Det är i dag du fick veta

Den 27 januari, det var i dag det hände. I dag för ett år sedan. Ett år sedan jag märkte att Lina i vila andades snabbare än normalt. Ett år sedan jag satte min ena hand mot Linas bröstkorg och den andra på Iris och märkte den tydliga skillnaden. Ett år sedan jag åkte direkt till djursjukhuset och fick det bekräftat. Ett år sedan jag fick veta att Linas hjärta hade slutat fungera som det skulle. Att hon hade fått DCM och att det bara kunde sluta på ett sätt.

Ändå har jag vetat att den här dagen skulle komma nu, kunnat förbereda mig på den. De senaste dagarna har jag tänkt på allt igen, alla mina sista minnen av Lina är ju från precis den här tiden. Sista promenaderna och utflykterna innan hon blev sjuk, hur fort allt gick sedan, vilket väder det var ute då, vad vi gjorde, hur det kändes. Allt har kommit tillbaka som en vemodig liten film i bakhuvudet och så fort jag inte tänker på eller gör något annat så ploppar det upp igen; känslorna, tankarna, minnena.

Så går jag in på mitt instagramflöde och upptäcker det fruktansvärda. Det som inte får hända men lik förbannat händer ändå. Det som hände för ett år sedan har hänt igen och detta var jag inte förberedd på. Bilden på er tillsammans gör ont att titta på för jag vet hur det känns Tessan. Jag läser texten under din bild och inser att det är inte bara ett år sedan, det är även i dag. Det är i dag du fick veta och det gör så ont i mig! Jag vill nästan be om ursäkt till er Tessan, jag hade kunnat förvarna dig, jag visste ju redan att detta var en skitdag, en hemsk dag!

Under bilden har du skrivit #fuckDCM och jag kan inte annat än att hålla med. Jag önskar bara att det bara inte hade gällt er, att det fått fortsätta bara vara Linas dag. Inte er. Inte någons!

Jag gråter för Linas skulle men mest gråter jag för er Tessan, för blondinen och chokladpralinen.

 

Tioårsdagen

I dag skulle Lina ha fyllt 10 år. Vi väntade och längtade efter den här dagen. Vi pratade om den. Hur grå hon skulle vara om nosen, att hon skulle fylla tvåsiffrigt. Jag skulle ta bild i trädgården på samma ställe som förra året och så skulle vi jämföra.

Istället blir det de där sista bilderna från stranden. De underbara bilderna som jag tog bara några dagar innan Linas hjärta slutade slå. Bilderna som så ofta får mig att känna att det borde ha varit omöjligt att hon dog så kort tid efteråt, att hon som var så pigg kunde bli så sjuk så snabbt.

De sista bilderna där hon fortfarande är en pigg Lina som snart ska fylla 10 år och inte en sjuk Lina som är hos veterinären, ser trött ut eller snart ska dö.
linalastbday1

Vått, kallt och sandigt, då brukar jag inte riskera att ta med den dyra kameran utan nöja mig med telefonen. Jag är så glad att jag tog med mig den riktiga kameran till stranden! Jag hann få en massa gosiga bilder på Lina där hon gjorde och såg ut precis som Lina alltid gjorde. Hennes fina små öron, hennes gråa nos, hennes sätt, hennes uppsyn, blick, allt.
linalastbday2

Och så de allra sista bilderna jag tog på henne den dagen. När jag bad Lina skälla och hon stack upp nosen i vädret, skällde en gång och sedan fort tittade på mig och undrade om det var värt en godbit.
linalastbday3

Dagen vi längtade efter och såg fram emot är här fast den inte blev som den skulle, jag hade ju så gärna velat ha henne här! Skämt bort henne i dag, inte suttit här och förbannat DCM och gråtit hejdlöst! Jag inser att detta nog blir det sista inlägget om Lina här på bloggen, det känns konstigt bara det, det är ju Lina som var livet med dobermann.

Linas peng

När du dog Lina fick vi tillbaka en summa pengar på din livförsäkring som du hade hos Agria.

linaspeng14 En del av de pengarna har husse och jag nu satt in på Svenska dobermannklubbens DCM-fond i ditt namn.

