Vi springer fortare än det ser ut!

I går var vi lite hurtiga igen, i flock. Jag sprang med Iris och husse med Lina. Tillsammans sprang vi lite mer än 7 km och höll medelfart på 6:00 min/km. Lite irriterande då jag siktade på under 6 minuter.

Andra saker gick bättre. Vi fick världens bästa möte med två hästar. Vi kom ifatt dem bakifrån och jag hade tänkt springa förbi dem genom att springa upp på åkerkanten men se det gick inte, ena hästen gick på grusvägen, den andra uppe på åkern. Så jag sa med min bästa inte-skrämmas-nu-röst ”Vi kommer med två hundar!” Båda ryttarna saktade in lugnt och fint, hon på vägen styrde upp sin totto på åkern och båda vände upp hästarna mot oss. Åh tack! Iris sprang förbi så fint och tyst. Jag vinkade och log mitt bästa som tack. Jag älskar när man kramas i häst/hund-trafiken!

Den sista biten försökte jag springa fortare för att bättra på tiden lite, då passade husse på att filma. Även om det ser skitlångsamt ut på film så springer vi faktiskt i ett tempo av 5:09 min/km.

Iris springer på liiite när husse springer om oss men annars tycker jag att man ser hur fint hon springer i kopplet. Duktig Iris.

Ser ni att Iris tunga hänger lite den med även om hon ser oförskämt pigg ut i jämförelse med mig, den illröda flåsstånken?

Två dagars spring

I går var jag ute och sprang med Iris. Det var jättevarmt ute och både Iris och jag flåsade lite extra. När vi närmade oss havet satte jag runkeepern på paus och så försökte vi ta oss ner till vattnet på enklaste sätt. Tji fick vi, ca 10-15 meter från strandkanten tog det stopp bakom ett stort staket med taggtråd on top.

Iris som var lös skuttade längs staketet och undrade samma sak som jag, varför? Vi tryckte vår näsa och nos mot staketet en stund, lite svalkade det i alla fall, innan vi erkände oss besegrade och satte på runkeepern igen och fortsatte springa. (Nästa gång ska vi hitta ner till vattnet!)

På hemvägen sprang vi ikapp två personer med en rottweiler som var på väg till sitt lilla IPO-spår de hade lagt en bit fram. När jag närmade mig och insåg att de inte hade lagt märke till oss sa jag typ ”Här kommer jag med hund!” Jag har aldrig sett någon hoppa så högt som snubben som gick ytterst. Deras hund reagerade nog minst av alla! Iris reagerade när han hoppade högt och klämde ur sig ett voff.

När vi vände och sprang tillbaka höll hunden på att gå sitt spår, såg fint ut. Rottisen släppte inte fokus på spåret, Iris kollade bara nyfiket men sa inget.

När vi kom hem hade vi sprungit 13,85 km.

I dag var det Linas tur och vi hade lite bättre väder, det var svalt och molnigt ute. Vi tog en kortare sväng genom skogen. Rundan blev 4,45 km.

Lina passade på att skälla på en tjock duva vi såg i spåret, men när vi passerade hjorthägnet och självaste Bambi gick där inne nöjde hon sig med att glo lite. Hon prioriterar konstigt.

När vi kom hem fotade jag henne. Hon står och spanar efter vad jag misstänker var igelkotten som bor här i krokarna. Som ni ser har hon fått bära sin egen bajspåse också, det händer bara när vi springer, jag har inte fickor nog att hålla i hennes saker då.

Jag känner mig nöjd med 18,3 km på två dagar. Önskar jag kunde springa oftare med hundarna. Typ varje dag men sånt flås har jag inte just nu. Skönt är det att alltid ha en pigg kompis med sig i spåret i alla fall.

Kossor och trötta ben

I mars sprang vi närmare 80 km. I april 70 km. I maj månad 0 km. Dåligt!

Som tur var så har husse sprungit med hundarna så det är egentligen bara jag som inte rört på mig.

Orsakerna är flera men jag skyller först och främst på dobermanntidningen. Den äter tid!

Nu är det juni och jag har laddat för att ge mig ut och springa igen sedan mitten på maj. I går tog jag så äntligen på mig löparskorna igen och sprang tillsammans med Iris.

Det blåste halv storm och när vi sprang i motvind var det kämpigt. Vi sprang i sol, då blev det varmt och jag fick dra av mig den långärmade tröjan. Det började regna och iskalla hårda droppar gjorde att jag fick dra på mig samma tröjja igen. Iris såg lika nöjd ut hela tiden.

