Det gick ju så bra..

I onsdags fick jag äntligen hämta hem Sally och det gick så bra. Hon skulle äta 5-6 ggr per dygn men det gör ju bebis också så när den ena fick flaska så fick den andra sina små portioner skonkostkulor. Hon blev piggare för varje dag, hon slickade inte på såret, hon åt med god aptit och till och med antibiotikatabletterna slumpade hon i sig, hon kissade och bajsade. Det började bli svårt att hålla hennes så lugn och still som jag hade velat.

Så igår söndag så märkte jag plötsligt hur Sally låg i soffan och skakade. Ibland gör hon det när hon är jättekissnödig så vi gick ut. Sally kissade och bajsade en hög som vilken rottweilerhane som helst skulle vara imponerad av.

Men när vi kom in igen fortsatte Sally skaka och jag märkte på henne att allt inte var helt ok. Så hon fick en liten spruta med smärtlindring som jag hade fått med mig från djursjukhuset men inte behövt ge på tre dagar. En medtagen Sally somnade i soffan.

När hon vaknade igen var det dags för mat. Men Sally ville inte ha någon mat, hon stod bara på köksgolvet med svansen mellan benen så jag ringde Bagarmossen direkt för att rådfråga. Innan de samtalet var över såg jag på Sally att hon mådde riktigt dåligt så det blev mer av ett nu-kommer-jag-in-med-min-hund-samtal.

Bebisen hade redan sin pyjamas på sig så henne virade jag in i en fleecefilt. Iris fick täcke på sig och sen åkte vi direkt. Väl där visade det sig att Sally hade feber och infektion i kroppen, jag bara grät när veterinären talade om att Sally skulle läggas in igen.

Väntan på dagens samtal från Bagarmossen kändes som en evighet och när det äntligen kom så var det med dåliga nyheter, man hade på ultraljud upptäckt en böld eller abscess som det så fint heter i Sallys mage. Hon behöver öppnas upp igen även om operationen inte skulle bli lika stor. Tungt. Bara några minuter senare ringde det från samma nummer igen, kirurgen som ska operera Sally hade tittat på ultraljudet. Med lite tur kan de gå in och tömma bölden och den ligger utanför tarmarna. I värsta fall ligger den i själva tarmen och då måste kirurgen kanske skära bort en bit av tarmen och fästa ihop den igen. Ingen liten operation.

En operation som går på ”minst 40 tusen kronor bara så du vet”. Pengarna är inte det viktiga här även om en liten del av mig faktiskt inte vet och oroar mig för hur mycket försäkringen täcker den här gången. Jag vill bara att de ska ge Sally bästa möjliga vård och att hon ska överleva och må bra.

Så nu ska jag ta Iris och bebis på en lång promenad så att tiden går lite fortare med mobilen på högsta volym i väntan på att operatören ringer upp mig när allt är klart. Jag kan inte sitta här inne och bara gråta. För ovanlighetens skull skulle jag vilja att turen är lite mer på min sida faktiskt. Jag orkar inte mer.