Idag blir den lilla tyska valpen 4 år! Min lilla fantastiska glada hund! Jag hoppas kunna göra lite vettiga saker med henne snart! Träna mer och sånt, det är ett födelsedagslöfte Sally!
Hur går livet med dobermann?
Bebisen har hunnit fylla 1 år och har nu tagit sina första steg. Tiden går så fort och födelsedagen fick mig att fundera på att jag nu varit ensamstående med två dobermann och en bebis lika länge.
Om jag ska summera det här året så har det gått bra men lätt har det inte varit. Att det har gått bra beror mycket på att jag har ett barn som varje kväll somnar i sin spjälsäng och sen sover där utan att vakna i ca 11 h varje natt. Och att mina hundar har anpassat sig och är duktigare än jag någonsin hade kunnat hoppas på.
Pengarna har gått till blöjor, hundmat och mat. Nästan alla kläderna som mitt barn äger är ärvda eller presenter. Jag har i stort sett bara köpt begagnade kläder och ett par nya skor på hela året. Mitt barn har knappt fått några leksaker och de hon har ryms i en liten flätad korg. Sparpengarna är slut och jag har just nu noll buffert. Mer än en gång har jag öppnat skafferiet och tittat på det som finns där och klurat på hur detta ska bli middag åt mig i en veckas tid. Ett stort knäckebrödspaket räcker till exempel längre än man tror. Så rent ekonomiskt måste man tycka att det är värt det att ha det som jag har det.
Hundarna och småbarn ska aldrig lämnas obevakade tillsammans. Bra regel, i praktiken helt omöjlig om jag inte stängt in bebisen och/eller hundarna. Bebisen har sedan länge tagit sig runt i lägenheten i full fart, krypandes eller gåendes längs möbler/väggar. Hundarna får vara överallt. När hundarna vilar i soffan puttar jag vardagsrumsbordet mot soffan så att bebisen inte kan gå längs soffan och peta på dem men det är allt. Eftersom hon sover i sin egen säng sover hundarna i min säng. När jag har lyft över henne till mig har jag legat i mitten och bebis på ena sidan och hundarna på andra.
Iris har aldrig morrat eller gjort minsta antydan till något mot bebisen. Inte en enda gång. Men så gjorde hon tidigt vana av att ha örnkoll på var den lilla rackaren håller hus och när hon kommer för nära har Iris rest sig och gått. Den enda gången Iris grisar i närheten av bebisen är när hon tror att det är dags för mat eller det rör sig om en tennisboll. Då slutar Iris hjärna fungera och hon springer bara runt och viftar på svansen och skiter fullständigt i vem som råkar stå i vägen för henne. Den där svansen har bebisen fått i huvudet några gånger och det lär bli många gånger till.
Sally är ju den som alltid vill vara nära och har inte alls på samma sätt flyttat på sig. Tvärtom har hon ju ofta kommit och lagt sig mitt i om hon kunnat. Sitter bebisen i mitt knä och dricker ur sin nappflaska i soffan så kan ni ge er sjutton på att Sally kommer upp i soffan och ska ligga med huvudet i mitt knä fast hon inte får plats så då gör jag plats och det är jättemysigt!
Sally har morrat två gånger på bebisen, den första gången hon gjorde det var en av de första gångerna som bebisen knatade längs soffan och en hand plötsligt flög ut mot sovande Sally. Sally ryckte till och morrade i luften. Jag gissar att hon faktiskt trodde att det var Iris som störde henne men det spelar ingen roll. Efter det uppmuntrade jag Sally att göra som Iris, flytta på sig, när bebisen kommer. Den andra gången var när jag hade feber och den lilla plutten började krypa neråt i min säng. Jag kände inte att Sally låg där och plötsligt kände jag bara hur bebisen tippade över mina ben och hörde Sally morra till. Vet inte exakt hur eller var bebisen landade på Sally men det var ju inte med fart och det hela var väldigt lugnt. Så jag bad bara Sally gå ner och då sträckte hon på sig, gäspade och gick ner.