När vi hade sprungit 13 km kommer man till ett parti där det blåst upp sand från åkrarna på grusvägen. Det är som att springa på sandstrand där. Det tog musten ur mig och jag fick kämpa för att inte börja gå istället. Iris tolkade det långsamma tempot som att vi hade börjat gå och började plötsligt nosa och letade efter kisställe.

Jag var så trött att när Iris tog några snabba steg så drogs jag med och ner. Iris hann undan men jag föll i backen. Efter det tyckte nog Iris lite synd om mig för sen travade hon väldigt fint vid sidan. Jag märkte på henne att hon tyckte jag var konstig men har aldrig varit så trött och slut i benen som jag var från 13 km och de sista 4 km hem.

Det är nästan så jag blir arg på Iris för att hon orkar springa så långt och så lätt, detta är ju bara uppvärmning i fjöstempo för henne. Fast tanken på att ha en hund som inte orkar mer än jag känns skrämmande. Hade jag inte haft henne med hade jag inte ens sprungit.

Här är vår runda som blev 17 km allt som allt. Vi sprang den på 1 h 51 min.

Det mesta av rundan är mitt mellan åkrar och ängar och delvis genom skog. När vi springer ut mot Barsebäck och vänder där och springer tillbaka ser man ut över havet, bort till Danmark, Öresundsbron och Malmö med Turning Torso. Det är rätt fint!

För ovanlighetens skull såg vi inte ett enda rådjur istället vimlade det av kossor. Iris är nyfiken på de stora djuren och de stora djuren är lika nyfikna de. De glor på varandra kan man säga!

Hästarna vi springer förbi kan stå och hänga ut över sina staket med huvudet när vi springer förbi, Iris är duktig och voffar inte på dem även om hon nästan skulle kunna bita dem i mulen så nära de är ibland.

Jag siktar på att komma upp i 100 km denna månaden, ska bara försöka hitta på en runda som är 2 mil så jag vet hur det känns att springa halvmaran!

16 260 meter i nya västen

Iris och jag var ute och sprang i dag. Målet var att springa närmare två mil men jag kunde inte riktigt komma på en bra väg att springa så jag slog ihop två rundor i närheten av varandra, det blev 16,26 km.

Ett tag trodde jag faktiskt att Iris började bli trött efter ungefär 11 km, plötsligt låg hon ett halvt steg bakom mig. Det var fel givetvis fel. Hon tänkte tydligen bara på annat en liten stund.

Iris fick springa lös den 12:e kilometern, då hade vi lämnat de värsta rådjursmarkerna bakom oss och jag har bra uppsikt åt alla håll där. När hon springer lös vill hon gärna lägga sig precis framför mig och det är ok så länge hon håller sig där.

Vi kom till ett ställe efter 13 km mellan två åkrar där sandjorden blåst upp på grusvägen och sanden hade lagt sig som ett täcke överallt, kändes som att springa på en sandstrand. Jag höll på att dö och Iris undrade varför vi plötsligt saktade ner. Visste inte om jag skulle blir arg eller peppad över hennes små pigga dobermannben!

När vi sprang den sista biten på gatan fram till huset släppte jag Iris så hon fick spurta hem till husse som tvättade bilarna på uppfarten. Efter att ha svischat iväg och berättat att hon var hemma nu för husse stack hon ut nosen bakom brevlådan och kollade efter mig. Min lilla springkompis håller koll på mig!
Här är vi efter löparturen, väldigt nöjda och glada över att ha sprungt så långt! Jag kände mig nästan som en världsmästare, i alla fall känns det så i benen!

Västen satt jättebra på Iris när vi sprang och det känns som vi syns i trafiken båda två nu.

Vinna över regn i ögat

I dag regnade det ute. Det var grått och mulet och äckligt och blä. Vi försökte vara ute på tomten en stund och jag passade på att så lite gräs.

Till en början gick det bra, vovvarna lekte och alla var nöjda. Sen kom Lina på att det regnade och att hon egentligen inte gillar regn. Bäst att sätta mig och gny vid ytterdörren och se miserabel ut, ett partytrix som alltid får matte att mjukna.

Ja, även i dag. Vi gick in.

Stod inne och tittade ut och förbannade vädret, vi skulle ju springa i dag. En liten smula gnagande samvete på det och jag skyndade upp för trappan och bytte om till springkläder. Det gällde att göra fort innan jag skulle ångra mig.

Ut genom dörren, hejdå Lina vi kommer strax, på med kepsen och i väg ner för gatan. Min trogna hund sa inget om att vi borde ha stannat hemma i värmen, hon struttade framåt och såg nöjd ut.

Det gick bra, kepsen hindrade regnet från att landa precis på ögonen (det är där det är värst att få det nämligen).

