Mitt i snökaoset njöt jag

Jag jobbade natt natten till den 9 november. Tiden mellan några akuta larm och det vanliga arbetet på avdelningen tittade jag på valet i USA. Jag kunde också konstatera att det snöade, hela natten. Något sliten efter natten kände jag mig tacksam att jag ställt bilen i personalgaraget och lämnade jobbet i en snöfri bil.

Det som väntade utanför garaget var jag dock inte beredd på, jag hade ju både sett och hört plogbilarna inne på sjukhusområdet jobba hela natten. Jag vet inte hur många bussar som jag mötte på den korta vägen hem som redan kört fast, bilar som rörde sig i snigelfart, folk som försökte gräva fram sina bilar, cyklister som kämpade förgäves, folk som pulsade i den redan djupa snön på trottoarerna.

Allt jag ville var att komma hem och sova och hoppas på att all snön inte försvunnit när jag vaknade.

Det hade den ju inte, tvärtom hade min bil på bara några timmar blivit en vit snöboll ute på parkeringen och från mitt sovrumsfönster på sjätte våningen kunde jag rätt snabbt summera trafikläget. Det var inte läge att åka någonstans men ut i snön skulle jag punkt slut.

Efter en stunds funderande bestämde jag mig för att gå bort till Karlbergsparken och kolla om det kanske gick att åka lite skidor efter hundarna. Insåg att det skulle bli rätt jobbigt att bära på skidor och stavar hela vägen dit och bestämde mig därför för att lägga skidorna i pulkan och låta hundarna dra grejerna till parken.

Sagt och gjort, skidkläder, draglina med koppeldelare på hundarna, pulkan med saker, in i hissen, kände mig halvgalen. Ute lössnö upp till knäna, i alla korsningen och de två cirkulationsplatserna ner mot postnord satt bussar och långtradare fast, blinkande bärgningsbilar men nästan helt tyst pga av den långsamma trafiken och snön. Det enda som hördes var ljudet av sirener på avstånd då och då.

Hundarna väldigt pigga och dragiga, jag fick surfa ståendes bakom dem i snön och försöka agera stoppkloss/ankare. När vi var i jämnhöjd med postnord insåg jag att vi faktiskt var nästan helt ensamma om att vara ute till fots. Så jag chansade och satte mig i pulkan och efter några meter filmade jag med mobilen hur hundarna drog mig i full fart mot Pampas Marina. Sjukt kul!

Efter pampas insåg jag att telefonen började bli riktigt blöt och plockade upp min GoPro istället. Filmade med den resten av vägen till Karlberg. Höll ungefär samma hastighet som bilarna på vägen intill. Vid bron över till Kungsholmen saktade vi in, jag slutade filma och fick möte med en traktor som plogade och några som var ute och gick. Så fort vi hade tagit oss förbi dem satte jag mig i pulkan igen och susade sedan förbi Karlberg och längs kanalen innan jag stannade och vi gick upp i parken.

Där hade en skoter kört upp vad jag antar skulle bli skidspår men snön föll för fullt och jag tog mig därför friheten att sätta på mig skidorna och köra i spåret som gick runt fotbollsplanen. Det var svårt! Snön var lös, det var svårt att hålla balansen, det fanns ju inga färdiga spår och så fort en skida försvann ut i snön så tog det stopp! Platt fall, upp igen och nytt försök.

Till slut gav jag upp och vi åkte några gånger fram och tillbaka längs en väg inne på området. Batteriet i kameran tog slut men jag hann få med delar av pulkaåkningen och början på skidåkningen innan. Vi roade i alla fall rätt många kadetter och pratade med flera av dem. Alltid något!

Vi tog samma väg hem igen. Nu stod det bilar längs hela vägen, helt still. Vi mötte även fler människor på gångvägen så vågade först inte åka pulka hem igen. Dessutom tänkte jag att hundarna var trötta.

När jag återigen kände mig som ett surfande ankare i linan kunde jag däremot inte hålla mig, jag började springa så att hundarna fick upp fart och kastade mig sedan på mage i pulkan! Där låg jag sedan och var hur glad som helst på mage bakom två dobermann och vinkade glatt och sa hej till alla vi mötte. Jag såg många bilister titta på oss när vi susade förbi, ett gäng som höll på att gräva fram en bil som sladdat av vägen lite slutade gräva och skrattade och vinkade. Jag ropade snökaso kan vara kul och vinkade jag också.