Nu kanske något tänker att jag låter bebisen göra vad hon vill kring hundarna. Det stämmer inte, de två misstagen är jag som klantat mig båda gångerna och nu när bebis blivit lite större nejar jag henne som vilken valp som helst när hon börjar sträcka sig efter vilande hundar eller gör något annat som jag tycker är olämpligt kring hundarna. Jag tycker det går bra och hon har nästan helt slutat att ens försöka röra hundarna när de ligger och vilar. Nu för tiden reser hundarna sällan ens på huvudet när hon kommer jollrandes så någonstans verkar även de lita på henne eller inte bry sig längre.
Den enda situationen jag inte råder över just nu är maten. Alltså när bebisen sitter och äter. Jag säger åt hundarna att de inte får ta mat ur bebisens hand, bebisen svarar med att le, fylla handen med mat och sträcka ut den mot valfri svart nos (hon har ju en på varje sida). Jag har gett upp, de får sköta det där själva. Rent under barnstolen har jag det i alla fall!
Det har hela tiden varit ett krav, att både hundarna och bebisen ska kunna samexistera och att alla tre har sina regler om vad som gäller, självklart med allt ansvar på mig. Det upptar mycket av min tid under en dag.
Hundträningen är det som fått stå tillbaka. Några månader där i somras kunde jag sätta bebisen på gräsmattan och hon satt still när jag tränade hund. De dagarna är över. Hon tröttnar på att sitta i vagnen, hon rör sig och hittar på saker när hon är lös (hehe). Det jag kan göra är att träna hund i lägenheten när hon somnat men det orkar jag faktiskt sällan. Hade jag haft en tomt hade det sett annorlunda ut. När vi tränar så blir det mycket letaövningar och lite lydnad. Jag fokuserar på långpromenader och försöker se till att hundarna får springa lösa en stund varje dag, jag tror de behöver det. Vi stannar ofta till i rastgården på väg hem. Bebisen kommer först och hundarna på delad andraplats. Min egen träning eller andra aktiviteter finns inte just nu. När jag läser andra mammors klagomål över brist på ”egentid” när de har både partner och inga hundar, jag skrattar högt.
Hjälp som i avlastning, nej det har jag inte. Jag är med bebisen och hundarna hela tiden. När vi åker och hälsar på min mamma så kan jag lyxa till det och rasta hundarna när bebisen är med mormor men där är vi ju bara någon gång i månaden. Skulle det skita sig har jag folk som jag vet skulle ställa upp och rycka in men nu i veckan när både jag och bebis legat förkylda med feber så är det bara att bita ihop. Ligger man i sängen kl 23 och feberfrossar och Sally visar att hon behöver gå ut, ja då är det bara att resa sig och gå ut.
Aldrig har det varit så jobbigt att inte ha en husse/partner, aldrig har jag varit så noga med vem jag skulle kunna tänka mig ge det jobbet till.
Så varför berättar jag allt det här? Jo, för att jag verkligen vill förtydliga att det går utmärkt att ha dobermann och bebis tillsammans. Jag är som sagt grymt imponerad på hur bra mina hundar har skött hela situationen och anpassat sig. Men jag vägrar att ge en romantisk, felaktig bild över hur det är.
Jag hade kunnat lägga upp en bild om dagen på hundar och bebis som ser gulliga ut tillsammans, de är jättesöta ihop, kolla bara på mitt instagramkonto hehe! Men ingen ska läsa min blogg och se två dobermann och en bebis i en lägenhet och tro att ”kan hon så kan jag” utan att förstå att det tar precis all tid jag har och att detta är på gränsen vad jag klarar av.
Faktum är att det här året har fått mig att inse en del saker och fått mig att prioritera om, jag vill inte bo kvar i den här lägenheten och kommer därför att flytta. Men det är en senare historia.
Avelskonferens
I helgen var det avelskonferens för svenska dobermannklubben. Eftersom inte bara uppfödare utan även medlemmar var välkomna att delta så åkte jag dit. Det är kul och lärorikt att vara med. Plus att alla där är snälla och det är kul att vara med lite andra dobermannmänniskor.
