Jag har tjatat om det förut. Om hur Linas pappa Dante redan var död när jag köpte Lina, hur Linas mamma Tiara dog hemma på gården kort efter att jag hade köpt Lina. Om hur Linas kullbror Falco föll död ner mitt i språnget vid 3 års ålder vill jag minnas att det var. Hur Linas kullsyster dog i sin korg på nyårsafton för några år sedan osv.
Dantes kullar har inte varit direkt långlivade och jag har under väldigt lång tid gått och väntat på att det ska vara Linas tur att dö. Bävat för det, oroat mig för det, tänkt på det.
När Lina fick kolla upp sitt hjärta enligt konstens alla regler hos Jens Häggström för ett år sedan och hon inte visade tecken på DCM tändes en liten gnutta hopp.
Plötsligt dök det upp en kommentar via bloggen som nämnde Linas moster. Jag trodde till och med att det var en felskrivning och att det gällde Iris moster men nej, det var ett kullsyskon till Linas mamma Tiara. Moster Smilla!
Jag fick ett långt (jättelångt!) mail från hennes matte. Jag fick reda på att hon tyvärr inte levde längre men att hon skulle fylla 12 år. Tårarna ville aldrig ta slut när jag läste mailet. Det var så fullt av kärlek till en hund och det var ljuvligt och sorgligt på samma gång.
Sedan fick jag bilder mailade till mig. Bilder på bästa moster där jag ser likheten med Lina. Såg att hon också var lika ljus i tanfärgerna som Lina. Då började tårarna rinna igen.
Även om jag är ledsen över att jag aldrig kommer att få träffa henne så blev jag så glad ändå.
Tänk att det funnits en så nära släkting till Lina som haft ett bra och långt hundliv! Moster Smilla ger hopp om att Lina också blir lika gammal! Den första hunden i Linas släkt som gett oss framtidshopp om ett långt liv med Lina. Helt underbart!
Tack snälla M för mailet och bilderna!