Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 595 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 603 Tecknat – Sida 2 – Livet med dobermann

Vattningskoma

Här händer det saker när man minst anar det. I dag gav jag flickorna varsitt märgben storlek bamse och bytte om till bikini, drog fram vattenslangen och började vattna tujahäcken mot grannen. Sen stod jag där i koma bakom 120-staketet och tänkte att denna sommaren kanske häcken äntligen blir så stor att jag slipper se grannens infart och biluppställning bakom den.
vattna1juni13
Så djupt i vattningskoman var jag att det svarta djuret inne på grannens infart hann passera innan jag hann uppfatta vem det var.
vattna2juni13
Va fasen gör Iris på andra sidan häcken? Hur kom du dit Iris!?

Iris bara travade målmedvetet på och fortsatte ut på gatan, svängde runt hörnet och tillbaka hem till grinden. Jag insåg att det inte var så stor idé att skälla på henne utan skyndade bara på henne på väg mot grinden och där berömde jag henne när hon kom in.

Där fick jag för att jag slappnade av och inte använde mina ögon i nacken…

Den galna stunden precis innan

I går satt jag i soffan och tänkte på att jag aldrig försökt lära Iris krypa. Fick ett infall, reste mig ur soffan, gick och hämtade klickern. Iris följde nyfiket efter.

Iris är varken särskilt klickerklok eller klickertränad men hon vet att klickern är klickern och inte vilken plastbit som helst. När jag dessutom rotade fram en liten frolic eller två då var Iris förväntan så hög att hon inte kunde hålla tassarna på golvet utan var tvungen att hoppstudsa med mig tillbaka in i vardagsrummet samtidigt som hon försökte hålla Lina på avstånd. (Lina måste bort från frolicarna!)

Med klickern i ena handen och en frolic i andra var det så dags att försöka klura ut; hur få liten svart hund på bästa sätt att förstå att hon ska krypa? Under tiden gummibollade Iris runt mina fötter.

Sitt.

Braaa sitt Iris.

Ligg.

Braaaa ligg Iris.

Nu då? Varför tänker jag inte efter före?! Stön. Tänka fort, tänka fort! Iris vet att mattes hand ibland funkar som targetplatta och att man ska sätta nosen på den, vi testar.

Iris är smart och Iris är lättlärd men just här infinner sig stunden. Den lilla galna stunden precis innan hunden fattar vad det är matte klickar för. Då Iris som är full av energi inte förstår, testar allt och ligger på en sån nivå av stress att när hon gör rätt upplöser klicket allt hon precis gjorde. Iris flyger upp, hoppar efter mer godis, skäller, gnyr, studsar!

Vi börjar om. Ligg. Ut med handen som target och Iris sätter dit nosen. Jag testar omedelbart att vänta ut henne en liten sekund till och Iris frustration tar över direkt, varför klickar inte matte fast jag gör rätt? Ljud, hopp, frustration.

En gång till. Ligg. Handen framför nosen och Iris sträcker fram huvudet för att nå handen, hon skjuter ifrån lite med baken för att nå. Braaaa Iris, klick och frolic! Hopp och studs och glädje, Iris vet vad hon ska göra nu.

Vi övar några gånger till på mattan i vardagsrummet den lilla galna stunden är borta. Nu ska vi lära oss krypa.

Clown och gräddtårta i ett

Livet med villa är ljuvligt! Särskilt nu på sommaren. Dagar som denna när jag jobbat natt och inte orkar göra så mycket kan man bara vara på tomten och hundarna kan strosa runt som de vill samtidigt som jag ägnar mig åt slöa och lugna sysslor. Ännu bättre nu när hela tomten är inhägnad också så inte Iris behöver stå och göra Chewbacca-ljud bakom grinden om jag går till framsidan.

Hundarna mår inte sämre av en vilodag ibland, man kan inte alltid aktivera dem till tusen.

I dag kändes det därför lämpligt att med liten sekaktör lägga sig på gräsmattan på framsidan och putsa mina små fina buxbomsbollar som jag ännu inte klippt i år. Tungan rätt i mun och lite fågelkvitter som bakgrundsmusik.

Hör ni hur bra allt låter, så lugnt och fint och vackert?

HA! Det här är som när clownen får tag på en gräddtårta, man vet att den kommer att hamna i någons ansikte. ”Någon” är jag och Iris är både clown och gräddtårta i ett.

För även om Iris inte behöver springa en mil eller träna varje dag så är hon lika pigg varje dag. Hon vill leka varje dag och är det ingen som leker med henne ja då leker hon med dig!