Det pratades mycket avel och hälsa. Särskilt i DCM-frågan känns det som att jag och klubben har gjort en sådan bra resa. Från att jag skaffade min första dobermann Lina och då hotades av hennes uppfödare när jag första gången bloggade om sjukdomen till att vi nu alla pratar om den. Och det var ju inte bara jag som tystades (eller ja, hon försökte i alla fall). Jag vet många valpköpare vars hundar dog i DCM och att de tystades av sina uppföre, även om det nu går runt och påstår att de alltid varit öppna med sjukdomen. Det är skitsnack, det är enorm skillnad på nu och då.
Sedan är det själva sjukdomen. Från att ingen visste riktigt vad de berodde på har forskare nu hittat gener som har betydelse och sånt som nu går att kolla upp med blodprov. Så även om hela gåtan inte är löst så har man nu hittat en del av dem som har betydelse. Det är coolt och väldigt spännande! Det har även fått konsekvenser för aveln att man vet mer och det hjälper inte att utesluta hela linjer, tvärtom behöver aveln ta vara på alla linjer under tiden som forskarna forskar vidare.
Och på tal om blodprov så pågår ett jättespännande projekt med inlämnade blodprover på dobermann men det ska jag berätta mer om när jag kan visa vad resultatet på mina egna hundar visade.
Förutom DCM så pratades det bland annat m HD och en genetiker var där och berättade lite om vilka projekt som pågår på SLU och vad hon jobbar med där. Spännande att höra hennes tankar. Hon ville för övrigt ha in blodprov från fler dobermann, oavsett hälsostatus. Friska och sjuka hundar. För att forskningen ska gå framåt så behövs det så att säga något att forska på.
Jag insåg även att när/om mina hundar behöver avlivas så ska jag åka till SLU och göra det där. Jag ställer mig ju själv positiv till organdonation och i det här fallet är det till forskningen på dobermann. För att hitta vad som felar på t ex sjuka DCM-hundar behövs det friska individer att jämföra med. Det svider i hjärtat bara att tänka på det och jag blir tårögd typ direkt men någonstans vet jag ju att det är rätt sak att göra. Men fy fan den dagen…
För den som noterade den lille duplo-dobermannen på bilden ovan så hade bebisen med sig lite leksaker att leka med under tiden som jag försökte lyssna på det som sades. Visade sig vara andra små dobermannmattar, upptagna med helt andra saker än tankar på dobermannavel, som var mest spännande att kolla på. Än så länge är det annat än dobermann som lockar mest
Rasmästerskap i IPO 2018
Årets rasmästerskap i IPO/BSL/FH har gått av stapeln i Stockholmstrakten. Bebisen och jag passade därför på att åka och titta på tävlingens sista dag då det var dags för skyddet och lydnaden.
Vissa dagar påminns jag om varför jag har dobermann och detta var helt klart en av dem! Älskar att se alla dessa härliga hundar springa runt och prestera med en sådan glädje!
När man åker sådär med en bebis så får man titta på och fota det man kan så alla ekipagen har inte fastnat på bild. Dessutom var vi lite sena också men några bilder tog jag i alla fall! Tyvärr blev samtliga modprovsbilder suddiga, attans då några vovvar fastande på coola bilder. Sist men inte minst, kul att träffa alla glada dobermannägare, som vanligt!
Har inte sett Kicki på länge men det var superkul att se så duktig hon och hennes Mezzrow’s Stella var!
Och Eliane tävlade med sin Diragos Avicii i IPO1, också duktiga!
Så här glad bli man när domaren berättar vilket fint betyg man fått!
Jag vet inte om jag ska kalla henne för den roligaste hunden på planen eller den hund som kanske hade roligast men en fröjd var det att se Birgittas hund som jag tror hette Emma.
Och mitt personliga favoritekipage som egentligen har gått i pension, Ingela och hennes Diragos Javanth. Kanske är det att han är Iris kusin och det bara skiljer några månader mellan dem, kanske är det hans svans, kanske är det att han är så pigg och glad fortfarande, kanske är det att första gången jag åkte och kollade på IDC IPO VM fick jag följa med Ingela i hennes bil ut till spårmarkerna när de skulle tävla, kanske är det att Ingela är en gullis men det spelar ingen roll. Det var kul att se Javanth tävla i årets seniortävling och ta hem den!