Sprang förbi villorna och ut på lilla gärdet. Mötte pappa rådjur som glodde på oss bara 10 m bort när grusvägen gör en skarp sväng! Iris ville följa med när han sprang men det ville inte jag. Vi släppte rådjuren rätt fort och sprang på. Ut på grusvägen mellan de stora fälten…

Plötsligt kändes regnet väldigt mycket mer regnigt. De blåste mer. Regnet blåste plötsligt in från sidan. Beläää! Det kom regn i ögat även om man hade keps.

Jag hade dessutom bestämt mig för att springa lite längre och lite långsammare i dag. Varför hade jag inte bestämt kort och fort istället?!

Jag ville hem igen.

Tittade ner på mitt sällskap Iris, hon hade blåst i öronen och regn i ögat hon med! Trots det sprang hon så fint vid min sida och drog inte, bara pinnade på.

Sa Bra Iris åt henne och hon tittade upp. Braaaa Iris. Svansen började vifta och hon sprang några meter med kontakt.

Jag blev så lycklig över min lilla hund och plötsligt ville jag inte hem längre. Istället sprang vi längre än vi brukar och efter 13,5 km (rekord!) var vi hemma igen, helt genomblöta och lite kalla men väldigt nöjda och glada. Vi vann över regnet i ögat!

Som bonus hade Svenska dobermannklubbens medlemstidning landat i brevlådan när jag kom hem, tog med mig tidningen till badkaret där jag låg och läste tills jag var helt säker på att hela jag var varm igen.

Nu ska vi bara kura framför tvn resten av dagen.

Jaktintresse och rådjur

Nedan ser ni spindeldiagrammet från Iris MH. Det är lätt att se att fröken har mer jakt i sig än den genomsnittliga dobermannvovven. (Och jag tycker fortfarande att det är något att klura på att min hund ligger på medelvärdet för rasen vad gäller ”socialitet”. Det är ju hennes svagaste sida!)
IMHblogg
Åter till jakten: Iris har otroligt mycket jakt i sig. Jag tackar bara mitt nötande av inkallningar när hon var liten för att vi nu klarar oss i skog och mark utan problem.

Jag kan ha henne lös delar av våra löprundor även om det tar rätt mycket energi från själva springandet eftersom jag då måste ha örnkoll på horisonten efter rådjur, hästar, kaniner, gäss, bilar och andra människor plus att vi tränar att hon ska springa fint vid sidan.

På sista rundan vi sprang såg vi dessutom 12-14 rådjur så när vi skulle springa i går bestämde jag mig för att ha henne kopplad hela tiden. Jag ville försöka springa milen på under 60 minuter och då finns det inte tid att glo efter rådjur och träna fint-vid-sidan-spring när hon är lös.


Till att börja med ser stora delen av sträckan vi springer ut enligt ovan teckande bild. Vi springer på en grusväg och på bägge sidor om vägen är det bruna åkrar. De få träd som finns står längs med vägen och är lätträknade.

Med andra ord lätt att se rådjuren på håll men ibland svårt att se dem när de står still då de också kommer i färgen brunt. Ibland ser Iris inte rådjuren men jag ser på sekunden när hon får deras vittring i nosen. Dessutom är rådjuren här skitspåniga och rätt orädda…

Därför blev jag väldigt förvånad och tackade alla högre makter för att jag hade Iris kopplad när plötsligt Inte mindre än sju rådjur skuttade plötsligt upp och i väg över åkern på nära håll efter att ha varit dolda av ett ynka träd! Hur många rådjur kan ha klubb bakom ett och samma träd samtidigt?!

Iris vaknade och började springa lite fortare men drog inte i kopplet, skällde inte, blev inte hispig. Bara väldigt nyfiken. Rådjuren gjorde halt och glodde på oss som om de försökte räkna ut åt vilket håll vi skulle innan de vände rumporna till och skuttade bortåt igen.

Ungefär 300 m efter rådjuren gjorde kinder surprise-entré såg jag på Iris att det var dags att göra nummer två. Skit också rent ut sagt, vi hade inte tid att stanna nu när vi sprang mot klockan!

Så när Iris fällde ner nosen i backen för att börja leta bra bajsställe kastade jag en blick över axeln och konstaterade att rådjuren inte vänt tillbaka innan jag släppte kopplet och lät henne springa lös. Mycket riktigt satte sig Iris nästan direkt och jag sprang vidare utan henne.

Det är lite spännande att lämna hunden bakom sig så där och en liten del av mig undrade vad fan jag gjorde när jag nu lät henne skaffa sig ett avstånd till mig för att sedan kunna dra på fri rådjursjakt. Ljudet av dobermanntassar som kommer farande i full rulle var därför ljuvligt att höra några långa sekunder senare!

