18 km bland all a andra

Jag brukar inte åka med hundarna på helgerna för att undvika alla människor. Fint väder med solsken genererar ännu fler skidåkare, skridskoåkare, hundägare, barnfamiljer och folk som bara är ute och går men ändå vågade jag mig ut för att åka skidor på sjön med vovvarna både i lördags och i dag.

Lördag åkte jag med Iris. Dagen innan hade jag ju gått ett varv med skidorna på för att dra upp ett spår och när vi kom fram till sjön såg jag att folk åkte exakt i mina spår! Det vet jag säkert eftersom spåret svängde av och gjorde en liten böj på samma ställe där jag plockat upp lite hundbajs. Även när jag filmade Iris i fredags så hände det att jag liksom började gå lite åt fel håll och alla de böjjarna var också kvar. Kul.

schillisEn man frågade mig när vi höll på att värma upp; Det är en Schillerstövare va? och jag svarade glatt att det var en dobermann.

Jag var ju tvungen att gå hem och googla efteråt och så himla lika är de ju inte? Eller?

Den gissningen har jag i alla fall inte hört innan och om ni klickar här kommer ni till lite scillerinfo och där bilden är hämtad ifrån.

Efter halva spåret kom vi till stället där spåren blåst igen dagen innan. Inte en enda latmask hade åkte upp de spåren igen! Vilka slapptorskar! För andra dagen i rad drog jag och Iris upp spåret hela vägen runt, fast nu behövde vi ju bara göra en kilometer eller så.

Nu fanns det också en uppskottad väg för skridskoåkarna och de som gick. Hela isen var full med folk.

Själva åkandet gick bra då Iris drog och verkade väldigt pigg. Däremot fanns det ju ingen i spåret som höll vår hastighet så efter ett tag stakade vi oss bort från skidspåret och ner på plogade vägen. Det var som att trycka på jet-knappen på Iris. I närmare 30 km/h körde vi och jag kunde skejta bakom henne.

Då jag inte ville riskera att köra över någon så saktade vi in rejält vid de första omkörningarna, jag ropade i god tid att jag kom med hund, jag tackade alla som gjorde minsta ansats att kliva åt sidan. Iris sket i allt och alla hon bara sprang hon.

Därför vågade jag mot slutet av rundan bara ropa på rejält avstånd att Jag kommer med huuuund! utan att slå av på takten. Det gick utmärkt och vi spenderade större delen av rundan på vägen än i spåren. Det var bara när vi fick hund framför oss som jag bytte tillbaka till spåren och körde om där i stället.

Den enda lilla olyckan inträffade när vi åkte ikapp en stor kille på skridskor och jag ropade att att jag kommer med hund (ingen respons). Tog i ännu mer och ropade jag kommer med hund och åker om på din vänstra sida! (ingen respons). Det kändes som något inte riktigt var som det skulle så jag började tokveva in Iris och fick precis tag i hennes sele i omkörningsögonblicket. I samma ögonblick bytte han från att köra på högra sidan till att lägga sig i den vänstra. Iris donkade därför rakt in i hans stav i hög hastighet och jag la märkte till hörlurarna han hade i öronen. Inte så konstigt att han inte hörde mig vråla.

Han åkte ikapp oss lite senare när vi tog paus och då passade jag på att be om ursäkt. När han hade tagit ut sina lurar ur öronen så sa jag att jag ropat mitt bästa och att det inte var meningen att donka in i honom. Han bad om ursäkt för att han trodde att Iris gjort illa sig och att han inte hört när jag ropade. Så det slutade väldigt lyckligt.

Lite över en mil senare kunde jag konstatera att vi klarat omkörningar och möten av både vuxna och barn (alla barn kördes om i låg hastighet) åkt i kapp och förbi skridskoråkare utan att Iris slog på någon form av jakt och klarat alla vovvar vi såg utmärkt. Plus att jag såg att alla skidåkarna nu följde och åkte i ”mitt” spår som jag drog upp igen. Perfekt!