Sebastian tävlade med sin vovve Diragos Avalon. De tog hem hela kalaset och blev rasmästare 2018! Superkul och grattis!
Rasmästaren i FH2 Kristina Wahlqvist med Diragos Sarek och rasmästaren BSL Conny Hallberg och hans Dobforsport Cox
När det brister och jag tar hjälp av hundarna
Jag förespråkar verkligen att man ska vara snäll och är rätt noga med att hundarna ska sköta sig eftersom de är en ras som många har respekt för och är rädda för. Men idag, idag har jag betett mig och använt mig av hundarna när jag gjorde det. Jag tror jag borde skämmas…
Jag hade varit ute och gått med barnvagnen och mer eller mindre tagit en promenad på 5 h. Hundarna hade varit hemma själva under tiden så när jag kom hem igen skulle jag bara raka vägen upp och hämta hundarna för att gå ut med dem. Utanför vår port hade en flyttbil ställt sig och parkerat så att jag inte kom fram med vagnen. Jag fick helt enkelt lyfta ur bebisen och sen klättra över den där lastbryggan bakom bilen för att komma in i huset.
Hämtade två hundar och med bebis på armen och koppel i den andra gick vi ut. Den här gången knödde vi oss runt hela lastbilen och när jag passerade föraren som satt i informerade jag honom om att han stod där man inte får. Sa även att det finns en ingång på baksidan och att det är där man både kan och ska ställa sig. En annan granne passerade och sa exakt samma sak som jag till föraren. Föraren svarade okok.
Så gick jag ett litet varv med hundarna och när jag kommer tillbaka till huset står lastbilen kvar. Föraren satt kvar i bilen och lekte med sin telefon och hade inte gjort minst tillstymmelse till att försöka flytta på sig.
Som info ogillar jag sånt här. Så jag gick något irriterad fram till lastbilen, öppnade dörren och utvärderade det faktum att han inte flyttat på bilen trots att vi både förklarat att han inte fick stå där, att han stod i vägen och sagt vart han skulle åka istället. Föraren börjar då tjafsa och det ska man inte göra med ensamstående mammor, inte den här i alla fall.
Jag gick därför bort till porten, satte hundarnas koppel i handtaget på dörren och backade sedan några meter. Iris hatar att bli uppbunden så hon brukar skälla när jag gör det. Men hon vet även att jag ogillar att hon skäller så jag hjälpte henne på traven genom att säga det ord som jag använder istället för ”revir” när vi tränar IPO. Det ordet kan Iris och hon började skälla som besatt, Sally hakade på. Själv satte jag mig på bänken och ropade glatt till föraren att här tänker jag sitta tills du flyttat på din lastbil. Jag berömde även Iris för hennes konstanta skällande.
Nu reagerade föraren. Han klev ut ur sin lastbil och insåg väl fort att genom den dörren tänkte varken han eller hans flyttkompisar gå. Iris skällde ju inte specifikt på honom men han såg nog inte någon skillnad. Ungefär samtidigt kom hans kollegor och två av mina grannar. Grannarna ville samma sak som jag, att de skulle flytta lastbilen. Så jag sa åt hundarna att vara tysta igen, höll upp dörren åt alla och informerade sedan om att hundarna stannar tills bilen är flyttad. Plötsligt var det fyra flyttgubbar som började tjafsa istället för att agera. Så jag frågade om jag skulle flytta lastbilen åt dem eftersom fyra vuxna män uppenbart inte klarade av uppgiften. Istället började de diskutera med mina två grannar. Någon tant som hade koppling till själva flyttlasset kom ut och la sig i. Så jag erbjöd mig igen att flytta på lastbilen åt dem eftersom män ibland har en tendens att bete sig som en syjunta när en kvinna säger åt dem vad de ska göra.
Jag vet inte om det var Iris och Sally, jag eller en av mina grannar som lyckades övertyga dem men de gav upp efter några minuter. Så då tog jag min barnvagn och hundarna och gick in. Flyttgubbarna följde efter mig men sa inte så mycket.
