Iris och jag på sjön

Med lilla bebisen så blir det av förklarliga skäl inte så mycket skidåkning för oss denna vinter. Men jag njöt i fulla drag (vitsigt va?!) av det vi hann med nu i slutet på februari! Här är Iris på sjön.

Oändliga, vita vidder!

Idag passade min mamma bebisen och Sally under tiden som Iris och jag var ute och åkte skidor.

Vi åkte på en sjö och det var oändliga vita vidder med tillräckligt med snö för att åka på! Och kanske bäst av allt, vi var nästan helt själva. Helt fantastiskt!

Jag ville inte köra slut på Iris så hon fick gå och springa en hel del lös också.

Sally fick inte följa med för att hon ska få vila någon vecka till efter operationerna. Men jag hoppas att kylan håller i sig så att det blir hennes tur om någon vecka!

Mitt i snökaoset njöt jag

Jag jobbade natt natten till den 9 november. Tiden mellan några akuta larm och det vanliga arbetet på avdelningen tittade jag på valet i USA. Jag kunde också konstatera att det snöade, hela natten. Något sliten efter natten kände jag mig tacksam att jag ställt bilen i personalgaraget och lämnade jobbet i en snöfri bil.

Det som väntade utanför garaget var jag dock inte beredd på, jag hade ju både sett och hört plogbilarna inne på sjukhusområdet jobba hela natten. Jag vet inte hur många bussar som jag mötte på den korta vägen hem som redan kört fast, bilar som rörde sig i snigelfart, folk som försökte gräva fram sina bilar, cyklister som kämpade förgäves, folk som pulsade i den redan djupa snön på trottoarerna.

Allt jag ville var att komma hem och sova och hoppas på att all snön inte försvunnit när jag vaknade.

Det hade den ju inte, tvärtom hade min bil på bara några timmar blivit en vit snöboll ute på parkeringen och från mitt sovrumsfönster på sjätte våningen kunde jag rätt snabbt summera trafikläget. Det var inte läge att åka någonstans men ut i snön skulle jag punkt slut.

Efter en stunds funderande bestämde jag mig för att gå bort till Karlbergsparken och kolla om det kanske gick att åka lite skidor efter hundarna. Insåg att det skulle bli rätt jobbigt att bära på skidor och stavar hela vägen dit och bestämde mig därför för att lägga skidorna i pulkan och låta hundarna dra grejerna till parken.

Sagt och gjort, skidkläder, draglina med koppeldelare på hundarna, pulkan med saker, in i hissen, kände mig halvgalen. Ute lössnö upp till knäna, i alla korsningen och de två cirkulationsplatserna ner mot postnord satt bussar och långtradare fast, blinkande bärgningsbilar men nästan helt tyst pga av den långsamma trafiken och snön. Det enda som hördes var ljudet av sirener på avstånd då och då.

Hundarna väldigt pigga och dragiga, jag fick surfa ståendes bakom dem i snön och försöka agera stoppkloss/ankare. När vi var i jämnhöjd med postnord insåg jag att vi faktiskt var nästan helt ensamma om att vara ute till fots. Så jag chansade och satte mig i pulkan och efter några meter filmade jag med mobilen hur hundarna drog mig i full fart mot Pampas Marina. Sjukt kul!

Efter pampas insåg jag att telefonen började bli riktigt blöt och plockade upp min GoPro istället. Filmade med den resten av vägen till Karlberg. Höll ungefär samma hastighet som bilarna på vägen intill. Vid bron över till Kungsholmen saktade vi in, jag slutade filma och fick möte med en traktor som plogade och några som var ute och gick. Så fort vi hade tagit oss förbi dem satte jag mig i pulkan igen och susade sedan förbi Karlberg och längs kanalen innan jag stannade och vi gick upp i parken.

Där hade en skoter kört upp vad jag antar skulle bli skidspår men snön föll för fullt och jag tog mig därför friheten att sätta på mig skidorna och köra i spåret som gick runt fotbollsplanen. Det var svårt! Snön var lös, det var svårt att hålla balansen, det fanns ju inga färdiga spår och så fort en skida försvann ut i snön så tog det stopp! Platt fall, upp igen och nytt försök.