Sista biten hem fick hundarna dra pulkan själva. De lufsade på fint och Iris lyssnade när jag pratade med henne om att inte försvinna i horisonten. Även det blev en liten instagramfilm. (Notera bärgningsbilen som syns i slutet på vägen)

On our way home yesterday when the world looked like Narnia. #dobermann #doberman #welovesnow #snowdogs

Ett filmklipp publicerat av Madeleine (@wwwgaljarse)

Kommer detta hända igen? Troligtvis aldrig. Jag känner verkligen med dem som fick problem i trafiken eller på annat sätt igår men själv hade jag bara en riktigt härlig dag och njöt i snökaoset.

Sally och Iris i IPO-gruppen!

Nu har vi varit på dobermannklubbens riksläger och för första gången varit med i IPO-gruppen.

Lilla Sally var söt i dagarna fem. Figuranterna fiskade fisk i snöre med henne och jag upptäckte att det är hög tid att lära henne ”loss”, när hon väl fångade fisken fick jag banne mig knappt ut den.

Jag kan inte minnas att Sally blev särskilt frustrerad/arg när hon inte fick tag på fisken, hon bara studsade efter den som en glad boll tills hon lyckades fånga den. (Antar att jag jämför med Iris rätt mycket också)
5juli155 5juli156 5juli157 5juli158 5juli159
En merit är att jag tror att Sally var den enda hund som fick både förare och figurant att börja blöda. (Ber om ursäkt till Oskar).

Jag visste inte hur Iris skulle reagera alls. Det var så länge sedan vi tränade ordentligt. (När tusan var det, tre år sedan?) Vår skyddsärm har i alla fall aldrig suttit på en figge då jag köpte den efter att vi slutade träna IPO. Iris har aldrig träffat en figge med trollspö. Jag har lärt henne en massa fel sedan dess och det var svårt att veta vad jag skulle förvänta mig.

Varje ny dag var en ny upplevelse och jag tyckte Iris var duktig. Mest nöjd är jag faktiskt med lydnaden, den bit jag trodde skulle ha släppt helt nu när hon äntligen skulle få köra kuddkrig igen. Alla andra hade ett extra litet koppel i halsbandet som de behövde använda för att korrigera sina hundar i lydnaden men Iris klarade sig fint med kopplet fäst i selen trots att hon var ringrostig. En gång flippade hon mot mig och skrek/hoppade/skällde/gav mig blåmärke på magen och några få gånger tjuvstartade hon mot figuranten men när figgen kastar kudden på hunden så är det ok med mig om hon går på det första gången och det räcker att säga ”nej” för att få tillbaka henne i position.

Mellan de två bilderna nedan har Torbjörn vevat till med trollspöt så det smällde duktigt precis bakom oss, jag är nöjd.
5juli151 5juli152
Iris tuggar en del och det beror nog både på att jag låtit henne göra det när vi lekt IPO här hemma och hennes sociala brister, jag vet inte. Vi körde inte ärm utan kudde för att bättra på de bitarna i alla fall.
5juli153
Under dagarna tränade vi på tre olika platser och jag tror inte jag behöver säga att den plötsliga värmen tog på alla hundarna. Jag har aldrig sett Iris så trött. De sista två dagarna fick vi träna i inomhushall där det var lite svalare.

Förutom att det var sjukt kul att träna IPO igen så var det otroligt kul att få träna för just Torbjörn, Rickard och Oskar. När jag inte gick runt och fotade ställde jag dumma frågor till dem och fick dem besvarade varje gång. Jag har dessutom inte skrattat så mycket som jag gjorde tillsammans med IPO-gänget dessa dagar på riktigt länge. Tusen tack alla som var med i gruppen och tack till Rickard och Lena som fotade oss med min kamera!

Nu ska jag gå igenom resten av de 800 bilder och 60 filmsnuttar jag fick ihop under lägret. Det kommer mera…

Att välja valp

Jaha, du vill ha dobermannvalp. Grattis till ett nytt liv med fart!

