Om ”Livet med dobermann” hade varit en bok hade den varit slut nu. Kanske hade den varit för lång för att bara vara en bok, kanske hade det blivit en trilogi? Boken hade haft ett sådant slut som jag själv inte tycker om, då den hade slutat olyckligt och jag gillar lyckliga slut.
Men livet med dobermann är inte slut för det är ingen bok och dessutom finns det faktiskt en hund till.
Även om jag lyckades med det nästan omöjliga då i måndags när vi hade varit hos veterinären, jag glömde bort att Iris fanns. Dels för att jag var så fokuserad på Lina men även för att Iris inte tog så mycket plats den dagen. Hon tuggade ben och låg i soffan.
Det snöade hela måndagen och när klockan började närma sig midnatt såg jag plötsligt Iris bredvid mig i soffan och konstaterade att hon inte ens fått någon koppelpromenad den dagen. Min lilla gumma så snäll hon varit, självklart skulle hon få komma ut, det var ju fullt av vacker snö ute!
Jag fick en idé och började rusa runt i huset och leta i skåp och garderober. Var fanns midjebältet, var hade jag lagt expanderlinan, låg mina skidbyxor i tvätten? Iris vaknade till där i soffan och började följa efter mig, nog luktade det utflykt om det här beteendet?
Strax efter midnatt var både Iris och jag färdigklädda. Iris med reflexer och dragselen, jag med skidkläder, pannlampa och reflexväst.
Jag pussade på Lina, lovade att vi skulle vara tillbaka snart och sen gick vi ut. Gatorna låg tomma, tysta och var precis så snöklädda att det räckte för oss.
Det var ett skönt andningshål och fick mig för en kort stund att tänka på annat och vara glad.
Iris frustration över att sakta ner varje gång vi vände gjorde att jag försökte vända på olika ställen varje gång, chansen att grannarna låg och sov var ju rätt stor. Husen som ligger i anslutning till korsningen där vi saktade ner varje gång kan ha hört oss däremot.
Jag är glad att jag har den andra hunden, hon har gett mig många pauser de här dagarna.