Jag hoppas att pengarna kan göra nytta för någon annan vovve Lina.

Jag saknar dig så ofantligt och otroligt mycket Lina.

Tankar och eviga minnen

I dag när vi gick där på stranden Iris och jag så spelade min hjärna mig några elaka spratt.

Det var bara Iris och jag där just då och jag gick verkligen i ett sådant ”mysmode” som man hamnar ibland på hundpromenaden. Där tankarna vandrar fritt.

Först svischade tanken att vi var där utan Lina förbi. Sen kom nästa tanke helt ologiskt att vi inte kunde vara borta så länge för vi måste ju hem till Lina. Sen tänkte jag att näe, just det det slipper vi ju, vi kan vara borta hur länge som helst och kände lite lättnad.

Lättnadsdelen av det hela fick mig att skämmas och bli ledsen.

Resten av dagen hade vi det så bra Iris och jag att jag liksom glömde ett tag igen.

Så sitter jag här vid datorn på kvällen och plötsligt är jag inne och tittar på bilderna från måndagen den 27 januari. Precis efter att Lina och jag hade kommit hem från det första veterinärbesöket och jag hade stannat och köpt en massa gott till henne i djuraffären på hemvägen.

Bara det att Lina inte ville ha. Hon ville inte ha tjurmuskeln, hon ville inte ha grisörat, hon flyttade sig inte ens när Iris la sig typ på hennes bakben och började smaska.

Lina hade aldrig låtit bli godsakerna, Lina hade aldrig stått kvar så när Iris la sig bakom/på henne så där. Jag såg på henne att hon mådde dåligt. Jag ser det nu igen på bilderna jag tog.
27januari2014

Inte lång stund efter att jag tog den här bilden kom Lina upp till mig och jag satte mig med henne i soffan när hon andades så konstigt och man i bakgrunden hör Iris där nere på mattan som tuggar ben.

Jag visste redan då innerst inne men jag ville inte förstå. Jag kunde inte förstå. Jag klarade inte av att förstå just då.

Men du visste Lina och nu förstår jag också även om jag fortfarande inte vill.

Lina möter Torkel

Innan jag skriver något annat måste jag säga tack. Tack till alla som varit så gulliga och tagit sig tid att lämna en kommentar eller skriva ett meddelande. Det känns som att jag är mindre ensam med det jobbiga då. Tack.

Nu till det jobbiga: I dag kl 10:30 träffade vi Torkel Falk (som är en av de fem hjärtspecialister som har kompetens att göra DCM screening på våra hundar, dvs ultraljud och 24-timmars Holter-EKG åt Svenska dobermannklubben).
28jan141
Här syns han i bakgrunden när han pratar i telefon på väg till rummet där Lina och jag satt.

Torkel lyssnade på Linas hjärta och jag sa vad jag visste om resultatet av undersökningen Lina gjorde 2011. Sen gick vi till ett annat rum och lilla Lina fick ligga på sidan på ett undersökningsbord när Torkel undersökte hennes hjärta med ultraljud.

Det tog inte många sekunder innan Torkel kunde ställa en diagnos och sa som det var; det här är DCM.

Han visade Linas kammare på skärmen och bilden där jag borde ha sett en tydligt pumpande rörelse nu såg något som bara darrade lite obestämt. Torkel sa att det bara är en tidsfråga innan Lina får hjärtsvikt.

Efter undersökningen sa han att bäst hade varit om man hade haft tid för att göra ett 24-h-Holter nu direkt och ett om en vecka för att se hur de mediciner Lina nu sätts in på gett för resultat. Men att vi skippar det nu och sätter in Lina på medicinerna direkt istället och gör 24-h-Holter om en vecka.