I klassisk dobermannstil kom hon med en sådan fart att hon inte hann bromsa in utan fortsatte förbi för att sedan vända och komma tillbaka till mig. Bästa hund!

Vi sprang vidare en bit, vände efter 5 km och sprang samma väg tillbaka igen. Rådjuren stod ute på åkern och glodde på oss och Iris såg dem men brydde sig inte. Hon reagerade mer när vi kom i närheten av trädet där de hade haft möte innan. Där vädrade hon noga i luften. Deras lukt verkar mer spännade än dem, trots att de hoppar och skuttar och springer! Jag hoppas så innerligt att detta gör att Iris liksom ”vänjer sig” lite vid både åsynen av dem och lukten så det blir avdramatiserat och jaktlusten svalnar lite.

Jag stängde av runkeepern efter exakt 10 km. Vi hade sprungit i 60 minuter och 7 sekunder så nu kan man säga att vi springer milen på en timme i alla fall… Nästa gång SKA vi ner under 60 minuter!

9,44 km helt tysta

Solen lyste över mitt hörn av Skåne i går och det var närmare 10 grader varmt i solen. När jag läste på facebook att min arbetskollega hade varit ute och sprungit så kände jag en otrolig lust att sticka ut jag med.

Stod och valde vilken hund som skulle få följa med och bestämde mig till slut för båda två! Satte på mig dragbältet och satte fast hundarnas koppel i det och så sprang vi. Lina på min högra sida och Iris på min vänstra.

Tempot blev kärring men så blir det när man springer med två varav en löper och tror det ska kissas hela tiden och jag aldrig ger efter för det där med att springa fint i koppel. Vi fick några hundmöten också och då valde jag att gå istället för att springa för att inte dobermanndamerna skulle trigga varandra att säga något. Det gick bra även om vi fick lite skäll så skällde ingen av dem tillbaka. Hejja oss!

Team tre svartskallar sprang 9,44 km och efteråt var vi så här söta! (Hittills i år har jag sprungit 43,9 km.)
När vi kom hem gick Lina omkring på tomten och nosade i soliga gräset, Iris sprang runt som en tok och tyckte vi var lagom uppvärmda för att nu leka med bollen och lattja allt vad vi orkade. Som vanligt var vi 2 mot 1 och teamet gick in och la oss på soffan istället.

Jobbigt fast lätt med Lina

Sist när jag skulle springa med Iris kände jag mig inte helt hundra så jag sprang bara lilla rundan på 4-5 km. När det var dags för ny löptur var det alltså Linas tur att följa med och vi tog den långa rundan tillsammans.

Lina är en dröm att springa med, hon bara lufsar med och ser nöjd ut. Håller sig så fint vid sidan om mig hela tiden att jag knappt behövde tänka på att hon var med. Kunde fokusera helt på löpningen.

Plötsligt började jag känna efter, vilken hand är kopplet skönast att hålla i, vänster eller höger hand? Hur långt koppel är bästa att ha? Är det kanske skönare att ha henne springandes på höger sida istället för vänster? Och hur känns det egentligen i mitt knä nu när jag bara kan rulla på i steget, har jag inte lite ont ändå? Hur trött är jag egentligen? Vilket tempo håller vi förresten, ska inte runkeepertanten säga något snart? Orkar jag sringa så här fort hela rundan?

Det är ju SKITJOBBIGT att springa med hund som bara är där och som är kopplad hela rundan! Man har ju tid att tänka på precis allt från om högerskon inte är knuten lika hårt som vänsterskon till vad man ska äta när man kommer hem.

Det var nästan lite skönt när en lös pudel kom springade mot oss på den allra sista kilometern. Jag fick ropa lite neeej så tanten som ägde pudeln skulle märka att någon hände bakom hennes rygg. Jag fick övertyga Lina om att vi inte var på väg rakt mot pudeln utan skulle hålla höger förbi. I några lyckliga sekunder tänkte jag inte på något annat än hund istället för hur att känna efter hur trött jag var.

En mil på 63 min blev det och det känns som att jag snart springer milen på under 60 min.

58 minuter non-stop träning

Sprang min långa runda med Iris i dag. Den är lite över 8 km och det är träning varenda meter. Insåg i dag att jag nog aldrig är så konsekvent och fokuserad som just när vi springer.

Förut brukade jag släppa Iris när vi kom till ängen precis i början av rundan, då går hon alltid på toaletten i det höga gräset nämligen. Samtidigt vill jag att hon ska kunna springa lös med mig utan att fara runt som en skottspole. Därför har jag slopat fritt spring på ängen och börjat träna på att hon ska springa vid min sida lös även där.

