När något är fel. Eller?

Det hela började med att jag rastade hundarna vid 22-tiden på kvällen. Iris kissar på kommando så när hon bara gick runt och nosade och aldrig satte sig sa jag till slut till henne att gå och kissa. Iris svarade med att bara titta konstigt på mig, hon såg helt oförstående ut. Så vi gick en liten bit till och ännu en gång upprepade jag kommandot men nej. Jag tänkte för mig själv att det var konstigt men vad kan man göra? Vi gick in och la oss.

Bebisen ammade och jag kunde konstatera att Iris inte gått och lagt sig på sitt vanliga ställe i sängen. Udda då hon alltid går och lägger sig på samma ställe.

När bebisen vaknade första gången under natten och var hungrig märkte jag nästa konstiga grej, att Iris inte låg ner utan som hunden gör på ligg-kommando. Där låg hon mitt i natten som en sfinx och inte på sidan eller som en kanelbulle som hon ALLTID gör. Konstigt.

När jag vaknade nästa gång låg hon på sidan och sov, skönt! Bebisen ammade igen och när jag skulle krypa ner under täcket stack jag in en fot under stället där Iris hade sina bakben utsträckta. Iris pep och ryckte till, lyfte på huvudet och tittade på mig. Nu var det inte roligt längre, vad hade hänt med Iris?!

Sally vaknade tidigt nästa morgon och ville gå ut, jag sa åt Iris att följa med, hon hade ju inte kissat kvällen innan. När vi gick till hallen pep Iris plötsligt till igen fast ingen nuddade henne och hon gick normalt. Va fan, nu var jag ordentligt orolig och släppte inte Iris med blicken när vi var ute. Båda hundarna kissade och vi gick in.

Jag plockade upp telefonen och ringde Albano och sa som det var, min hund verkar må bra men uppför sig inte normalt och har pipit till två gånger. Jag matade bebis och åt frukost. Iris var taggad på frukost och helt som vanligt plötsligt. Trots det fick hundarna hoppa över frukosten och vi satte oss i bilen och åkte in.

Väl framme hoppade pigg och ivrig Iris ut ur bilen och var inget annat än sitt vanliga jag. Ändå ville jag träffa veterinären. Vi satt i väntrummet och jag tittade på Iris och undrade varför jag inte bara taggade ner och åkte hem, hon mådde ju bra. Låg och morrade på andra hundar och var sitt vanliga ocharmiga jag. Var faktiskt glad att jag hade bebis med mig, de andra hundägarna kanske kunde känna sig lugnade av att den äckliga dobermannen som låg och morrade på deras lilla fluff i alla fall inte åt bebisar till frukost, hon såg ju välbehållen och nöjd ut när de låg bredvid varandra på golvet.

När det var vår tur kände veterinären igenom Iris så himla noga! Hon böjde och bände så mycket att jag satt och var förvånad över att Iris faktiskt lät sig hanteras så mycket, hon hatar ju okända som pillar på henne. Lyssnade på hjärta och lungor både länge och noga. Vi passade även på att ta blodprov på henne då jag ändå hade tänkt att göra en seniorkontroll på hunden nu när hon blivit nio år. Allt var normalt och personalen på Albano kommenterade bara hur pigg och fin hon var för att vara så gammal, precis som jag också upplever henne egentligen. Kärnfrisk.

Jag kände mig lite töntig och några tusenlappar fattigare när vi åkte hemåt. Varför var jag så hönsig?

Väl hemma satte jag mig i soffan och började fundera. Det tog inte lång tid innan jag satt och letade på bloggen om när Lina blev sjuk. Hur jag på måndag morgon råkade höra att hon andades lite fortare än vanligt och åkte in direkt. Hur veterinären konstaterade att hon aldrig träffat en hund som varit så hjärtsjuk utan symtom (ja annat än andningen då). Hur vi på tisdagen fick träffa Torkel som konstaterade diagnosen och satte in fler mediciner. Och hur Lina på onsdagen segnade ner på golvet och dog i mina armar. Nio år gammal.