Jag ställde inte så mycket frågor för jag förstod att de svar Torkel skulle kunna ge just nu var gissningar. Jag vet redan att ibland går det fort och ibland går det inte lika fort. Istället pratade vi mer om de mediciner han satte in. Två av dem är ”människomediciner” som jag själv gett till patienter och en av dem förstod jag bättre när jag fick reda på att det var en ACE-hämmare, det känns alltid skönt när man förstår tycker jag.
28jan142
Jag kopierade information rakt från FASS.se om de fyra olika mediciner som Lina ska få:

Fortekor vet – hör till en grupp läkemedel som kallas hämmare av angiotensinkonverterande enzym (ACE-hämmare) för behandling av hjärtsvikt. .
Sotalol Mylan – motverkar störningar i hjärtrytmen genom att påverka hjärtats elektriska impulser. Sotalol Mylan används för att behandla störningar i hjärtats rytm.
Furix – ett snabbverkande urindrivande medel som befriar kroppen från överskott av vätska, samt sänker blodtrycket. Den urindrivande effekten märks redan efter 1/2-1 timme, är som störst efter 1-2 timmar och försvinner efter 4-6 timmar. Den blodtryckssänkande effekten kvarstår längre.
Vetmedin – behandling av hjärtinsufficiens hos hund härrörande från dilaterad kardiomyopati eller mitralisinsufficiens.

Det som gäller nu är alltså att hålla tummarna för att Lina svarar bra på medicinerna och sen ska vi se vad vi får reda på efter 24-h-undersökningen nästa tisdag.

Jag känner mig ledsen så klart men är samtidigt väldigt glad att jag upptäckte hennes symtom innan de egentligen inte fanns så många symtom. Alternativet som så många andra råkat ut för; att i brådska åka in med hund som har börjat samla på sig vatten i lungorna kan jag nu förhindra redan här hemma.

Att Lina faller omkull plötsligt antar jag att jag fortfarande inte kan utesluta men skulle det hända, ja då vet jag ju varför. Det kanske låter hårt men allt jag önskar är ju faktiskt att Lina inte ska lida eller må dåligt och det känner jag nu mig trygg med att jag har kontroll och delvis kan styra över nu.

Min gissning är ändå att Lina kommer att hålla ett tag till, hon är seg min tant.

Mitt hjärta, Linas hjärta

Lina fick ingen långpromenad i går eftersom vi andra var ute och sprang tillsammans. Lina fick nöja sig med kortare kissrundor och var ute på tomten bara. Hon var lika glad ändå och jag tänkte ta en längre runda med henne i dag istället.

När Lina låg som en kringla i soffan och sov under eftermiddagen la jag märke till att hon andades rätt så fort. Ibland drömmer hon och skäller i sömnen och det rycker i tassarna men det här var inte likadant. Hon bara andades snabbare. Kort därefter var det något som väckte henne och resten av dagen var hon bara som vanligt och jag tänkte inte mer på det.

Tidigt i dag åkte husse till jobbet och latmaskarna och jag sov till strax före klockan nio. Jag gav hundarna frukost, vi var ute på en liten kissrunda och sen satt sedan framför tvn och slöade någon timme under tiden som de vilade frukost. Lina låg i sin korg.

Iris vaknade till liv strax före kl 11 igen och började möblera om soffkuddarna och hoppa runt. Jag gick bort till Lina i korgen för att se om hon också kunde tänka sig att vakna till nu jag noterade direkt att min nyvakna Lina andades snabbare än vanligt. Inte flåsigt, inte ansträngt, bara snabbare. Satte min hand över hennes högersida där vid armen och kände hennes hjärta slå. Fort, jättefort.

Bad Iris komma och satte min andra över hennes hjärta. Iris som stökat runt och var pigg hade ett hjärta som tickade hälften så fort. Från det ögonblicket kände jag mig bara stressad och kunde inte tänka riktigt klart.

Jag skrev ett meddelande till någon med koll och frågade om man kan åka in med en hund som har hög puls och andas lite fortare. Fick till svar nästan direkt att om Lina hade mer än 30 andetag per minut så skulle jag åka in med henne. Jag visste direkt utan att ha räknat att det var precis det hon haft i går när hon låg där och sov i soffan. En del saker vet jag bara efter att ha räknat andetagen på x antal sovande patienter genom åren.

