I dag är lill-Sally fem månader gammal. Som ni ser är hennes ena öra knasigt, hon äter bara en massa snö hela tiden och ser ut som dromedar eller en imperial walker.
Skojiga valpkroppar!
Ja, vad gör man…?
Hur går livet med dobermann ihop när man kommer hem från sjukhuset med en något mörbultad ljumske där det dessutom hänger ut en dränageslang? När doktorn ordinerat att man inte ska anstränga sig (glöm hundrastningen) och helst ha benet i högläge?
Till att börja med så får man försöka få husse att förstå att nu är det bara han som står för promenaderna ett tag framöver.
Resten av tiden gäller det att undvika hundar som hoppar upp på ditt onda ben, hundar som sätter en tass eller två rakt på operationsärret och sist men inte minst; se till att din valp inte använder den där jädra påsen och slangen som kampleksak! Inte helt lätt ska jag säga, inte helt lätt.
Men så är det ju det där med träning och aktivering av dobermannskallarna också.
Iris är relativt enkel, även om jag inte kan gå så bra så kan jag säga ligg och sen stappla ut i trädgården och gömma en boll eller leksak. Sittandes på en stol utomhus med benet i högläge kan jag kommendera ”framåt” (=spring iväg några meter från mig) och kör sedan lydnadens fjärrdirigering med sitt, ligg och stå. Sist men inte minst blir det Iris-favoriten kasta boll.
Men valpen, där känner jag att vi halkar efter! Inkallningsträning sittande på stol är inte samma sak som att gå på promenad så som Emelie beskrev i föregående blogginlägg. Jag vill prägla henne så mycket som möjligt på mig och nu är det husse som går med henne och Iris och hon som leker.
När husse är ute och springer milen med Iris försöker jag därför använda all min energi jag får ut ur mitt ben till att leka och träna med Sally. Sitt och ligg, inkallningar, kamp och letaövningar. Det sistnämnda tänker jag berätta lite mer om nu.
Filmen: Jag började redan inomhus i januari. Kastade ut en femkrona på golvet och klick-belöning när hon nosade på den. Femman var så stor att jag nästan direkt bytte ut den mot ett mindre mynt. Mynten krympte och till slut övade vi på det minsta jag kunde hitta här hemma, ett tvåcents euromynt. Sally fattade direkt att det lönade sig att nosa på pengen. Det var även lätt att flytta ut övningen till gräsmattan och sedan dess har jag alltid lite småmynt ligger i jackfickan. Fyra dagar efter operationen nu i mars kunde jag med dränslangen i släptåg halta runt och kasta mynt i trädgården.
Nu kom det väl till pass att jag skyndat långsamt med belöningen och att jag faktiskt inte själv vet alla gånger var myntet hamnar. Jag gick så sakta efter operationen att Sally var tvungen att vänta och duttade flera gånger innan jag var framme med belöningen.
Att spåra med Sally just nu vill jag inte då jag i spåret vill kunna belöna snabbare och veta att jag orkar gå (inget av det kan jag just nu). Däremot hoppas jag att vi kommer att ha nytta av hennes lilla nos-dutt-markering när vi sätter igång sen igen.
När valpen sväljer en strumpa
Allt sedan Iris varit plutt har hon alltid sprungit runt med mina strumpor och andra utvalda saker i munnen. Aldrig har hon svalt eller käkat upp något utav det.
Därför blev jag väldigt förvånad när jag sent i går kväll såg hur det sista av min strumpa försvann in i Sallys mungipa.
Jag tittade i Sallys mun men den var tom. Ingen skymt av strumpan. Även om jag insåg vad som just hade hänt så trodde jag liksom inte på det. Hade jag sett fel? Vem fasen sväljer en strumpa bara så där?
Googlade ”valpar och strumpor” och insåg att Sally inte var ensam om att slurpa strumpor. Ringde till djursjukhuset i Malmö mest för att rådfråga. När jag förklarat vad som just hänt fick jag inga råd utan uppmanades att komma in direkt.