Jag gav mig själv en klapp på huvudet och tänkte att det är ok att vara lite nojig ibland men att utgången denna gång inte blev den samma. Så otroligt skönt. När veterinären ringde någon h senare bara för att berätta att Iris alla blodprov var perfekta så tackade jag bara så mycket och var tacksam.

Dags för damen att gå till veterinären?

Jag hade velat hinna gå med Lina till veterinären innan vi flyttade men nu finns det inte någon tid kvar att ens försöka pressa in ett besök där. Eftersom Lina nu räknas som gammal för att vara dobermann (galet att det är så) med sina snart 7 år så tänkte jag att hon skulle få gå på en liten check up.

Passande nog hade de ett litet erbjudande på Stockholms Regiondjursjukhus och jag har alltid varit nöjd med hundvården vi fått där. Men det får bli ”Seniorkontroll” när vi kommer ner till Skåne istället.

Jag lägger ut bild på annonsen i alla fall om det är någon annan vovve (eller katt) som kanske vill boka in en tid. Länk.

Jag misstänker alltså inte att det är något fel på Lina, jag vill bara se till att min älskade lilla kompis mår som hon ska och vara förekomma eventuella ålderskrämpor lite.

Lilla kräket till veterinären

Kl 10:45 Svordomar!

Åkte in till Albano då Iris fick 3-4 matskedar färskfoder till frukost och kräktes upp 10 ggr den mängden. Kotten var tydligen bara förrätt, det verkar finns något mer där inne i magen!

Kl 12:00 Iris fick träffa veterinären som lyssnade och klämde lite. Hon bestämde att vi skulle röntga magen också.

Det var svårt att lägga en dobermann på rygg och röntga buken! Iris spände sig sitt bästa och dobermannryggar är ju så smala att de inte går att lägga dem platt, men när vi väl fått över henne på rygg så låg hon i alla fall stilla. Två bilder liggandes på sidan blev det också.

Kl 12:30 Röntgenbilderna såg fina ut, kottfritt och inte några svullnader någonstans men Iris fick stanna kvar för lite kräk-observation, uppvätskning i form av dropp och lite blodprover.

Jag frågade den snälla sköterskan om de skulle sätta nål och ta prover innan eller efter att jag hade gått. Hon svarade att normalt gör de det när ägaren gått men så blev det lite prat om huruvida Iris skulle ligga still osv. Jag sa som det var att jag inte visste och då bestämde vi att vi skulle göra det när jag var kvar. (Hemligt hurra, jag tycker sånt är kul!)

Ett stick i vänster framben och kärlet sprack. Nytt försök som lyckades bättre i höger framben, in med grön infart och tre provrör fylldes med blod. Samtidigt ställde jag en massa frågor om provtagningar och pvk:er på hund till sköterskan. De hade jättesmarta små provrör!

Iris låg still bara jag killade henne i örat. Kändes skönt för mig att se att se att det funkade bra också. Svansen var på topp när hon fick följa med sköterskan bort genom korridoren.

Kl 13:00 Lämnade veterinären med bara kopplet i handen. Antigen får jag hämta henne i kväll eller så får hon sova kvar, vi får se.

Kl 17:15 Precis när jag låg på soffan och längtade efter Iris som mest så ringde ääntligen veterinären! Proverna såg bra ut, Iris hade inte kräkts och diagnosen blev gastroenterit! Dvs släng av virus- eller bakterieorsakad magsjuka. Helt o-kottigt.

Sen sa veterinären att en viss hund inte trivdes så bra där och nog skulle må bättre av att få komma hem och att jag kunde hämta henne när hennes dropp skulle vara klart vid åttatiden.