Lastade in båda hundarna i bilen och åkte mot veterinären i Helsingborg där hjärtspecialisten Torkel Falk jobbar. Ringde dit efter att jag börjat köra och satt i telefonkö en stund innan jag kom fram. Sa då att jag var på väg med en hund som jag trodde hade hjärtfel och frågade om Torkel jobbade i dag. Det gjorde han inte men jag var ju redan på väg och hon som svarade lät lite förvånad först. Jag hade ju sagt att hunden mådde bra och bara hade hög puls och andades lite fortare men så frågade hon plötsligt; Vad sa du att du hade för ras? När jag svarade dobermann så hörde jag riktigt hur läget blev annorlunda. Hon sa att de inte hade några tider, att alla veterinärerna på mottagningen skulle ta lunch om 25 minuter men att hon skulle hitta en som skulle hjälpa oss när vi kom fram.

När vi kom dit var det en glad Lina som följde med mig in. Vi skulle gå någonstans utan Iris och här luktade det ju både hund och katt, Lina pep förväntansfullt. Vi blev visade till ett rum nästan direkt och efter bara någon minut kom en veterinär. När hon hade lyssnat på Linas hjärta med sitt stetoskop så sa hon direkt att vi skulle röntga Linas lungor och ta ett EKG.

Som genom ett trollslag försvann all den stress jag känt och jag fylldes av ett sansat lugn. Det finns bara en sjukdom jag förberett mig på i alla år med Lina och det är DCM. Nu hade jag låtit magkänslan styra och åkt in direkt och fått rätt, jag visste varför vi skulle röntga lungorna och sa till veterinären att jag inte hade märkt av några symtom på lungödem.

Vi pratade lite om hjärtundersökningar och jag kunde flika in lite fint att Lina faktiskt varit på Ultuna och fått hjärtat undersökt ordentligt i mars 2011. Det var skönt att den kvinnliga veterinären visste precis vem Jens Häggström var och att hon märkte på mig att jag hade lite koll. Det var skönt att kunna berätta för henne att jag visste att undersökningen då visade att Lina hade extraslag på hjärtat men att väldigt få av dem var kammarutlösta.

På väg till röntgen passade Lina på att skälla på en schäfer som låg helt still på en bår utanför röntgen. Jag vågade inte titta om han andades eller inte men talade om för Lina att man inte kan skälla på dem som är så trötta och sjuka att de inte ens orkar eller kan stå. Lina godtog tack och lov det och vi kunde med värdighet passera hunden in i röntgenrummet.

Lina tyckte inte om att ligga på sidan på det kalla, hala bordet men hon är ju så snäll att hon låg där så fint ändå. Vi tog en bild från sidan och en uppifrån.

Vi fick gå tillbaka till rummet vi kom ifrån och en sköterska kom in och tog ett EKG på Lina. Lina fick gosiga filtar att ligga på och elektroderna sattes fast på hennes trampdynor, så gulligt.

27jan141 När vi väntade på veterinären satt jag på filtarna bredvid Lina och klappade henne på huvudet som jag vet att hon gillar. Hon låg med tassarna i kors och var så där cool som bara Lina kan vara. Samtidigt hade jag hennes högersida mot mitt lår och kände hennes hjärta som slog så fort därinne.

När veterinären kom tillbaka hade hon med sig EKG-remsan. Jag såg direkt att den inte såg ut som den skulle. Även om jag inte är någon expert på EKG så vet jag ju hur ett normalt ska se ut och detta var inte normalt. Däremot hade jag haft helt rätt om lungorna, röntgenbilderna hade sett bra ut.

Som jag fattade det så har Linas kammare slutat fungera som den ska. Linas puls låg på 200-240 (normalt är väl 80-100) och vi bokade in en tid till Torkel i morgon tisdag. Veterinären skrev ut betablockerare (lugnar hjärtat och pulsen) till Lina och vi fick åka hemåt och jag skulle se till att Lina håller sig lugn.

Innan vi åkte frågade veterinären hur det kom sig att Lina hade gjort de där undersökningarna då 2011. Hon sa även att det var väldigt uppmärksamt av mig att komma in så fort och tidigt då de flesta kommer in först när hunden har börjat få problem med andningen och börjat flåsa mer. Jag tänkte svara henne att jag varit beredd på det här i sju år nu men lät bli.

Stannade bara till på apoteket och den närliggande djuraffären på väg hem och hämtade medicin/köpte ben. När vi kom hem och jag tog ut Lina ur bilen såg jag att hon mådde risigt, när vi kom in fick jag det bekräftat; hon ville inte ha varken benet eller grisörat som jag hade köpt.

