Strumpmysteriet och lånad tid

Onsdag; Sally ligger i soffan på kvällen och jag hör att hennes mage kurrar när jag sitter bredvid henne. På sista kvällsrundan beter hon sig lite som att hon behöver bajsa men det händer inget. I övrigt mår hon bra och är precis som vanligt.

Torsdag; Sally blir illamående och kräks flera gånger på golvet i vardagsrummet. Ut kommer en strumpa och det visar sig att Sally nallat strumpor ur gästs resväska som inte varit stängd. Den matchande strumpan saknas så jag packar direkt in henne och alla andra i bilen och vi åker till Bagarmossens djursjukhus.

Där försöker vi kräka henne men ingen kompis till strumpan kommer ut. Inser att det var därför hennes mage kurrade då på kvällen innan.

Sallys mage röntgas och där ser man misstänkt främmande föremål i tarmen. Dock ingen som vill öppna upp Sally då hon blivit opererad så många gånger förut och riskerna är stora med att göra det igen. Sally stannar på sjukhuset, vi åker hem. Allt känns svart och jag är helt säker på att detta kommer gå åt fanders.

Fredag; snäll veterinär ringer från djursjukhuset och berättar att Sally har dålig aptit, är låg och att de ska ta ultraljud av magen. Blir uppringd igen efter ultraljudet och strumpan verkar ha flyttat på sig i alla fall, hurra! Hon sover kvar en natt till.

Lördag; en pigg Sally kan hämtas från Bagarmossen! Strumpan är klart på väg ut, Sally mår bättre och har aptit och vill hem. När hon dessutom sätter sig och bajsar ut en lååååång bajs så fort vi kommit ut ur bilen här hemma är liksom lyckan total. Nu är det över, värt varenda spänn!

Så går jag fram och ska plocka upp långa bajsen. Nog är det en strumpa men jag ser nästan direkt att det är en annan strumpa… Den hon kräktes upp var svart, den här är ljusgrå typ. Jag känner hur hjärtat som nyss tog ett lyckoskutt nu nästan slutar slå.

En uppkräkt och en bajsad strumpa är bara två av fyra. Sally har satt i sig fyra strumpor, det är två kvar.

Jag känner mig bara helt tom. Jag försöker se positivt på allt men det går inte, jag bara står där och tänker att detta är omöjligt, finns inte en chans att den lilla hunden kan ha svalt 4 strumpor och att vi har en sådan tur att alla kommer ut av sig självt.

Sally fortsätter dock att vara pigg och äta sin skonkost som jag köpt hem med god aptit. Vi går på en nästan 2 h lång och lugn promenad. Jag passar på att gå förbi samtliga av Sallys favoritställen där hon brukar bajsa men inget händer.

Söndag; dvs idag. Går ut på längre morgonpromenad och när jag ser att Sally ska bajsa så är jag så spänd och lycklig och börjar prata med mitt barn när Sally sätter sig, jag vågar inte ens titta!

Sally  bajsar en perfekt, stor bajs. En stor men strumplös bajs.

Så här står jag nu. Med en en hund som är som vanligt men har två strumpor i magen. Som bajsar och äter normalt men jag vet inte hur länge till. Och jag fattar ingenting. Onsdags svalde hon dem. Det är söndag! Hon bajsar!

Klappar och kramar Sally hela tiden, kollar henne hela tiden. Matar små portioner flera gånger om dagen av skonkosten. Går lugnt i kopplet, hon får inte springa lös om strumpor då sätter sig på tvären. Känns som vi lever på lånad tid just nu. Väntar bara på att hon ska bli dålig igen så vi måste åka in, väskan för att underhålla tvååring på djursjukhus är redan packad.

Håll en tumme eller två för att 2020 är året då Sally svalde 4 strumpor utan att dö.