Hur går livet med dobermann ihop när man kommer hem från sjukhuset med en något mörbultad ljumske där det dessutom hänger ut en dränageslang? När doktorn ordinerat att man inte ska anstränga sig (glöm hundrastningen) och helst ha benet i högläge?
Till att börja med så får man försöka få husse att förstå att nu är det bara han som står för promenaderna ett tag framöver.
Resten av tiden gäller det att undvika hundar som hoppar upp på ditt onda ben, hundar som sätter en tass eller två rakt på operationsärret och sist men inte minst; se till att din valp inte använder den där jädra påsen och slangen som kampleksak! Inte helt lätt ska jag säga, inte helt lätt.
Men så är det ju det där med träning och aktivering av dobermannskallarna också.
Iris är relativt enkel, även om jag inte kan gå så bra så kan jag säga ligg och sen stappla ut i trädgården och gömma en boll eller leksak. Sittandes på en stol utomhus med benet i högläge kan jag kommendera ”framåt” (=spring iväg några meter från mig) och kör sedan lydnadens fjärrdirigering med sitt, ligg och stå. Sist men inte minst blir det Iris-favoriten kasta boll.
Men valpen, där känner jag att vi halkar efter! Inkallningsträning sittande på stol är inte samma sak som att gå på promenad så som Emelie beskrev i föregående blogginlägg. Jag vill prägla henne så mycket som möjligt på mig och nu är det husse som går med henne och Iris och hon som leker.
När husse är ute och springer milen med Iris försöker jag därför använda all min energi jag får ut ur mitt ben till att leka och träna med Sally. Sitt och ligg, inkallningar, kamp och letaövningar. Det sistnämnda tänker jag berätta lite mer om nu.
Filmen: Jag började redan inomhus i januari. Kastade ut en femkrona på golvet och klick-belöning när hon nosade på den. Femman var så stor att jag nästan direkt bytte ut den mot ett mindre mynt. Mynten krympte och till slut övade vi på det minsta jag kunde hitta här hemma, ett tvåcents euromynt. Sally fattade direkt att det lönade sig att nosa på pengen. Det var även lätt att flytta ut övningen till gräsmattan och sedan dess har jag alltid lite småmynt ligger i jackfickan. Fyra dagar efter operationen nu i mars kunde jag med dränslangen i släptåg halta runt och kasta mynt i trädgården.
Nu kom det väl till pass att jag skyndat långsamt med belöningen och att jag faktiskt inte själv vet alla gånger var myntet hamnar. Jag gick så sakta efter operationen att Sally var tvungen att vänta och duttade flera gånger innan jag var framme med belöningen.
Att spåra med Sally just nu vill jag inte då jag i spåret vill kunna belöna snabbare och veta att jag orkar gå (inget av det kan jag just nu). Däremot hoppas jag att vi kommer att ha nytta av hennes lilla nos-dutt-markering när vi sätter igång sen igen.
