ”detta är ett naturskyddsområde, hunden får inte vara lös” överallt.

Idag trillade jag i sjön

Kan alltså lugnt säga att jag fortsätter att vara pinsam!

Vi gick längs sjökanten Lina och jag, soligt och varmt som det varit idag så började Lina se törstig ut efter en stund. Så vi gick ner till vattnet och Lina drack lite. Jag fick någon snillebllixt om att Lina kanske skulle följa efter ut i vattnet lite om jag gick först. Skorna mina var väldigt vattenvänliga och jag hade shorts på mig, så det kändes som en bra idé…

Sätter ut höger fot i vattnet. Känner hur samma fot omedelbart börjar glida utåt. Noll fotfäste, en hund i vänster hand och min pojkväns kamera i höger hand. På ren instinkt använde jag faktiskt kopplet som livlina och hoppades att Lina kanske skulle backa bakåt om jag började dra ut henne i vattnet. Men då Lina bevisligen inte är Lassie eller Buck från ”Skriet från vildmarken” (sistnämnda drog ju slädar och tunga saker hela tiden och hade lätt räddat mig på 1 sekund!) så slutade min resa i sjön. Eller ja, inte hela jag, så djupt var det ju inte. Men jag hade ju ingen direkt hand att ta emot med så plasket räckte i alla fall för att ge mig lite skrapsår på knän och armbåge och göra mig blöt från halsen och neråt. Min rygg var hyfsat torr och min mobiltelefon verkade komma lindrigt undan. Lina såg mest besvärad och lite förvånad ut under hela resan. Hade hon kunnat prata hade hon sagt ”Varför gör du sådär?”

Det sämsta av allt var att jag satte hela kameran under vattenytan. Jag hade tagit lite bilder innan plurret, men just nu ligger kameran på tork i så många delar som möjligt så detta inlägg blir bildlöst. Jag och kameran ska gå till kameradoktorn imorgon.

Så jag vet fortfarande inte om Lina gillar att bada när det är varmt ute. Och jag tänker inte försöka få henne att bada igen om det inte är långgrund, grusig, sträv sand/stenbotten, jag har bikini på mig och någon annan håller i värdesakerna mina.

Jag är pinsam

Idag jobbade jag på mitt extrajobb. Lina skulle under tiden ligga och slappa hemma hos husses föräldrar. På väg till jobbet/huset så möter vi en söt mamma med söt pojke(?) i barnvagn och en söt liten hund. Då jag förutom att hålla i Linas koppel även höll i min väska och en nyproducerad liten svart påse så var mina möjligheter att hantera allt enligt skolboken i hundfostran något begränsade och Lina fick därför in några skall och drog i kopplet innan jag fick ordning på allt.

När Lina gav första skallet sa söta mamman med lite nervös röst ”Håll i hunden” Hon sa det inte otrevligt eller så, det lät mer som hon tänkte högt. Och jag kan tänka mig att man blir lite osäker när man har småbarn i vagnen och liten hund på snöre och en dobermann börjar skälla. Inga konstigheter. Däremot blev jag lite tagen på sängen av kommentaren och svarar glatt ”Hon är inte farlig, det låter värre än vad det är”

Som om att det spelar någon roll?! Trodde jag att hon bara skulle slappna av och säga ”Ja, men då så. Hopp och lek alla småbarn och hundar!” Det är vid såna här tillfällen jag bara vill backa bandet och istället för att dra en så dålig klyscha bara svara det jag borde, dvs ”Självklart håller jag in henne”

Med det svaret jag gav känner jag mig som en light-version av folk som låter sina hundar springa lösa och hoppa upp på okända människor och samtidigt ropar ”Hon är inte farlig!”

Och om det nu är någon som läser detta och tänker ”Jaha, och vad är det för fel på det då?” så ska jag berätta vad som enligt mig är helt fel med det. Det är totalt respektlöst, hänsynslöst och dessutom olagligt. Och jag tycker att hundägare som inte förstår att kanske inte alla tycker att deras hundar är supersöta, inte har respekt för dem som är hundrädda och tydligen tycker att det är okej att deras hundar uppför sig hur som helst, är totalt blåsta.

Så nu sitter jag här vid datorn och hoppas att den söta mamman, med det söta barnet och den söta lille hunden surfar runt på internet och hamnar rakt på min blogg och läser detta. Så hon fattar att jag inte är en av dem.

Man kan inte skrika när Lina är hemma!

Lina fattar inte det här med fotboll. Blågult band runt halsen eller ej. Jag försöker att inte skrika ”Nej!” och ”Ja!” när Sverige spelar, men det är svårt när man är inne i det hela. Lina kommer ut i vardagsrummet och ser nyvaken och förvånad ut varje gång jag låter. Enda gången jag faktiskt lyckades bita mig i läppen och vara tyst var när Sverige gjorde mål. Hejja-hejja! (fast tyst.)
ljung494
Från svd.se just nu