Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 595 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 603 Livet med dobermann – Sida 4 – Livet med dobermann

Bloggläsare på besök!

Efter att barnen åkt hem mot Stockholm igen så tog det inte lång tid innan nästa besökare dök upp;

Vovven Disa! Disa kom så klart inte själv utan med sin gulliga matte och mattes lika gulliga kompis!

Disas matte har läst min blogg rätt länge. Jag vågar påstå att hon hängt med från början faktiskt och det är fem år nu! Det var jättekul att träffa henne och hennes söta vovve. Vi hade mycket att prata om.

Lina är ju inte särskilt lekig av sig så där och Iris var ovanligt tråkig med den söta gästen. Tyvärr tror jag att det sistnämnda beror på att Iris är på väg in i löp.

Lite lek och spring blev det men som sagt, Iris var inte alls lika leksugen som hon brukar. Men det är så skönt att ha tomt nu så även hundgäster kan få lite nytta av tomten och springa runt.

När knoppar brister… är Iris i vägen!

Ljuvliga, härliga, underbara vår! Mycket möjligt att det gör ont när knoppar brister och hela den biten men lika härligt är det varje år när det händer!

Jätteroligt att strosa i trädgården med kameran och fånga den spröda grönskan på bild. Varje dag tittar jag noga på våra björkar för att se hur det sakta men säkert närmar sig lövsprickning även för dem.

I väntan på björkarna har jag fotat de blad som kommit längst, vet inte vad det är men det växer längs med staketet nere i hörnet på tomten. Varje bladsamling är som ett eget litet fantastiskt konstverk.
springapril11.1

AHA MATTE ÄR DET HÄR DU ÄR!? Vad gör du? Har du min boll här? Gör du något med den där grenen? Har du gömt något här? Oj, här luktar det spännade! Matte, jag tror man kan stoppa in sin nos här.. jaaaa, det kan man! Men vad är det här inne? Åh va trångt matte, jag kommer inte åt jag måste gräva!

Krafs, krafs, krafs, krafs, krafs….. 
springapril11.2

Iris brukar bli bra på bild men hon är också en rackare på att förstöra vilken bild som helst med sin närvaro! Jag lämnar Iris åt sitt projekt och smyger iväg för att fota några små tunna pinnar med gröna små löv på. Precis när jag hittar en lämplig liten pinne att fota…

Jooo, du matte, jag kom på jag har ju redan grävt där en gång och vet du jag tror faktiskt att det finns något där inne. Nu ska jag vara med dig istället, bra va? Har du sett bollen? Vad gör du? Ska vi göra nåt? 
springapril11.3

Strumpan, bollen och benet. Del 2

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg om Iris eviga släpande på sin boll, ben och våra strumpor. Jag avslutade det inlägget med att ställa frågan om det inte fanns några nackdelar med att hon är så föremåls- och apporteringsvillig. Självklart hade jag några småsaker i åtanke…

(För den som inte minns eller inte fattar vad jag pratar om; Strumpan, bollen och benet. Del 1.)

Grejjen är ju nämligen att Iris inte bara gör detta när jag sitter vid skrivbordet. Hon gör det när hon tycker att det passar i allmänhet bara, oavsett vad jag pysslar med. Badar badkar till exempel och glad Iris dyker upp vid badkarskanten och släpper ner det hon råkar ha i munnen för tillfället.

Bollen gör ju inte så mycket men att dela badkar med en strumpa som Iris redan hållt som gisslan i en vecka eller ett halvtuggat, halvmosigt ben…

Till och med när vi vi råkar ha gäster här på besök och tillfälligt har städat bort alla bollar, ben och tryckt ner strumporna längst ner i botten på tvättkorgen så att hon inte ska kunna fiska upp dem igen, ja då löser Iris självklart det också!

Inte ens när jag sover finns det några garantier för att Iris inte tycker att det är dags att ge mig något!

Farliga vovvar och hundrädsla

Jag var och hyrde film häromdagen. Hundarna får följa med in i videobutiken men är det redan någon annan där så brukar jag låta bli att ta in dem, särskilt om jag har båda med mig vilket jag hade sist.