Till slut gav jag upp och vi åkte några gånger fram och tillbaka längs en väg inne på området. Batteriet i kameran tog slut men jag hann få med delar av pulkaåkningen och början på skidåkningen innan. Vi roade i alla fall rätt många kadetter och pratade med flera av dem. Alltid något!

Vi tog samma väg hem igen. Nu stod det bilar längs hela vägen, helt still. Vi mötte även fler människor på gångvägen så vågade först inte åka pulka hem igen. Dessutom tänkte jag att hundarna var trötta.

När jag återigen kände mig som ett surfande ankare i linan kunde jag däremot inte hålla mig, jag började springa så att hundarna fick upp fart och kastade mig sedan på mage i pulkan! Där låg jag sedan och var hur glad som helst på mage bakom två dobermann och vinkade glatt och sa hej till alla vi mötte. Jag såg många bilister titta på oss när vi susade förbi, ett gäng som höll på att gräva fram en bil som sladdat av vägen lite slutade gräva och skrattade och vinkade. Jag ropade snökaso kan vara kul och vinkade jag också.

Sista biten hem fick hundarna dra pulkan själva. De lufsade på fint och Iris lyssnade när jag pratade med henne om att inte försvinna i horisonten. Även det blev en liten instagramfilm. (Notera bärgningsbilen som syns i slutet på vägen)

On our way home yesterday when the world looked like Narnia. #dobermann #doberman #welovesnow #snowdogs

Ett filmklipp publicerat av Madeleine (@wwwgaljarse)

Kommer detta hända igen? Troligtvis aldrig. Jag känner verkligen med dem som fick problem i trafiken eller på annat sätt igår men själv hade jag bara en riktigt härlig dag och njöt i snökaoset.

Snö här hemma i norr

Efter närmare fem år i Skåne är vi nu tillbaka i Stockholm. Känns bra på många sätt men extra bra just nu då vi efter rätt snölösa vintrar i Skåne nu njuter av snön här uppe i norr, haha!

Det enda som är lite dåligt eller tråkigt är att det inte finns så många preparerade skatespår och ännu färre där man kan åka med hundarna dessutom. Vi är därför hänvisade till att åka på isen just nu vilket funkar helt ok det också.

Sally skuttspringer fram i snön och tittar fortfarande på annat när vi åker. Iris springer som en kanonkula och skiter i allt, hon passerade till och med en lös hund som jagade tennisboll på avstånd för några dagar sedan!

Iris och husse i skidspåren

Varje dag när husse och Iris kom hem från skidåkningen berättade han att Iris hade varit så duktig i spåret vid möten, omkörningar osv.

Men det var först när husse hängde på sig GoPro-kameran som jag fick se med egna ögon. Som vanligt kunde jag inte låta bli att göra en film av det också.

Vårvintervecka!

Vår enda riktiga vinter denna säsong var en vecka av vårvinter! Minusgrader på nätterna och solsken med många plusgrader på dagarna. Det gällde att åka skidor på förmiddagen innan snön förvandlades till snömos i alla plusgraderna som den strålande solen gav oss.

Här är några bilder från veckan:
28mars141
28mars142
28mars145
28mars144
28mars146 Vecka 13 är ingen stor fjällvecka i Fjätervålen, vissa dagar såg vi knappt några andra människor under förmiddagen när vi susade fram i spåren. Inget jag klagar på, tvärtom. Det var skönt att kunna ha Iris lös både i spåren, kring stugan och på promenaden.

Eftermiddagen ägnades istället åt att sitta utanför stugan, lyssna på snön som smälte från taken. Lyssna på fåglarna som sjöng vårsånger. Det var nämligen de enda ljuden som hördes. Annars var det precis knäpptyst. Vi fikade och Iris tuggade ben på sin kudde.

Den tystnaden gjorde att Iris lyssnade extra noga och hennes lilla nos fladdrade konstant åt olika håll när hon snusade i luften. En enda gång hörde vi hur några människor gick nere på vägen nedanför stugan, Iris flög upp och morrade dovt så jag nästan undrade om hon glömt att hon sett folk förut.

Men som sagt, mest slappade vi!
28mars143