Men vilken kennel ska jag köpa valpen ifrån? Vilken kennel är bäst? Ja, det är bra frågor och svaret du får på de frågorna varierar otroligt mycket beroende på vem du frågar.

De som svarar ”min uppfödare” är självklart trevligt då det betyder att de är nöjda och glada med sin uppfödare. ELLER så tycker de att hunden de har hemma är den bästa som finns för att det är just deras älskade hund och då blir man partisk i farten. Inte något negativt men kanske något man ska tänka på när man får tipset. Dvs det är kanske inte är en så tung merit att som uppfödare att få valpköparen att tycka att den egna hunden är bäst i världen, det tycker vi ju nämligen alla.

Samtidigt är det ju bara roligt om man i sin uppfödare hittar en god vän. Bara det räcker långt det också när man ska köpa hund nummer två eller tre. En del vill ha uppfödaren i grannkommunen, en del bryr sig inte om var de bor. Oavsett så är det inte uppfödaren du ska dela ditt liv med eller köper hem, det är valpen.

Jag tycker att du ska klura på vad du vill göra med hunden. Även om det är din första hund/dobermann så har man väl oftast en målbild av vad hundlivet innebär och vad man vill ha ut av det. Ser du framför dig att du vill gå långa skogspromenader och ha med en trogen kompis på joggingrundorna? Ser du priser och rosetter och bling-bling i utställningsringen när du tänker på din kommande hund? Eller är det prispallen på brukshundklubben du siktar på? VM och den absoluta toppen där du är beredd på att lägga flera timmar på träning, träning, träning och tävling? Kanske allt jag nämnt? Se då till att hitta valp efter hundar som uppfyller det du siktar på.

Har du möjlighet att hälsa på mamma och pappa hund till den blivande valpen och du möts av en glad hund som springer rakt fram till dig och ger dig en puss över hela ansiktet när du kommer och hälsar på första gången? Springer hunden och hämtar en leksak och hoppas på att du ska se den och börja leka eller kampa? Ställer den sig nära dig och vill bli klappad och kliad så fort ni satt er vid köksbordet för att prata om de kommande valparna? Ja, då är det troligtvis en lika glad, social och leksugen hund du har att se fram emot i din valp.

Möts du av en lite reserverad hund som måste hålla koll på dig och nosa av dig en stund innan den vill komma fram till dig? Behövs det en godbit eller muta för att få hunden att komma fram till dig över huvudtaget? Jag har hört om uppfödare som sagt att så där är hunden bara med främlingar, med oss är den jättetrevlig, mysig och älskar oss alla i familjen men tror samtidigt att eventuella valpar kommer att bli glada, sociala och framåt? I think not. Är någon av föräldradjuren skottberörda eller rädda för något men uppfödaren förklarar bort det och skyller på att det har med enstaka händelse att göra och att hunden egentligen inte alls är (skott)rädd eller har dåliga nerver? I think not.

Har uppfödaren inte tävlat med hunden (eller kanske inte någon annan hund heller) av vilken anledning det nu må vara men är säker på att detta är en blivande brukshund som lämpar sig för vilken hundsport du än må välja? Fråga då varför uppfödaren tror det? Kanske ska tävlingskarriären ska börja veckan efter att valpkullen flyttat hemifrån? Uppfödare är inte heller mer än människor, de tycker också att deras hund är bäst men det räcker ju tyvärr inte alltid i praktiken.

Och nej, man måste inte tävla med sin hund men några saker får du faktiskt en fingervisning på om hundarna har en massa meriter i bagaget och det är uppfödaren själv som tävlat med dem. Chansen att du får en uppfödare som kan hjälpa dig med din egen träning är större. Chansen att din uppfödare faktiskt vet vilka hundens brister är (ja, alla hundar har dem) då uppfödaren ägnat mycket tid åt att testa hunden i praktiken.

Är det en utställningsstjärna du letar efter blir det nog lite lättare, det är svårt som uppfödare att bortförklara varför det inte gått bra på utställning men att hunden egentligen är vinnarmaterial.

Det finns alltid någon som säger att arbetstitlar inte nedärvs och att det beror på hur bra förare hunden har. Sant, men vem vill du ha hjälp av med din valp, den duktiga hundföraren eller den som säger att det får du ta reda på själv när du har en fråga eller ger dig tips som de inte vet själva om de funkar eller ej?