Så vi åkte. Väl framme fick Sally mjuk hundmat tillsammans med en spruta i nacken. Tog inte lång tid innan sprutan fick effekt och Sally började kräkas. Upp kom maten hon just fått men ingen strumpa.
Vid ett-tiden på natten gav vi upp och veterinären bestämde att Sally fick bli kvar hos dem.
Väl hemma kopplade jag ett fast grepp om Iris och somnade tätt intill henne.
Jag vaknade kl 7 när veterinären ringde och sa att nu var det klart men att det inte bara varit strumpan som kommit ut. Några sekunders lättnad och förvirring i min hjärna innan veterinären fortsatte att berätta; hon hade inte behövt operera Sally och hade tack och lov kunnat plocka ut sakerna ur magen via munnen. Så bra!
Sedan var det det här med vad hon hade plockat ut. En strumpa, ett vasst ben och …ett par trosor! Va?!
Allt hade enligt veterinären satt sig och varit rätt svårt att få ut. Nu var Sallys strupe irriterad och öm. För det skulle hon behöva medicin i några dagar och mjuk mat. Tackade veterinären så mycket och försökte smälta allt hon sagt.
För trosorna måste ha legat där i några dagar. Benet vet jag inte. Vilken tur att de inte behövt öppna henne! Vilken tur att vi åkte in! Vilken tur att allt stannat i magen och inte tarmarna drabbades.
Strax före klockan tio fick jag hämta henne och snälla Nathalie som jobbar på djursjukhuset gick och hämtade Sally direkt så jag slapp vänta.
Strumpan, benet och trosan nu borta för en kostnad av 14 000 kr, av detta betalade jag 4000 kr och det var värt varenda krona!
En något tagen valp men ändå sitt vanliga jag. Sov mycket resten av dagen och tog sina mediciner utan problem.
Min lilla plutt med stor aptit på märkliga saker!
Snart 4 månader
Här är våra små(?) systervalpar som blir fyra månader om några dagar.
De vägdes häromdagen och Asta vägde 15,4 kg och Sally vägde 12,4 kg.
Sally har ordning på öronen ibland, resten av tiden är de lite spretiga.
Asta
Små, små tänder
När Asta och Emelie kom hit hade Sally inte tappat en enda tand. Asta hade tappat många.
Nu när Asta varit här i några dagar har Sally blivit av med två framtänder och de nya har redan börjat titta upp (lilla bilden). Samtidigt är det i stort sett rent i Astas överkäke så när som på de två nya, stora framtänderna som kikar upp.
Asta på besök
I onsdags kom Emelie och lilla Asta ner hit till oss i Skåne. Anledningen till att de kom ner är jobbig och ledsam men det är skönt att ha dem här. Valparna får om inte annat mig att tänka på annat än det tråkiga.
Sally och Asta ser mest ut så här
Sally doppar tassarna
I dag var en riktigt gråmulen dag och jag hade lite svårt att känna mig motiverad att göra något. Det slutade med att vi åkte till vår favorit-sommar-strand. Visade sig att den var folktom och det fanns lite öar att gå ut en bit på.
Sally fick gå lös från bilen men Iris släppte jag först när vi kommit ner på sanden. Sally såg sin nya storasyster försvinna i turbofart rakt ut i det långgrunda vattnet bara för att vända och komma tillbaka i samma hastighet. Sally blir helt till sig när Iris kommer springandes rakt mot henne. Vet inte om hon är full av beundran eller skräck eller en blandning av båda.
Till en början utgjorde vattnet en naturlig gräns för hur långt Sally gick men när Iris kutat fram och tillbaka några gånger bestämde sig Sally för att försiktigt också gå ut i det blöta. Nollgradigt ute så jag tror inte att det var så jätteskönt om de små trampdynorna men hon knatade på ändå.
Själv passade jag på att träna på inkallningar med Sally när Iris var ute på sina egna varv. När Iris vände och kom tillbaka väntade jag tills Sally började springa efter Iris och först då kallade jag in henne. Funkade fint!
