Livet med dobermann och bebis börjar få sina rutiner. Hundarna har anpassat sig fint till nya vanor och regler.
Bebisen somnar vid 19-20-tiden i sin spjälsäng och sover oftast hela natten. Iris vet att när bebisen somnat så får hon middag. Sally vet att hon får ligga nära bebisen men inte på henne osv.
Det enda jag inte är riktigt nöjd med är en ny vana där jag blivit helt överkörd. Den tiden vi vaknar på morgonen!
Bebisen vaknar till vid 6-tiden nämligen. Där kan hon utan problem ligga och fingra på sin nalle eller kolla på sina tår fram till kl 7 utan att säga ett pip. Man ser bara hennes små händer och fötter som viftar.
MEN hundarna använder bebisen som ursäkt för att studsa upp. Iris börjar klättra på mig och ska pussas och kleta, NY DAG HURRA! Sally blir glad av att Iris är glad och börjar hoppa upp och ner från sängen. Bebisen ser Sally springa förbi och piggnar till. Hon hör Iris pip och svans som alltid lyckas slå i garderoben eller väggen.
Säger jag åt Iris att sluta hör bebisen min röst. Iris blir dessutom till sig av att inte få klättra på mig och börjar då pipa. Pipet hör bebisen och reagerar på. Sally reagerar på ökad vakenhet hos bebisen och att Iris piper. Säger jag då åt även Sally att lugna sig hör bebisen mig igen. Hur jag än gör är det kört, de triggar varandra! Varje morgon försöker jag med telepati få alla att återgå till lugn och helst somna om men det är sällan det lyckas.
Bara att kliva upp, mata odjur, rasta, fixa flaska till bebis, duka fram frukost till mig själv och börja kolla nyhetsmorgon.
Det är då det blir knäpptyst igen.
Hundarna har varit ute och kissat och ätit och slocknar i soffan. Bebisen har lekt med nallen, fått sin flaska, en torr blöja och nappen och somnar om i babysittern.
Där sitter jag, klarvaken, hungrig. Det är ljust ute och solen lyser. Det här är inte min nya rutin, det är deras, de är i maskopi och har skaffat sig en vana helt utan mig.