Knöt fast dem i en dörr till ett ställe som öppnade först senare på kvällen och där jag kunde se dem genom fönstret när jag valde film. Som ni ser på bilden nedan så stod det en bil parkerad vid trottoarkanten också. Iris blev lite studsig när jag knöt fast dem så jag så åt flickorna att lägga sig ned innan jag gick in i videobutiken.

Väl inne höll jag ett öga på hundarna och ett på nyhetshyllan och kunde konstatera att rätt många för att undvika att passera hundarna på trottoaren valde att gå ut i gatan och ta vägen på andra sidan den vita bilen istället. Bilden nedan har jag tagit efter att jag tagit min tre filmer, betalat och står utanför stället igen. De låg med andra ord platt och tyst ner hela tiden.
farlia
Sånt här är bara att vänja sig vid när man har hund i allmänhet och kanske dobermann i synnerhet.

När vi skulle ta tåget från Stockholm nu för någon månad sedan och precis hade klivit på och kommit in i hundvagnen kom ett par av utländsk härkomst gående från andra hållet i vagnen. Jag hade inte riktigt klurat ut var vi skulle sitta så jag stod bara still och hundarna likaså, väntade helt lugna och fina. Mannen klarade att gå förbi men när det var hennes tur så riktigt såg jag hur hon drog in ett djupt andetag och tog ett halvt steg framåt… sen gick det inte längre! Hon kunde inte, vågade inte. Nervöst skratt och desperat blick på sin manliga följeslagare i hopp om att han skulle kunna rädda henne på något sätt.

Så ska det ju inte behöva vara när man ska passera oss så då tog jag min stora ryggsäck och backade tillbaka till dörren på tåget. Där ställde jag mig på nedersta trappsteget, tog tag i hundarnas halsband så jag hade deras nosar i min mage. Då kunde hon gå förbi deras svansar utan att ens behöva nudda dem. Båda sa tack och han till och med bad om ursäkt för att de ställt till med ”inconvenience”. Jag försäkrade att det inte var något besvär alls.

Emelie och jag åkte buss för inte så länge sedan när en man som inte såg särskilt besvärad ut plötsligt såg lidande ut och frös till is när chauffören plötsligt uppmanade alla att gå längre bak i bussen för att fler skulle kunna kliva ombord och han insåg att han skulle hamna närmare hundarna än han ville/klarade av. Han rörde sig inte ur fläcken, de som stod bakom honom fick tränga sig förbi och fylla den lediga ytan.

När man går inne i centrala Stockholm eller åker tunnelbana så ser man dem också, de som ser hundarna och rycker till och sen inte går en meter till eller plötsligt viker av för att undvika möte. I trängseln på T-cetralen har dessa människor ibland inte en chans att upptäcka oss i tid och gör sitt bästa för att kväva förskräckta skrik. Just på T-centralen har jag hundarna i riktigt kort koppel av den anledningen, jag bryr mig inte om att de därmed kanske ser ännu farligare ut. För dem som är hundrädda är de ju skitläskiga oavsett och då tycker jag att det är bättre att de möts på så långt avstånd ifrån varandra som möjligt.

Det är rätt svårt att skilja dem som är hundrädda från dem som ser hundarna och börjar glo med imponerad, beundrande blick. Livrädd eller imponerad? Sällan jag hinner klura ut vilket i snabba möten.

Tass och telepati

När Lina tigger gör hon det med hjälp av tass och telepati. Först väljer hon ut sitt mål (den som luktar mest köttbulle/hundgodis). Sen sätter hon sig så nära att personen inte kan undgå att hon finns och börjar glo. Det är nu telepatin sätter igång.

Lina försöker nämlligen med blicken övertyga personen om att hon får dåligt med mat och därför behöver något gott så fort som möjligt. Räcker inte det kommer tassen. I början trodde jag att det var tricket ”tass” hon gjorde för att få en godbit, nu har jag förstått att det handlar om att få uppmärksamhet och är mer en uppmaning än en uppvisning.

Är Lina väldigt hungrig, är säker på att personen hon sitter hos har något extra gott eller den hon sitter hos inte är tillräckligt snabb att fatta kan det vara sekunder mellan telepatin och tassen. Fattar människan ändå inte så börjar tassen slå på en tills man vaknar ur koman och matar henne.
tiggelurlina
Lina uppmanar Emelie bakom kameran att sluta fota, börja mata.