Och en uppfödare som tävlat mycket och länge, ägnar de sin avel åt att ta fram bättre tävlingshundar till sig själva eller kör de på på samma dåliga hundar och lägger tiden/pengarna på att försöka bli bättre själva? Samma gäller ju utställning, den som ställt mycket och vunnit mycket har nog större chans att sälja dig vad du är ute efter.

nemo3

Vilken valp ska jag välja? När du kommer hem till uppfödaren och träffar valparna bör du mötas av en yster skara som är runda, fina och rena.

Är valparna glada att se dig och att äntligen få besök eller springer de in under köksbordet och gömmer sig när de ser dina ben komma gående? Valparna kanske precis har varit vakna, lekt massor och länge och är trötta och inte orkar springa och möta dig just då? Inga problem, då sover de en stund och är lika glada och pigga igen nästa gång du går ut ur rummet och kommer in igen. Kampar de med saker? Vad händer när du plockar upp valpen, blir den liten rädd, pussar den dig eller blir den nästan lite arg för att den vill bestämma själv?

Hur valpen är med sina syskon i valphagen är kanske inte samma som den beter sig när den är ensam med bara dig i ett annat rum eller annan plats? Kan du träffa valparna lite mer en och en får du kanske reda på mer om just den valpen. Är alla valparna lika glada och pigga är hela kullen jämn och fin, ett bra tecken. Då kanske det inte heller spelar så stor roll egentligen vilken valp du väljer?

Vad säger uppfödaren om valparna? Kanske är det inte den som du för dagen tycker är sötast som passar dig bäst? Be om deras åsikt.

En del säger att man ska ta den bråkigaste och påhittigaste valpen av gänget, för det blir bäst hund. Då kan du fråga dig för vem det blir bäst hund och vad de personerna vanligtvis tränar eller tävlar med sina hundar? Om världsmästaren väljer sin valp så kanske inte det är samma valp som du vill ha?

Lyssna på magen! Så, nu har jag skrivit om de saker jag tycker att du bör fundera över. Det finns säkert andra som tycker annorlunda.

Kom ihåg att magkänslan säger kanske en sak men hjärtat en annan när man ska köpa hund, vilket inte alltid är så lätt men försök lyssna på magen! Ditt hjärta kommer nämligen att smälta oavsett vilken valp du väljer.

Sen är det så att alla som har dobermann tycker att dobermann är bäst. Själv bryr jag mig inte ett skit om vilken kennel din hund kommer ifrån och så resonerar nog alla jag träffar och/eller tränar med. Om någon uppfödare påstår annorlunda så ligger nog snarare det problemet hos dem själva.

Ett tillägg! Hälsan så klart. Ja, jag tar det för så självklart själv att jag faktiskt glömde bort det. Klart hundarna som ska paras är friska, lite äldre och ordentligt testade. Klart de har kollat hjärtat ordentligt med både ultraljud och 24h-EKG. Klart de har bra höfter och är ok i kroppen. Men det är ju minimikrav?

Stug-kul!

I dag har vi varit och hälsat på våra dobermannkompisar Eva och Vega.

Eva har en stuga rätt nära vattnet där vi varit förut och njutit av allt det fina och i dag var vi där igen. Denna gången för att träna lite nosarbete. Jag hade med mig T och Iris och Vega fick leta både utomhus och inne i lilla stugan.
14okt143
Iris letar som vanligt med stor inlevelse och kör gärna på fart istället för noggrannhet. Nyttigt att göra övningen på helt nytt ställe i alla fall.

Vi gick även en sväng ner till vattnet både före och efter nosövningarna. Iris framstår som en hund med bokstavskombination när hon kör rally hit och dit och Vega går så fint och samlat under tiden.
14ok141
14okt142
Eva bjöd även på lunch med efterrätt som hon gjorde över elden. Enligt mig blir det inte så mycket bättre än hav, öppen eld, mat och hundträning.
14okt144

Lille gopro-kameran hade jag med mig i dag så följaktligen blir det en filmsnutt i dag också! När jag filmade höll jag kameran i handen och det visade sig att jag fick med mig Vegas nos som bonus när jag gjorde en inkallning på Iris. Gulle-Vega!