Denna lek startas helst när Iris blir lite speedad av att någon fingår förbi där ute på gatan och kikar in på vår tomt. För skälla får hon ju inte så då är det ju lämpligt att ta ut eventuell överskottsenergi som genast byggs upp på oförberedd matte. Det vill säga mig.

Livet med fröken Iris dobermann i nötskal.

Spår och lite uppletande, på räls

Idag åkte vi till skogarna utanför Klippan för att träffa Bonnarpsflocken för att spåra.

Sist jag spårade med Iris spårade hon efter allt annat än just spåret och efter det har jag varken känt för eller försökt spåra igen. Därför la jag ett rätt kort spår med två-tre räta vinklar, tre apportpinnar och sen bollen som slut.

Efter att ha lagt ett spår till lilla Kira och ett till Iris tog vi en fika med tillhörande dobermannsnack. När det var dags att gå spåren och tog vi ut båda hundarna samtidigt. Iris spontansvängde av stigen där jag gått upp för att lägga hennes spår så då selade jag på snabbt som ögat och lät henne sedan gå som hon ville.

Alla som har spårat med hund när det går bra vet precis hur jag kände mig för det gick som på räls. Iris spårade, jag gick efter och samlade in mina små nypor som jag använder som snitslar. Iris levererade pinne på pinne på pinne och allt jag behövde göra var att berömma när hon kom med dem till mig och ge henne några godisar i utbyte och säga hur duktig hon var. Så grymt kul!

När vi var färdiga med vårt spår fick vi vänta en stund då Kiras spår var mycket längre än Iris. Så jag tog bollen och min ena lilla handske och vallade en liten ruta från stigen där vi väntade och körde uppletande med Iris.

Eftersom rutan var liten trixade jag och la upp bollen på en grankvist en bra bit upp så det blev lite svårare.

När jag skickat ut Iris och hon letade febrilt efter bollen på grenen såg jag två hundar med ägare komma gående på stigen en bit bort, en vit herdehund och en mindre luddig typ. Kallade direkt på Iris och insåg att jag inte hade något koppel med mig så jag höll henne i halsbandet.

Först trodde jag inte att Iris såg hundarna men när de passerade precis bakom oss på stigen och hon fortfarande bara tittade ut i rutan och ville ut och leta efter sin boll fattade jag att hon bara sket i dem! Så med två hundar bakom min rygg släppte jag Iris och hon for rakt ut i rutan och fortsatte leta.

Allt vi gjorde i dag gick som på räls, jag är såå nöjd med Iris i dag! Min bästa, bästa lilla kompis!

När Kira-gänget var klara med sitt spårande åkte vi hem till dem och satt vid köksbordet några timmar och pratade hund och hundträning.

Jag hade kameran med mig men tog för ovanlighetens skulle inte en enda bild, tur jag gillar att rita, tihi.

Stolt koppelhållare

Eftersom min lilla granne gärna är med mig och hundarna händer det ibland att hon följer med när jag ska rasta mina djur. Hon vill då gärna hålla i kopplet, något som jag inte ens brukar låta andra vuxna människor göra…

Tur att det finns en lösning på allt för de senaste gångerna har även lilla A fått hålla i kopplet när vi är ute och går. Hon har nämligen fått ett eget koppel att hålla i! Jag går på ena sidan med ett och hon på andra sidan med ett annat.

Lilla gumman är en väldigt stolt och engagerad hundrastare. Hon kollar så jag har bajspåse med mig, hon bestämmer vilken sida av alla brevlådor vi går förbi som hundarna ska gå på, hon letar bra ställen där hundarna kan nosa och kanske även kissa, hon stannar ofta till för att pussa hundarna, oftast är det hon som bestämmer vägen osv osv. Kan säga att det inte är tråkigt i en sekund!

Mördare i mörkret

Vi är ensamma hemma i huset för husse är borta. Jag sitter i soffan och funderar på om det verkligen är en mördare där ute i trädgården eftersom Iris står i soffan och skäller som besatt ut genom fönstret. Lina och jag fegar bakom hennes rygg.

Jag MÅSTE skaffa utomhusbelysning!

Alternativ på vad det kan vara där ute i natten…

Hård hund?

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på hårda hundar. Eller rättare sagt hundars hårdhet.

Orsaken till att jag funderat på det är många bäckar små skulle jag säga. Men det hela började för flera år sedan redan när jag skaffade Lina. Sen har det bara fortsatt efter att jag skaffade Iris med mina egna tankar kring träning och korrigering av mina egna hundar då de reagerar väldigt olika på det. Mest påverkad är jag ändå av det jag hört många säga (särskilt män får jag tyvärr erkänna) om just hårda hundar.