Söndag dvs i dag åkte jag med Lina och sjön var om möjligt ännu mer fylld av folk! Spåren var kvar, de var jättefina och Lina (som inte drar) låg och sprang vid min sida. Mys och pys och sol.

Vi närmade oss en hund bakifrån som gick på vägen med sin matte och husse. Plötsligt började Lina dra. Inte mot hunden men la sig framför mig i spåret. Som om hon ville visa hur cool, stor och stark hon var. Utan hyss eller voff passerade vi hunden och Lina drog i flera hundra meter efter det!

Även om jag inte hade hund som drog så åkte vi ikapp alla och ingen åkte om oss. Det är tydligen bara barnfamiljerna och pensionärerna som åker på sjön… Alternativt har jag blivit en rackare på att åka skidor, hehe.

Så även denna dag klev jag ner på isvägen och åkte där med Lina. När man åker med Lina behöver man inte ropa. Man behöver inte bromsa in vid möten. Det är bara att skejta på med en liten svart hund glatt springandes bredvid. Lina brydde sig inte heller om någon eller några, det var bara när vi körde förbi en större folksamling som hade parkerat längs snövallen och hade picnic som Lina tyckte att det var lämpligt att vrida sin nos lite ditåt i farten.

Dagens olycka inträffade när jag och Lina kom åkandes och passerade ett par med lös boxer(liknande hund) som lekte mitt på isen. Jag såg att hussen såg mig komma men då han inte omedelbart kallade in hunden eller ropade så antog jag att hunden var ok och fortsatte lägga fokus på Lina som var så intresserad av vovven. Utan skall, utan morr, utan utfall hade vi precis passerat och Lina la sig framför för att dra lite igen så hör jag hur någon ropar på en hund.

Jag och Lina vred på skallarna samtidigt och i ögonvrån såg jag stor hund komma kutande. Lina sprang den till mötes samtidigt som jag vrålade NEEEEEEEJ! och åkte i backen av rycket bakåt. Lina och hunden tog i från tårna och det lät hemskt när de brakade ihop. Jag tror att hela isen hörde mitt nej för det blev liksom knäpptyst och alla som var på sjön kollade upp. (Det är konstigt så mycket man hinner uppfatta ibland)

Hussen tog sin hund och matten skyndade fram till mig och sa upprepade gånger det magiska ordet förlåt under tiden som jag kravlade mig upp. Jag svarade att allt var ok, att det inte gjorde något och att det kan hända även den bästa. Hon såg ut som hon inte riktigt trodde mig men jag bara fortsatte vara glad och sa att det inte var någon fara alls. Man kommer fan undan med allt när man ber om ursäkt till mig. Vinkade till hussen, lockade på Lina och åkte vidare.

Efter 8 km var vi färdigåkta och jag lämnade stavarna i en snödriva och åkte några meter med Lina bara för att kunna filma lite hur det såg ut i dag.

Sammanlagt är jag riktigt nöjd! I 18 km har mina vovvar skött sig jättebra och det var superbra träning för oss. Nu gör det inget att det är måndag i morgon så vi får ha sjön för oss själva igen!

Lina drar lite hon med

Tro det eller ej det blev skidåkning i dag med! Solsken och några minusgrader, det är svårt att låta bli då!

Husse började jobba så sent i dag att han hann följa med och åkte med lilla Lina. I dag åkte vi bara och filmade inte men jag blev bra sugen när jag såg hur Lina längre sträckor la sig framför husse och hjälpte till att dra lite. Hon tycker att det är roligt hon med!

När jag och Iris kommit in efter vårt tredje och sista varv på sjön tog jag en bild på husse och Lina som kom strax efter. Jag tycker att båda ser glada och pigga ut trots att de just åkt 9,2 km.
malgang-11
Nu har jag bestämt att vi ska vila från skidorna i helgen. Det har blivit närmare 30 km skidåkning för hundarna den här veckan och jag har åkt ytterligare 8 km själv också.