Vega tittar fint när Eva ska äta sin efterrätt.
14okt145

Träning, fys, lek och film i havet!

De sista dagarna på rikslägret regnade det på oss. När vi kom hem till Skåne igen hade det inte kommit en droppe regn och det var fortfarande lika varmt.

Eftersom Iris är skendräktig vill jag fysa henne lite extra just nu så hon inte blir en soffpotatis som börjar vänta på valpar men det är svårt i värmen. Iris och jag har därför åkt till stranden och tillbringat vår tid där.

Noterade när vi var där i måndags att alla andra som är där satt under parasoll eller i sina motorbåtar och fikade. Det var bara barnen på stranden som höll lite högre fart och simmade och plaskade precis som vi. Iris och jag gick rakt ut i viken och lämnade alla andra bakom oss. Längs vägen passerade vi andra hundar och barn som guppade runt i vattnet och plaskade och skrek. Vi gick, simmade, sprang, lekte, tränade (Jag fick tips på en jättebra övning av Gunilla under rikslägret som gick utmärkt att köra i havet). Jag övade på inkallningarna som vanligt.

Jag filmade rätt mycket med GoProkameran och letade efter spännade djur i havet under tiden som Iris spanade efter fiskmåsar och skuttade runt med sin nya frisbee.
28juli142
28juli141

Till slut var vi så långt ut att alla andra bara kunde anas långt därborta in mot stranden. Enstaka motorbåtar såg vi men också de på avstånd. Där stannade vi en liten stund innan vi började gå, simma, leka, träna oss tillbaka till stranden igen. Jag tror hela turen tog ungefär två timmar och på den tiden rörde Iris på sig hela tiden! Hon var så aktiv att jag tog mig tid att öva på att hon skulle vara still i min famn när vi var ute på djupare vatten. Innan Iris gick med på att det gick att bara vara i mattes famn och ta det lugnt så hann jag få en hel del rivmärken på magen och låren kan jag säga!

Jag har noll intresse av att ligga i solstol eller sitta still och vill helst göra något hela tiden. Att simma och vara i vatten är bland det bästa jag vet. Konstaterar att vi är rätt lika Iris och jag.

Samtidigt är hennes aktivitet lätt att styra för att vi tränat så mycket tillsammans. På filmen drar Iris vid ett tillfälle iväg efter en fiskmås och tack vare inkallningsträning och medhavd frisbee var det hur lätt som helst att vända henne direkt, väldigt kul att just det fastnade på film faktiskt.

(Innan ni trycker på play; kolla på Iris hål i munnen, det läker på bra nu! Och glöm inte att ändra så att ni ser filmen i HD, allt blir roligare då!)

Strandfilm!

Iris bästis Anna är på besök och i dag var vi på stranden och passade på att ta med GoPro-kameran!

Glöm inte att klicka på HD-knappen så att ni får bästa möjliga strandeupplevelse och kan njuta av både Iris och Annas simstilar!

500 m bort i Lozorno

I dag gick jag upp i ottan för att åka till Köpenhamns flyplats Kastrup. Sedan hängde jag där en stund innan Austrian airlines tog mig till Wien. Väl framme hoppade jag på en buss på flygplatsen som körde till Bratislava i Slovakien.

På busstationen i Bratislava började jag känna mig lite ensam. Här pratade nästan ingen engelska och när jag klev på bussen mot Lozorno var jag inte ens säker på att busschauffören hade svarat ja på frågan om detta var rätt buss.

Varm buss tog mig i alla fall rätt och när vi svängde in mot den lilla byn som Lozorno är så såg jag ett välbekant fordon som just stannade till vid vägen. Röd bil med MeraDog-reklam, det var Tommy och Eleonor. Jag bankade på bussfönstret och vinkade glatt, skit samma att de inte såg mig där jag satt i bussen och vevade med armarna, jag kände mig inte ensam längre!

Hittade till hotellet efter att ha frågat tre personer ur lokalbefolkningen om hjälp. Till slut pekades jag i rätt riktning och det visade sig att hotellet låg mindre än 500 m bort.

Hotellet var stort och fint och flickan i receptionen pratade ovanligt bra engelska. Det enda som fick mig att bli lite orolig var när jag frågade var arenan låg. 10-15 km bort svarade hon och undrade om jag hade bil.