Minns särskilt en händelse där vi utanför en McDonalds mötte en kille i mc-ställ som stannade till och sa hej till Lina och mig bara för att han också hade haft en dobermann, precis som jag också brukar göra när jag ser en. Den här killen avslutade dock med att säga något i stil med att det är hårda hundar och att man får ta i rätt mycket med dem.

När ovanstående inträffade så hade jag fortfarande inte fått hjälp med Linas utfall och just där och då tyckte jag att hon var ett hopplöst fall och det kändes som att han hade ett hundra procent rätt. Hade jag mött samma kille i dag hade nog lite rök börjat puffa ur mina öron…

Det tycks vara en allmän missuppfattning vad gäller både vad som innefattas av begreppet hårdhet och hur man ska hantera den eventuella egenskapen hos sin hund. Kort och gott; jag upplever att många tycks vara av (miss)uppfattningen att hårda hundar måste tränas med fysiskt hårda metoder.

Hårdheten hos en hund är något mätbart och bestäms av hundens förmåga att skaffa sig minnesbilder och avreagera. Motsatsen till en hård hund (som bara brötar på helt oberörd och självständig) är en vek hund som reagerar kraftigt för att sedan associera detta till platsen eller händelsen. Polisen testar hundens hårdhet i Lämplighetstestet för hund eller L-testet som de flesta kallar det.

Jag är heller inte någon expert själv på de mentala egenskaperna hos hund men jag får ofta för mig att hårdheten blandas ihop med dådkraft, skärpa och en massa annat.

Vill man ta bort träningslusten hos Lina till exempel och få henne att inte göra något igen så är det bara att skapa obehag i träningen. Då säger Lina tack och hej och man får ägna mycket tid till att (över)bevisa för henne att det inte var så farligt för att överhuvudtaget ha en chans att hon kanske ska försöka göra samma sak igen. Iris däremot kan braka rakt in i grejjer och trilla ner från dem också men hade vi bara kul när vi gjorde det så kör hon gärna samma hinder eller grej igen.

Skulle jag mot all förmodan lyckas lura upp Lina på ett balanshinder och hon skulle trilla av eller bara vara nära att halka så prövar hon icke på att göra om det. Jag vet inte ens hur många gånger Iris trillat i backen när hon sprungit över men det har vad jag kan minnas aldrig hindrat henne från att ta sats två sekunder senare med samma fart.

Detta visade sig ju även tydligt när Lina skulle göra sitt MH och den där elaka dumpen flög upp. Hon sprang långt, långt bort. Hon vägrade att gå närmare än ett visst antal meter från dumpen. Det slutade med att vi var tre personer som satt ner på den nerhissade dumpen på marken och lockade på henne med köttbullar och ändå hade Lina bestämt att den där saken skulle hon aldrig gå nära igen. Jag vågar påstå att Lina är en vek hund.

Nu spelar det ju ingen roll så om folk säger eller menar fel när de använder uttrycket ”hård hund” egentligen, det är den där sabla knytnäven som jag känner hänger med på köpet som jag stör mig så fruktansvärt på! När någon tror sig ha en hård hund så verkar det i ett trollslag plötsligt legitimera att man är är elak mot sin hund. Lite ”man ska inte slå hundar men jag måste med den här för att han är en så hård hund”.

Om definitionen är att en hård hund skakar av sig/avreagerar fort och glömmer obehaget lätt så är det ju inte ens någon mening att använda hårda metoder på den hunden Det blir liksom dubbelt knäppt, det är ju både elakt och bortkastat!

Jag har gått och tänkt på det här i flera dagar nu och har passat på att fråga lite hundfolk som jag träffat om saken och de flesta med lite koll svarar samma sak: att många påstår/tror de har en hård hund och att de oftast har fel.

Frågade även på på forumet vovve i dag och fick nästan exakt de svar jag förväntade mig.

Vad gäller att vara hård mot en hård hund så tycker jag precis tvärtom, desto mjukare och tydligare måste du vara. Så det så.

Fönstertvätt

När man bor i ett hus med stora fönster sitter hundarna ofta och tittar ut. När de tittar ut gör de nosmärken. I dag fick jag ett ryck och började tvätta alla fönster på hela nedervåningen då jag hade tröttnat på att se alla hundmärken.

Iris hjälper ju gärna till och är med när jag ska göra saker men hon har även lärt sig vilka sysslor som hon inte får vara med och hjälpa till med. T ex så får man inte hoppa eller springa framför gräsklipparen, man får inte vara i närheten av trimmern när den är på osv. De två ovan nämnda sakerna har fått till följd att Iris går och buffar mig i rumpan när jag klipper gräsmattan och så fort jag stänger av trimmern så kommer hon flygande som om jag varit borta en evighet.