Släpper henne vid olika ställen under rundan och låter henne springa lös mellan några hundra meter och några kilometer, hela tiden med kravet att hon ska springa fint vid min vänstra sida. Likadant släpper jag henne efter varje hundmöte vi har, så fort som möjligt.

Har hon koppel på sig så får hon inte dra ett smack, inte ens springa för långt fram.

När vi sprang förbi några hästar som stod och hängde ut med huvudet över staketet så bytte jag sida av vägen för att komma så nära som möjligt. Där hade jag koppel på och Iris lämnade min sida för att svänga mot hästen. Då sa jag NEJ, vände och sprang tillbaka typ 20 meter och sprang förbi hästen igen. Iris sprang fint andra gången och då berömde jag, tackade hästen och så sprang vi förbi några av hans kompisar lite längre fram.

I slutet av vår runda springer vi i motionsspåret och på ett ställe går spåret väldigt nära en villatomt där några hundar alltid skäller på oss innanför staketet. I dag hörde jag hundarna redan på långt avstånd och när vi kom närmare så såg jag att de hade förökat sig och blivit fyra hundar som skällde innanför staketet.

Lämnade genast spåret och sprang upp på vägen utanför deras hus och följde staketet med fyra galet skällande hundar på andra sidan. Iris pallade inte att vara lugn och hoppade ut i kopplet och sa voff tillbaka. Så då sprang jag in på spåret igen, vände tillbaka och tog en runda till längs staketet. Nu var Iris tyst men gjorde ett skutt ut i kopplet precis på slutet. Jag berömde skitmycket och sprang vidare.

Tillbaka på den lilla ängen där vi började och Iris ser en kvinna med barnvagn komma gåendes rakt mot oss på ängen. Iris börjar spana på henne, träningsmöjlighet! Släpper Iris lös och byter lite riktning (för att inte skrämma henne med barnvagnen) och sen är det röststyrning hund för att hon inte ska lämna min sida. Iris ser några feta kråkor och sticker, kallar in och hon vänder. Berömmer inkallningen som en tok och hopp och lek i farten.

Sista 600 m springer vi på vår villagata och där släppte jag henne också. Härifrån httar ju Iris hem men hon fick snällt springa lös vid min vänstra sida. Vi fick möte med tre bilar och då saktade vi in och stannade och jag kommenderade ”fot”. Iris satte sig så fint och tittade på mig.

Och så där håller jag på i de 58 min som rundan tog i dag. Kanske är det löjligt, kanske överdriver jag, kanske ställer jag för höga krav?

Samtidigt så får jag ont i knät när hon drar och får jag ont kan jag inte springa mer. Iris måste springa fint och bäst vore om hon sprang lös hela rundan och då måste jag veta att jag har koll. Och man får vad man tränar när det gäller dobermann.

Dessutom önskar jag att ni kunde se oss där vi kommer springades och Iris springer snyggt vid min sida på en grusväg i det skånska landskapet. Det är helt underbart, känslan är… det går inte att beskriva i ord!

Fler hundkrafter i Iris?

Var ute och cyklade med lilla Lina. Precis när vi skulle vända och cykla hem igen så kom jag på att jag skulle sätta på runkeeper i iphonen för att kolla hur långt vi cyklat och hur fort det gick på hemvägen.

När vi kom hem fick jag upp följande lilla kurva som sa att Lina hållit sig mellan 8,5 och 16,4 km/h och att vi cyklat 7 km eftersom vi cyklade samma väg dit och hem.

Tog sedan samma runda med Iris och startade runkeeper på vägen hem precis som med Lina. Viss skillnad på hund, Iris kom upp i 38 km/h och som långsammast gick det i 8,8 km/h.

Att hon saktat in beror endast på att jag gett sakta-kommando när vi fick möte (med joggare där strax innan en kilometer, fyra barnvagnar på rad strax efter en kilometer och en bil direkt efter det) under tiden vi var ute.

Den sista kilometern tvingade jag henne att springa långsammare genom att bromsa och säga ”sakta”. Då håller hon sig i Lina-fart och ligger och drar i 8-16 km/h.

Båda hundarna fick sedan gå mellan femhundra meter och en kilometer som nedvarvning så hela rundan ligger på runt åtta kilometer gissar jag.

Verkar finnas fler hundkrafter i Iris eller så sparar lilla Lina på sina krafter. Funderar på om jag ska försöka ”tvinga” Lina att öka tempot lite? Just nu travar (passar) hon framåt i egen takt och tempo.