Iris och jag tränade lite fritt följ på Iris initiativ också. Iris är ljuvlig!
Har jag fått två medhjälpare nu?
För någon dag sedan bestämde jag mig för att påbörja renoveringen av gästrummet. Jag puttade undan sängen så att jag kunde börja riva ner tapeterna, började flytta på möbler och tömma rummet.
Jag kan inte svara på hur många minuter det tog men plötsligt var det någon som fyllde på med saker i rummet istället för att tömma. Nalle, ben, boll och en kampleksak.
Och plötsligt kunde ingen av hundarna tänka sig att vara i något annat rum utan båda skulle vara i samma rum som jag. Iris har ju alltid varit så här när man ska göra något och det var kul att även valpen verkar vara en medhjälpare/medstjälpare.
Inte nog med att det var kul att få sällskap, de var så söta också!
Iris har nämligen inte varit överdrivet välkomnade mot Sally sedan hon flyttade hem till oss. Iris har antingen ignorerat henne eller lärt henne att veta hut. Sally har fått en enorm respekt för Iris och backar undan direkt men nu helt plötsligt börjar det hända andra saker. Iris vill leka med Sally, Iris låter Sally ta leksaker och Sally blir upprörd när Iris går och inte kommer tillbaka.
Jag filmade och rev ner tapet om vartannat…
Lekkompisar, tio dagar i taget
Vår lilla granne pudeln Happy är 3-4 månader äldre än Sally. När Sally flyttade hem till oss var de hyfsat jämna i höjd även om Sally redan då vägde cirka fyra gånger mer. Nu ser jag skillnad varje gång de ses, pudeln verkar krympa för var dag.
Deras sätt att leka med varandra och umgås har också ändrat på sig kan jag lova. Här nedan är klipp från den 21 januari då Sally var försiktig, nyfiken och långsam. Lille chihuahuan kunde fortfarande vara med på ett hörn utan att riskera liv och lem. Tio dagar senare, den 31 januari, hade Happy och Sally börjat leka och skutta och springa. Mr Chihuahua var redan bortplockad ur ekvationen. Nu i dag den 11 januari när ytterligare cirka tio dagar passerat är det en sådan fart varje gång de träffas att jag nu står beredd på att ingripa.
Som ni ser på filmen springer Sally efter lilla Happy med öppen mun som den sanna piraya hon är just nu. Glädjande nog vill ju Happy fortfarande busa mer och så fort Sally slutar jaga henne så kommer hon och försöker starta upp Sally igen.
Så länge det funkar får de gärna leka och busa men jag är väl medveten om Sally kanske måste få samma regler som Iris vad gäller vår lilla grannpudel; se men inte röra. Iris slår på jakten direkt om Happy kutar runt så där, hade Iris fått hade hon fuljagat Happy allt vad hon orkade. Hoppas Sally aldrig utvecklar den där fuljakten…
Infinity and beyond?
Häromdagen var vi i Åhus. Där gick vi en promenad ner till stranden. Sally får gå lös på så många promenader som möjligt just nu, lära sig hålla reda på resten av flocken.
När Iris känner lukten av havet/vatten får hon ofta en himla fart plus att den här stigen hade hon gått förut så Iris stretade på allt vad hon orkade. Sally var tvungen att springa ifatt husse och Iris på väg ner till den snöiga stranden.
När Sally såg havet stannade hon till och tittade en stund. Var detta infinity and beyond? Kanske tyckte hon att det var vackert? Något verkade i alla fall röra sig i hennes lilla huvud en stund innan hon anslöt till husse och Iris nere på stranden.
När man inte riktigt vet var man hamnat är det bra att ha en storasyster. Särskilt en som älskar att springa på stranden och visar precis hur det ska gå till! Även om Iris sprang lite ute i vattnet också och Sally klokt nog valde att inte göra det så såg Sally ut att ha buskul på stranden!
Jag instagram-filmade en liten snutt också, den kan ni se här