Fönstertvätt har vi inte satt upp några regler för sedan tidigare så jag fick vara tydlig och förklara att fönsterskrapan inte var något man skulle jaga när jag drog den längs fönstren. Iris fattade (till slut).

När jag stod och tvättade fönstren som ligger på framsidan respektive sidan av huset, där vi inte har inhägnat, lämnde jag Iris på baksidan och gick runt själv. Nu funkar ju grinden numera mer som en rekommendation än ett hinder om matte går ut och stänger den bakom sig så plötsligt hade jag en medhjälpare även på framsidan som la upp tassarna på fönsterbläcket och ville vara med och tvätta/kolla. Nej och ner Iris!

Samma när det var dags att ta insidan av fönstren; Iris du får inte vara med!

Nu är ju Iris ingen dum hund så hon tänkte till lite och vips hade hon löst problemet. Hon gick ut och ställde sig på andra sidan fönstret! Där kunde hon ju orimligen vara i vägen heller! Nöjd Iris började tvätta den av mig precis nytvättade utsidan med sin tunga och viftade på svansen, nu samarbetade vi!

Högt, hårt, halt

Den senaste tiden har jag känt mig lite nere. Saker som inte har med hundträningen att göra har varit jobbiga och jag har varit lite ledsen.

I vanliga fall är det hundträningen som gör mig på bra humör igen men nu går det inge bra och då blir jag mer ledsen och frustrerad och lägger ännu mer press på Iris för att det ska gå bra och då går det ännu sämre och nu står vi här…

Först trodde jag att det var prestationsångest som drabbat mitt huvud men jag har funderat på det länge nu och det är det inte. Jag har inga krav eller förväntningar på oss så.

Jag tycker att det är kul att träna och kul att tävla men just nu har vi kört fast och jag kommer inte vidare på egen hand. Det är jobbigt men jag tänker inte låta det gå ut över Iris. Så det får bli vad det blir nu ett tag. Vi får låta bli att träna eller bara träna lätt och kravlöst.

Men även om mitt förnuft säger mig att det är så det måste få vara tills vi får hjälp så känner jag mig ändå som en förlorare. Knepigt.

Är det DÄR era hundar!?

Vi har grannar på bägge sidorna om huset. Bägge är hundägare. På ena sidan bor en tollare och på andra sidan en rottweiler. För övrigt känns det faktiskt som att det sitter en ”varning för hunden” skylt på var och varannan grind här, det verkar vara väldigt hundtätt.

I Stockholm kände jag mig udda som hade två stora vovvar i lägenheten, här hade jag känt mig udda om jag inte hade haft två stora vovvar i huset. Skönt ombyte men ändå verkar inte alla vara lika nöjda med att vi flyttade in…

Husse och jag skulle åka en sväng med bilen. Han var redan ute på garageuppfarten under tiden som jag kopplade vovvarna och var på väg ut genom dörren. Jag hörde hur han började pratade med någon där ute. Det var vår tollar-granne som var ute och gick med sin hund på vägen och passade på att säga hej.
grannemars11.1
Eftersom hon hade hunden med sig så la jag fokus på att dogsen och jag skulle gå ut genom grinden fint och städat och ge ett gott första intryck. Inte skälla ut nya grannen liksom. Precis när jag började vara nöjd och glad över att den enda som sa något var Iris som gav ifrån sig enstaka wuff så hör jag hur grannen drog efter andan så högt som man kan dra in luft i ren förskräckelse.
grannemars11.2
Jag fortsatte fokusera på hundarna så jag hörde inte exakt vad som sades (husse fick berätta efteråt) men jag hade inga som helst problem med att lugnt och städat ta hundarna till bilen och stoppa in dem i burarna. När jag hade gjort det kunde jag svara på grannens fråga Ska ni ha de där springa lösa här? med att försäkra att vi skulle hägna in tomten så snart som möjligt.

I bilen efteråt fick jag bekräftat det jag redan anade, det var den starkaste reaktionen vi någonsin fått på våra hundar. Grannen hade i samma ögonblick som M sträckte fram handen för att presentera sig sett hundarna och hoppat bakåt, satt handen för munnen och gjort ett skräck-och-fasa-ljud för att sedan upprört berättat att detta var det läskigaste som kunnat hända. Att hon hade fått reda på att två hundar skulle flytta in men att det var sådana det hade hon ju ingen aning om. Dobermann och rottweiler var det läskigaste hon visste.

Ska tillägga att hennes tollarhane inte såg ett dugg missnöjd eller rädd ut, snarare tvärtom.

Den uppmärksamme minns kanske att jag i början av inlägget skrev att vår granne åt andra hållet har en rottweiler så tollargrannen verkar nu leva mitt i sin värsta mardröm.

Vi satte upp det provisoriska staketet dagen efter.