I mitt hus finns en stor och en liten hiss, den stora fanns inte på plats. En av flyttgubbarna sa lite tufft att stora hissen är på översta våningen ”…så du får vänta här nere” och började röra sig mot hissen för att de skulle kliva in i den. Inte visste han att vi gör detta ett par gånger per dag och klämmer in oss med millimeterprecision i den lilla hissen. Så jag mjölkade det hela lite till bara för att jag kunde, hur barnsligt som helst
Släppte hundarnas koppel och sa sitt. Öppnade hissdörren och sa till Iris att gå in. Jag hade en sådan jädra tur att Iris gick in och satte sig perfekt i det hörnet där hon skulle vara. Körde in vagnen, vände mig till Sally och sa ”gå in”. Sally svängde i rumpan som hundar gör när de svänger in fot vid förarens fötter, satte sig perfekt på den lilla yta som fanns kvar. Jag tittade upp på flyttgubben och sa något i stil med att alla är inte lika tröga när det gäller att flytta på sig, log sedan och önskade dem en bra dag innan hissdörren gled igen.
Redan i hissen på väg upp frågade jag Iris va fan som flugit i mig. Sedan berömde jag henne för att hon skött sig så strålande och växlat från skällmmonster till mönster-hiss-hund. Inte hennes fel att matte är galen liksom.
Väl uppe i lägenheten gick jag runt och skämdes en stund. Tröstade mig med att det nog tar några år innan jag blir så där dryg igen.
Sally och bebisen är sötast!
På riktigt, Sally har visat sig vara världens bästa babyhund!
Mitt barn satt på mattan i sitt rum under tiden jag stoppade ner tvätt i byrån i samma rum. In kommer Sally med sin snuttefilt, lägger sig bredvid the baby som hon ofta/alltid gör.
Jag studsade upp på sängen och hann ta en normal bild på dem innan bebisen kravlade iväg på jakt efter ett blomblad och Sally tog ett fast snuttgrepp i filten.
Mamma/matte-hjärtat svämmar över av söthet!
Specialsök till nose work, helt nytt fast exakt samma
I helgen är det riksläger(helg) för svenska dobermannklubben. I år blev rikslägret uppdelat på två tillfällen och för några veckor sedan körde jag IPO med Sally. Den här helgen valde jag att testa på det jag kanske tränat mest under hundlivet men ändå aldrig gjort förut; dvs nose work tillsammans med Iris.
Innan Lina och jag ens gick en lydnadskurs gick vi ju den ettåriga kursen i specialsök på hundcampus och sedan dess har jag fipplat på för mig själv med både Lina, Iris och nu Sally. Men eftersom nose work blev en officiell tävlingsgren bara förra året har jag aldrig satt mig in i tävlingsregler, exakt hur det går till osv. Ingen av mina hundar har ju heller tränats på den första doften eucalyptus.
Det märktes tydligt i dag att tävlingsgrenen är ny. Det finns liksom ingen som är expert ännu, enligt uppgift har ingen ännu tävlat den högsta klassen. I de andra tävlingsgrenarna brukar det ju inte vara så svårt att hitta någon som tävlat sin hund i alla klasser och därför har rätt bestämd uppfattning om hur något ska läras in eller hur det färdiga resultatet ska se ut tävlingsmässigt.
När jag gick specialsöksutbildningen då för tusen år sedan var det ju bara två dobermann med. De andra hade kelpie, rottweiler, australian shepard och några raser till jag inte minns just nu. Jag var även uppe två gånger på Hundcampus och var hjälpreda vid någon nybörjarkurs i specialsök och en annan kurs så jag har sett många olika vovvar lära in att leta doft.
Vi la ner mycket tid på att befästa och belöna doften, vi jobbade mycket med att få bort olater som tugg och krafs (ja om man nu inte ville ha kraftmarkering så klart) osv. Jobbade tidigt med markeringar och att få hunden att fokusera på doften. I tävlingsgrenen finns det ju inget krav på just markering och jag uppfattade inte att så många i gruppen idag funderade så mycket på det, eller det var i alla fall inte så mycket prio som jag tänker att det är. Vilket är helt naturligt men jag är så insnöad på att doften ska vara befäst och markeringen tydlig att det i mitt huvud kändes lite som att träna inkallning utan att hunden kan ”sitt kvar”.