Lina är väldigt känslig för hur jag mår och är jag ledsen blir hon orolig, därför bad jag henne att lägga sig i korgen och gick upp för trappan för att hon skulle få vila i fred. Tog inte många sekunder innan hon kom efter.

Så jag satte mig i soffan här uppe med henne under tiden som Iris hade benkalas där nere på undervåningen. Nu hörde jag med varje andetag Lina tog att hon inte andades helt normalt med tanke på att hon legat still i soffan och inte rört sig ur fläcken på flera minuter.

Efter det hämtade jag mitt stetoskop. Om jag med handen kunde känna att Linas puls var hög så var det inget mot det jag fick höra när jag lyssnade. Ett normalt hjärta låter dunk-dunk i ett trevligt tempo, Linas lät som det gör när man härmar ett tåg (ånglok) med munnen när man leker med en tågbana. Fast det här ångloket körde på högsta fart.

Jag vet inte om Lina har DCM innan Torkel sagt det till mig efter att vi träffat honom i morgon. Jag vet inte hur bra hon kommer att svara på medicinerna eller vad som kommer att hända nu. Men jag antar att Linas dagar plötsligt är räknade och hennes tioårsdag i maj känns plötsligt väldigt långt bort.

Samtidigt känner jag mig så tacksam mitt i alla tårarna som rinner så att jag knappt ser tangentbordet framför mig. Tacksam för att jag fått ha kvar min hund så länge när så många andra drabbats så tidigt. Tacksam för att min hund är en lugn tant och inte en hund som är pigg och i sina bästa år med hela långa livet framför sig. Tacksam över att jag fått så många år med henne när jag vet hur många andra som aldrig ens fått hälften eller en tredjedel så mycket med sin bästa kompis. Att jag, oavsett hur det blir, känner att Lina redan fått ett helt hundliv!

Min lilla Lina som jag älskar dig.

DCM in på hunddata?

För ett tag sedan hölls ett möte där representanter från svenska dobermannklubben, svenska kennelklubbens experter samt flera veterinärer träffades för att prata om DCM.
dobermanndcm2
SKK ställde sig bakom flera av de punkter som SDK jobbat med de senaste åren. (Bla att göra en ordentlig ultraljudsundersökning tillsammans med en 24h holterundersökning inom ett år innan parning, det är fortfarande flera uppfödare som inte gör detta. Att vänta med avelsdebut till minst 3 år för tik och 5 år för hanar.)

Det som var nytt var förslaget att påbörja någon form av dödsfallsregistrering för dobermann. Dobermannklubben önskar även införa en central registrering så att SKK för in DCM i sin veterinärdatabas. Dvs resultaten förs in på hund- och avelsdata! Äntligen och hurra, jag hoppas innerligt att detta blir verklighet!

Med lite tur får vi även en internationell standard för DCM-tester och det skulle göra möjligt att även registrera utländska föräldradjurs hjärtstatus hos SKK.

Att få in DCM på hunddata skulle betyda så mycket tror jag. Plötsligt blir det ett test som alla andra andra, vi slipper tjafset och alla kan se resultaten. Jag börjar hålla tummarna redan nu!

Dobermann dör av DCM

Det är så märkligt och så otroligt sorgligt att under tiden som dobermannrasen sakta men säkert dör i en fruktansvärd sjukdom så håller en del uppfödare fortfarande på och ägnar tid åt att prata om alternativa metoder att fastställa DCM, bjäbba om huruvida man verkligen ”måste” göra både holter och UL när det inte råder några som helst tvivel längre!

Hanhundsägare/uppfödare går inte ut med dödorsaker, det tisslas och tasslas och alla frågor eller krav på svar beskylls för att vara ”häxjakt”.

Samtidigt är det ingen som bedriver häxjakt, det är ingen som gottar sig i sjuka hundar oavsett vilken kennel de kommer ifrån. Bryr man sig om rasen så är det rasens bästa man är ute efter och då lider man lika mycket med alla som drabbas.