Dessutom misstänker jag att alla andra kommer att vara ute och promenera, åka skidor och skridskor nu i helgen och vi har blivit lite bortskämda med att ha sjön helt för oss själva när vi åker.

Löpträning, hur svårt kan det vara?

En av Linas ”uppgifter” här hemma hos mig att hålla mig sällskap i löpspåret. Bara ett problem med den bilden, jag!

Jag har jättefina löparskor att springa i, med ett litet lufthål under sulan som fläktar skönt när foten blir varm. Dock är dessa skor värdelösa när det är blött ute, lufthålet suger inte bara in luft utan förvandlar vid blött väglag mina strumpor till disktrasor!

Jag måste lyssna på musik med fart i om jag ska springa. Om min i-pod har lågt batteri måste den ju laddas och det tar en så lång stund att när den är färdigladdad så har jag tappat lusten.

Springer jag på asfalt får jag ont i benhinnorna.

Jag springer inte vintertid, när det regnar eller annat dålig och kallt väder.

Så här i början av springsäsongen har jag dåligt flås. Då är det skittråkigt att springa, jag vill bara gå. Helst hem.

Jag springer ogärna (läs aldrig) själv. Med en pojkvän som veckopendlar så skärs även antalet gånger ner rejält.

Lägg ihop ovanstånde två och ni får summa; jag springer bara med min pojkvän och tycker inte det är kul när det går dåligt. Hur tror ni då det känns när han kränger på sig en ryggsäck och fyller den tungt och springer med den på ryggen för att få ut något av träningen när han springer med mig i mitt snigeltempo? Ja, inte känner jag mig snabbare!

Mörker och läskiga skogspartier undviker jag också.

Ångesten innan man fått på sig löparpjucken och tagit sig utanför ytterdörren är maximal. Jag tycker synd om mig själv. (Glädjen efteråt minns jag tydligen bara i ett visst antal dagar, så springer jag inte tillräckligt ofta är den helt förträngd!)

Så när jag vaknade häromdagen, ledig från skolan och helt utan att något annat att göra så var det med minst tre veckors planerad ”måste ut och springa nån dag när jag är ledig från skolan snart” i ryggen. Jag hade ingen ursäkt längre. STÖN!

Väl ute så upptäcker jag att det duggar/regnar. Min ipod är tom på batteri och dessutom ville jag inte ha den i öronen på Linas och min premiärrunda.

Men så springer vi. Lina först (hon är alltid först) sen jag. För att slippa oroa mig för att tappa hennes koppel vid ev möte med kul hund eller rådjur så har jag hennes koppel knutet runt magen. Och tänk, kopplet hindrade mig från att böja överkroppen och ”huka” när jag springer. Jag gör det vanligtvis när jag börjar bli trött. Perfekt! Rak rygg! Och visst får jag lite extra draghjälp i uppförsbackarna!

Förutom att Lina inte sprang riktigt i samma riktning som jag när vi stötte på några nya får som sprang runt i en tidigare tom hage och en hund i slutat på rundan så sprang vi hela tiden! Naturen och skogen var så vackert ljusgrön som den bara är så här i början på sommaren. Luften var perfekt och det luktade bara härlig skog. När jag kom tillbaka till starten sprang jag en extrasträcka bara för att verkligen få ut det sista i benen! Och jag uppskattar rundan till 6-7 km. Det brukar räcka gott åt mig utan att jag vill spurta av mig på slutet.

Väl hemma, helt genomblöt av regn. Fötterna och skorna är bortom disktrase-stadiet! Men det är först när jag står där i hallen som jag upptäcker det. Känner bara ren och skär lycka! Jag bara längtar ut igen! Vill springa längre nästa gång! Livet är härligt och lycka är en hund!