När jag har tittat på nose work filmer på youtube har jag ofta reflekterat över att föraren går med och med kroppsspråk faktiskt tydligt visar var lukten finns. I rumssök så går man och ställer sig en halvmeter ifrån och när hunden närmar sig stoppar man handen i fickan för att hämta godis t ex. Jag står därför ofta med belöningen (boll eller godis) i handen, i eller utanför fickan, och försöker stå still på ett och samma ställe och går först fram till hunden innan jag belönar. Helst gör jag så få förflyttningar i rummet som möjligt för att inte avslöja för hunden var lukten finns. Dvs mina hundar får snällt ligga och vänta med sin liggmarkering. I nose work fick jag lära mig i dag att hunden ska vara kopplad när man söker och att gå runt med bollen i handen är det ju slut med på tävling!
Jag har använt smeller som starttecken, Iris har alltid fått lukta på en bit tepåsepapper eller en bit kong innan hon ska söka någon av de två. Det är det slut på nu.
Det är första gången jag själv faktiskt på rätt hyfsat avstånd kunde känna själv vilken burk som var rätt. Har aldrig kunnat lukta mig till i vilken burk jag hade lagt lilla kongbiten haha!
I nose work ska man slåss med pizzakartonger, vilket jag träffat flera hundar som hade löst utmärkt och Lina hade säkert löst det galant för en köttbulle, med Iris har jag alltid försökt gömma så att hon inte kan flytta så mycket på doften genom att ta till några olater med sina långa ben och tassar. Kartonger har jag aldrig ens försökt gömma någonting i!
Jag har alltid uppmuntrat Iris att leta precis hur högt och lågt hon vill. Därför har hon aldrig fått köra sök på fordon men om vi hade gjort det hade det varit fritt fram att leta på bilen bäst hon ville.
Tops och möbeltassar. Det är nytt. Plötsligt är det en massa små vita ludd inblandade. Märkligt men så det har jag ju i skåpen här hemma, bara att rota fram.
I specialköket har jag alltid klurat på hur jag ska kunna lura eller trixa till det så svårt för Iris som möjligt, försökt förlänga uthållighet i söket, ytan hon får leta på och minska mängden doft för att göra det svårare hela tiden. I nose work blir det ju naturligt att tänka tävling och där är ju antal rum, söktid och mängd doft bestämd och konstant i de olika klasserna.
Så jag har idag ägnat dagen åt att fråga om allt, försökt ställa om och tänka nytt. Det sista är svårare än man kan tro, jag märker själv hur inkörd jag är på det sätt jag tränat.
Iris den stackaren blev väldigt glad över att vi skulle träna burkbana men när hon inte riktigt fattade doften så la hon fokus på markeringar, hon bara slängde sig i backen och markerade. Allt. Det var bara att skita i markeringen så klart och försöka lyssna efter att hon drog några snusningar på doften istället, den stressade Iris höll andan haha!
När vi sen flyttade ut på gräset och det precis var dags för mig att köra Iris tredje sök började mitt barn gallskrika i sin vagn. Gick dit och försökte ge bebis något att leka med när jag plötsligt såg att det låg ett svart-gult lik på tungan. Den lilla stackaren hade blivit stucken av ett bi i munnen! Var ju bara att avbryta och ta hand om bebisen. Efter någon minut upptäckte jag att gadden satt kvar i underläppen, inte så konstigt att det gallskreks. Så när det väl var dags att köra Iris igen så blev det inte alls bra.
Fjärde gången däremot så kände jag mig mer samlad och vi fick till några snusningar på doftkällan och jag märkte att Iris var med på några klick och belöningar. Vi avslutade med rumssök och där var det ju som sagt lite ovant att gå runt med henne i koppel men det löste sig också fint till slut.
Såg till att köpa en liten flaska eucalyptus med mig hem när vi var klara för dagen. Så nu när bebisen fått mat och var färdigfixad för dagen och somnat så ägnade jag mig åt det här jag…
Sedan fick både Iris och Sally, iförda halsband och koppel, båda testa på att markera eucalyptus på vår burkbana. Det kommer nog ta ett tag för min lilla hjärna att ställa om men i grund och botten är det ju exakt samma sak. Ser fram emot dag två!