Ändå; vara uppfödare och ärlig och uppriktig med sjukdomar är inte självklart även om det nu är år sedan vi fick fakta genom Jens Häggström mfl.

Hur kommer det sig? Varför är det fortfarande ok att mörka för valpköpare? Varför är det så många valpköpare som ger sitt fulla stöd till dessa uppfödare och hanhundsägare? Genom att en del håller truten så ”legitimeras” mörlkläggningar och fortsatt hemlighetsmakeri kring sjukdomen och rasen kommer aldrig att komma någonstans med DCM. Varför är det en nyhet att om man låter sin hund gå i avel så får man köra med öppna kort vad gäller sjukdomar och dödsorsak?

Det var med både sorg och lite lättnad som jag såg nedanstående film. Känslan av ”äntligen” blandas med stor sorg över läget.

Samtidigt är jag otroligt tacksam över det slit som lagts ner från delar av styrelsen i svenska dobermannklubben, stolt över dem som lagt ner så mycket tid och energi på att få till ett samarbete med kardiologerna och tagit fram riktlinjer för aveln i Sverige. Otroligt glad att det finns uppfödare som inte bara säger att vi ska göra vårt bästa och samarbeta för rasen utan verkligen agerar också, testar, är ärliga, väntar med att avla.

För det finns inte några ursäkter längre, ursäkterna är slut. Googlar man DCM så hittar man svar. Det står på dobermannklubbens hemsida, vi har haft med det i tidningen i två nummer, det räcker ta mig tusan att söka på min blogg så hittar man svaren.

Är det din tur i morgon Lina?

I dag fick jag ett mail. Ett mail från någon jag aldrig pratat med, aldrig träffat och inte vet vem det är.

Någon vars hund dog i går och som letat efter svar på vad det var som hände så plötsligt. Svaret blev; troligtvis DCM.

Denne någon hade sedan i sitt sökande efter mer fakta om DCM hittat bland annat till min blogg och där hade ett namn känts bekant. Don Dante Zamolxis. Linas pappa.

Dvs ännu ett halvsyskon till Lina är nu död. Jag råkade faktiskt läsa mailet när jag stod vid frukten på Ica och stod någonstans i närheten av bananerna när tårarna började rinna där i butiken.

Köpte med mig ett tiopack ben och väl hemma gav jag Lina och Iris alla benen på en gång. Satt sedan i soffan och tittade på hundarna när de förnöjt tuggade på ett ben här och ett ben där.

Är det din tur i morgon Lina? Om det är din tur så hoppas jag att du inte får ont. Jag hoppas att du inte ens hinner förstå vad det är som är på väg att hända. Du som är lite rädd för allt, bli inte rädd, jag lovar att jag ska hålla om dig allt vad jag orkar och viska i ditt öra hur mycket jag älskar dig tills du inte kan höra mig mer. Hör du det Lina, jag älskar dig.

Under de sex år som gått sedan jag fick höra den vidriga nyheten att Linas kullbror Falco trillade död ner har jag känt så här varje gång nyheten om att ännu ett hel- eller halvsyskon dött och jag fått reda på det. Borde jag inte ha vant mig nu? Tydligen inte.

Samtidigt som jag är så otroligt tacksam för att jag fått ha Lina hos mig så länge så känner jag nästan skuld över att jag råkade få hund en som levde längre än alla de andra. Det känns orättvist på något sätt.

Men det går inte att sitta och gråta i soffan. Lina slutar tugga på sitt ben och kommer fram till mig och lägger huvudet i mitt knä som hon alltid gör när hon märker att jag är ledsen. Hon blir lite stressad av det och om jag inte försäkrar henne om att allt är bra och torkar mina tårar och blir ”som vanligt” igen så börjar hon vanka av och an och bygger på mer stress.

Så jag torkar tårarna, övertalar Lina om att allt är som det ska. Klappar om och låter så glad jag bara kan innan jag svarar på mailet och beklagar sorgen till någon jag aldrig träffat men känner så starkt med just nu.

Lina8years1
Hoppas att det inte är din tur i morgon Lina. Och är du säker på att du hörde att matte älskar dig!?

Avelskonferensen

Nu är vi hemma igen efter en lång och rolig dobermannhelg på Kydingeholm.