BIL?! 15 km?! Hilfe!

Tur att hotellet har wifi, det första jag gjorde på rummet var att kika exakt var arenan låg på kartan. Visade sig vara ca 500 m bort och att jag ser planen från hotellfönstret.

Solen lyser tydligen både hemma i Sverige och i Slovakien i dag så jag bestämde mig för att gå och köpa dricka och solkräm till i morgon. Hittade utte-pluttig mataffär 500 m bort. Dryck hade det men solskyddsfaktor var det värre med. Köpte dryck och lite tilltugg och en glass och började gå mot arenan.

22maj14 På vägen såg jag två hundar som gick omkring för sig själva. Den ena sprang förbi mig och precis när jag hann tänka att nu blir hunden mos i mötet med en bil sprang den vidare på trottoaren istället.

Den andra hunden gick några meter framför mig och la sig sedan på trottoaren i skuggan. Jag stannade och pratade med hunden. Sa Ursäkta mig herr hund men har du sett några dobermanns?

Jag fick inget svar så jag kliade honom lite vid örat och sa några snälla saker innan jag gick vidare. Efter ungefär 500 m hittade jag en skylt som skvallrade att jag var på rätt väg.
22maj142 Mycket riktigt, inne på arenan satt välkända fast ändå för mig okända figurer. Läs; killar med IPO-sparkdräkten på.

Först tänkte jag spana lite i smyg på dem bara men så kom jag på att jag hade en t-shirt som det står ”dobermann” på. Bara att knata på, se glad ut och säga hello när jag kommit så nära att jag kunde se att det stod Belgien på några av dem. De i sin tur läste på mig och hejade tillbaka.

Mer än så vågade jag inte umgås eller prata med IPO-proffsen. Jag kikade bara på den gröna gräsmattan och vände sedan hem till hotellet igen.

Nu sitter jag här med öppet fönster och kan konstatera att schäfern som bor i huset där på andra sidan gatan från hotellet skäller på andra hundar. Schäfern talar med andra ord om för mig varje gång det går en dobermann där ute på gatan så jag kan hänga ut genom mitt öppna hotellfönster och glo lite.

Summering av dag ett i Slovakien; engelska är svårt, allt ligger 500 m bort, byn är liten men innehåller galet många dobermann per invånare just nu, min låne-dumma-htc-mobil har en värdelös kamera och i morgon kommer jag att bränna mig som fan om ingen vänlig själ lånar ut en skvätt solskyddsfaktor till mig.

(Har även uppdaterat flickan i receptionen om var tävlingarna kommer att hålla till, gissar att det hon visade mig var spårmarkerna. Nu vet vi båda att det ska spåras långt bort och att lydnaden och skyddet kommer att gå på fotbollsplanen en bit bort här).

Vårvintervecka!

Vår enda riktiga vinter denna säsong var en vecka av vårvinter! Minusgrader på nätterna och solsken med många plusgrader på dagarna. Det gällde att åka skidor på förmiddagen innan snön förvandlades till snömos i alla plusgraderna som den strålande solen gav oss.

Här är några bilder från veckan:
28mars141
28mars142
28mars145
28mars144
28mars146 Vecka 13 är ingen stor fjällvecka i Fjätervålen, vissa dagar såg vi knappt några andra människor under förmiddagen när vi susade fram i spåren. Inget jag klagar på, tvärtom. Det var skönt att kunna ha Iris lös både i spåren, kring stugan och på promenaden.

Eftermiddagen ägnades istället åt att sitta utanför stugan, lyssna på snön som smälte från taken. Lyssna på fåglarna som sjöng vårsånger. Det var nämligen de enda ljuden som hördes. Annars var det precis knäpptyst. Vi fikade och Iris tuggade ben på sin kudde.

Den tystnaden gjorde att Iris lyssnade extra noga och hennes lilla nos fladdrade konstant åt olika håll när hon snusade i luften. En enda gång hörde vi hur några människor gick nere på vägen nedanför stugan, Iris flög upp och morrade dovt så jag nästan undrade om hon glömt att hon sett folk förut.

Men som sagt, mest slappade vi!
28mars143