Kl 20:27 stod jag i väntrummet på Albano och hörde en väldigt olycklig hund yla, jag tror att det var Iris. Om inte annat så var det en överglad hund jag fick ut. Hon hoppade som en gummiboll och kissade ner hela golvet så glad blev hon!

Jag passade på att fråga om Iris hade varit en snäll hund och det hade hon. Inga problem med hantering eller så.

Efter att ha betalat lite över 6000 kronor så åkte vi till Bromma och kollade när husse landade med planet från Brussel. Ännu ett glädjemöte, dock utan kiss.

Kl 22:20 Hemma! Iris gick och la sig direkt, det tar på krafterna att vara vaken hela dagen och yla tydligen.

Bandageskallen på Albano

I går blev det aldrig tid till att blogga även om jag hade velat. Planen var att skriva ett långt inlägg om både gårdagen och dagen nu på kvällen.

Men näe… Jag börjar i slutet istället. För att vara lite mer exakt så börjar jag ungefär då jag höll på att packa ihop våra saker för dagen. Planen var att börja gå mot grinden och sätta hundarna framför någon fin snödriva och kanske ta en bild på båda flickorna i solskenet. Lina satt och Iris stod och väntade på att jag skulle säga varsågod så de fick kuta lite. Jag knäppte en bild på Iris där hon stod och mållåste på Lina.

Sa varsågod och började gå med kameran i ena handen och grejjerna i den andra. Hundarna rumlade runt och Lina surade över att Iris var så himla på. Iris skällde och jag sa åt knäppskallarna att komma någon gång. Plötsligt såg jag lite blod i snön. Vems var det? Inte mitt… Var det en liten tå/tass som börjat blöda igen?

Fäste blickan i turordning på bägge hundarnas tassar och försökte fokusera men inget blod. Samtidigt var det bara mer och mer blod på marken där Iris varit. Höjde blicken precis i tid för att se hur små droppar droppade från Iris öra.

Va fasen! tänkte jag och sa åt Iris att sitta så jag kunde föreviga blodörat. Kunde inte se då exakt var det kom i från. Nu i efterhand på bilderna så syns det ju väldigt bra men där och då var det inte lika lätt. Iris ville bara skaka på huvudet och ville inte stå still när jag skulle kolla närmare.

Ett stort jack i örat och ett lite mindre jack en bit fram på örat. Droppade på rätt bra…

Efter några försök till inspektion var jag blodig överallt och Iris spraymålade mig med sitt himla skakande.

Bort till bilen, fram med första förbandgrejjen, slog in Iris öra och huvud i ett förband och försökte lägga trycket över örat. Tror ni Iris var imponerad över detta? Icke!

Ringde Camilla som hjälpte mig med telefonnumret till Albano samt påminde mig om att det var helg. Satan, då är det ju megadyrt att göra illa sig om man är ett djur! Ringde ändå Albano för att rådfråga lite och under tiden jag satt och lyssnade på att jag var nummer ett i telefonkön så rullade jag dit. Väl framme var jag fortfarande nummer ett i kön. Iris lilla förband hade glidit på sniskan även om hon inte krafsat eller försökt få av sig det. Duktig hund.

Inne på Albano var det många andra små sjuklingar. Iris var dock den enda som blodade ner överallt! Jag försökte med alla medel att få förbandet på plats igen, men hala små blodiga öron är svårbandagerade! Dessutom tog hon alla tillfällen i akt att skaka på skallen. Löper hon? frågade en annan hundägare, jag hoppas att den hundägaren hade en hane. Ingen tik löper så där mycket!

När vi satt där och väntade så slutade det blöda efter ett tag. Konstaterade att de inte skulle sy och att jag lika gärna kunde slå in örat hemma som att de skulle ta helgbetalt för att göra det. Lilla bandageskallen fick hoppa in i bilen och åka hem igen.

Nu har jag en hund med inslaget öra och ihoptejpade öron så att hon inte ska lyckas skaka upp såret hela tiden. Husse hade slängt tratten eftersom den såg så äcklig ut…