Lördag morgon började med att Jens Häggström höll föreläsning om DCM. Lokalen var full med folk och jag tror jag räknade till 14 uppfödare.

Eftersom jag var på Jens föreläsning för två år sedan och har hållit mig någorlunda uppdaterad sedan dess så var det mesta sånt jag har hört förut, ändå fick jag mig en liten chock. För plötsligt dök välbekanta bilder och hundar upp i hans presentation. Lilla Lina och Expon, bilderna som jag tog när vi var på Ultuna med våra hundar. Kände att jag blev lite fuktig i ögonen en stund.

Jens var noga med att avsluta med säga att om våra uppfödare inte kan enas och hjälpas åt så kommer rasen aldrig att komma någon vart vad gäller att få bukt med DCM. Dvs då kan de sitta och mala i evighet om att något måste göras och att alla ska göra sitt bästa utan att något kommer att hända i praktiken.

Efter Jens föreläsning fick vi lyssna på Sara Westerberg och Malin Melin som jobbar med och forskar på juvertumörer hos hund. Tydligen drabbas var fjärde dobermanntik under sitt liv och Sara sa att vi skulle hålla koll på de små hundtuttarna och känna efter små knölar. (Precis som på människa och bröstcancer.) Jag har nu känt på Lina och Iris små tuttar och de är knölfria!

Gå in på http://hunddna.slu.se och klicka på ”vår forskning” så kan ni bland annat hitta information om deras projekt.

Under helgen gick Barbro igenom agrias statistik för dobermann. Ibland känns siffrorna lite dystra men det skojiga är ändå att statistiken oftast visade att det blivit bätttre, dvs sjukdomar har minskat osv. Ska bli kul att någon gång i vår få ta del av den senaste statistiken för de senaste åren som Barbro ska få då.

Ska även tillägga att vid det här laget hade hälften av åhörarna försvunnit. När vi satte oss ner på söndagen för att gå igenom RAS (rasspecifik avelsstrategi för dobermann) var det bara 8 uppfödare kvar. Kanske hade övriga annat att göra, kanske bryr de sig inte tillräckligt, kanske har de inga åsikter om förändringar inom aveln, kanske känner de inte att man behöver samarbeta kring sådana här saker? Jag vet inte.

Barbro och Madde hade jobbat bra med nya RAS och hälsobiten där, vi gick igenom och pratade mycket om de sjukdomar där det finns en strategi inom SDK; DCM, PHTVL/PHPV, HD, Wobbler, Knä/korsbandsskador, sköldkörtelfel, leversjukdom och von Willerbrandts. Statistik och fakta och målsättningar i aveln.

Torbjörn Eriksson gick igenom den mentala biten och pratade om hur MH-resultat kan och bör användas med hänsyn till avel och RAS. Han tog upp både de saker som dobermann presterar bra på och som vi ska vara nöjda med samt vilka delar som bör förbättras för att få till förändringar inom rasen på de bitar där våra hundar brister.

Camilla Dahlgren gick igenom bruksegenskaperna kopplat till RAS med mål och strategier  och hur få ut fler hundar att tävla inom brukset.

Camilla och Thord hade sammanställt en exteriördel också som vi gick igenom. Förhoppningsvis kommer det att göras något åt att våra hundar har en tendens att bli större och större på utställningarna. Själv hoppas jag att mätstickan blir obligatorisk i utställningsringen!

Sammanfattningsvis så var det bra diskussioner kring RAS och det är jättekul som valpköpare att svenska dobermannklubben ställer så bra och höga krav på aveln för att vi ska få bättre och bättre hundar. Även om jag redan nu vet att inte alla uppfödare kommer att bry sig eller försöka. De uppfödare som gör sitt bästa för att följa RAS kommer att göra stor skillnad och det känns riktigt bra!

Ett medlemsmöte hann vi också under söndagen innan det var dags att åka den långa vägen hem till Skåne igen.

Som vanligt var det en trevlig helg med många skratt och jag fick träffa många nya gosiga vovvar och en del vovvar träffade och fattade även tycke för varandra även om det ser mer ut som en liten attack på bilden, hihi!