Iris och jag paddlar SUP
Till skillnad mot förra sommaren då jag var gravid så är jag numera lite mer rörlig på SUPen. Iris har denna sommar fattat att hon kan vila på brädan och hoppar upp och ner som hon behagar. Det betyder att vi kan paddla en bra bit ut och hålla på en stund. Ta lite breaks och vila mitt ute på sjön.
Dessutom är det otroligt tacksamt att kunna fysträna Iris så här skonsamt i värmen. Hon ska ju ändå fylla 10 år i oktober!
Givetvis har jag filmat detta med GoPro-kameran!
Sim-spektaklet!
Sist skrev jag att det skulle komma film från när vi simmade snart. Snart är tydligen relativt men nu har jag gjort en film i alla fall!
Jag älskar verkligen min lilla säl Iris! Hon kan fasen simma hur länge som helst och hon älskar det. Hon skiter i allt och alla när flytvästen är på, hon ska bara ner i vattnet.
Och även om jag var tvungen att använda Iris som lockbete för att få ut Sally lite längre så är hon duktig på att simma hon också. Under tiden jag simmade med bara henne kom en tankbil (till vänster på bilden nedan) och sög upp vatten. Det slurpade på rätt rejält när slangen sög upp sjövatten för att vattna stans blommor. Sally gick både upp och ner i sjön under tiden, kollade lite men brydde sig inte. Skönt.
Sim i sjön
Åkte till Katrineholm för att hälsa på min mamma i sommarvärmen.
Hade egentligen tänkt ta med min SUP för att paddla ut i sjön med simmande hundar i släptåg. Men då brädan just nu finns på annat lämpligt ställe fick det bli simma för mig också.
Det finns en liten hundbadplats i Katrineholm nämligen. Vid Djulöbadet. Mellan två båtbryggor får hundar doppa sina tassar.
Tog bilen ner till badet, bytte om till bikini och Iris fick flytväst på. Ja, sen var det ju bara att gå ner mellan bryggorna, gå rakt ut i vattnet och börja simma. Beredd på kallt vatten och att bli sönderriven av Iris tassar men fast besluten att simma.
Varmt i vattnet och en Iris som simmar som en säl. Dessutom med supertalangen att numera kunna simma hur nära mig som helst utan att ens nudda mig med tassarna! Jag fattar faktiskt inte hur hon gjorde!
Vi simmade bara rakt ut en bra bit, vände och in igen. Upp till vi bottnade, vilade någon minut och sen ut igen.
Andra hundägare gick förbi och badade med sina hundar inne vid stranden men de flesta i koppel. Iris skiter i andra hundar när vi tränar och när vi simmar så det gick hur fint som helst för oss.
När det var Sallys tur gick det inte lika lätt. Ja, hon simmar lika bra som Iris men hon simmar gärna rakt mot och upp på mig eller in mot land. Hon saknar helt det här med att bara simma på utan egentligt mål eller mening.
För att undvika att drunkna låg jag därför och simmade utåt med koppel fäst i Sallys flytväst samtidigt som Sally simmade inåt. Vi simmade båda som tokar men vi rörde oss inte ur fläcken. Jättejobbigt haha!
Dag två när vi gjorde samma sak fick Sally simma efter en boll och då gick det minsann bra att simma ut men sen vänder hon ju tvärt in igen. Så då tog jag ut Iris igen och så simmade hon och jag ut, DÅ följde Sally med!
Det som var menat som fysträning i värmen för hundarna blev lika mycket träning för mig, fasen vad jag simmat!
En sak som förvånar mig är att av de hundar vi såg som också simmade när vi var där så hade ingen flytväst. Frågade faktiskt en ägare som kämpade lite för att få upp sin hund på bryggan om varför de inte körde med flytväst. Fick svaret att hundarna simmade så bra. Jag tycker ju inte att det har ett skit med simkunnighet att göra men tipsade hundägaren om att det finns ett handtag på ryggen på flytvästen. Det är ju värt det bara för att kunna lyfta hunden rakt upp ur vattnet.
Jag hade med mig min gopro så snart kommer det film på sim-spektaklet också!