Nu när jag har hela bloggen samlad här på ett och samma ställe har jag kollat en del på gamla inlägg och kan konstatera att bara fyra månader efter att jag skaffade Lina, två månader efter att jag började blogga, redan då skrev jag om bråk och uppfödare i dobermann-Sverige.
På dobbe-forum just då handlade många inlägg om Linas uppfödare och hon var även flitig på att svara på forumet och på sina bloggar. Mycket av kritiken och bråken som var då kände jag mig träffad av fast jag inte borde ha tagit åt mig och jag skrev bland annat i juni 2006;
Slutligen skulle jag önska att alla hundägare skulle vara snälla och hjälpa varandra, istället för att stjälpa varandra. Detta är även orsaken till varför jag fortsätter att stå fast vid att man ska prata lugnt och artigt med varandra och inte skrika. För ingen är perfekt, alla gör vi misstag. Och den dagen jag gör dem så tar jag gärna konstruktiv feedback så att jag kan bättra mig istället för en utskällning. Tänk så trevligt om detta även kunde gälla i alla hund- och dobermannforum där ute i cyberrymden.
Ändå var detta innan facebook, när de flesta bara hade en hemsida (som inte updaterades så ofta), ett fåtal hade en blogg.
I ett annat inlägg från juni 2006;
Att alla inte kan hålla sams i kennel-världen är oturligt och icke önskvärt, men samtidigt inte så ovanligt antar jag, en viss konkurrens råder ju mellan uppfödarna.
Men om dessa uppfödare och så kallade vänner av rasen för ett ögonblick påstår att den sandlådenivå som just nu dominerar diverse forum är saklig debatt som på något sätt bidrar till någon slags kvalitetsförbättring, kan jag bara beklaga och rycka på axlarna att just rasen dobermann drabbats av dessa individer. (Det finns undantag tack och lov!)
Hade det inte varit för att jag själv fick mig en ful släng av sleven nu i december på det slutna uppfödarforumet så hade jag sagt att det numera var sällsynt med skitsnack på den låga nivån. Alla har med andra ord inte klivit upp ur sandlådan ännu men tonen har faktiskt blivit bättre.
Eller så bråkas det inte om samma saker längre. Då var det personangrepp och anklagelser angående enskilda hundar eller uppfödare, nu lägger folk sin energi på att ha olika åsikter om facebooksidor och annat.
Men det viktiga är ju inte vad alla andra gör utan vad man själv gör. Med andra ord; har jag blivit klokare med åren?
Mina erfarenheter är uppdelade i tre; den ena delen är starkt kopplade till bloggen och är det något man lär sig genom att skriva välläst blogg så är det att inte lita på någon och tänka efter före. Förr litade jag på folk på ett helt annat sätt och var rätt naiv. Hörde jag en snyftig historia så trodde jag oftast på personen i fråga, nu vet jag att det ofta är självförvållat och ofta är rätt kryddat. De som tar sina bråk och snyfthistorier offentligt vill höras och synas. (En av anledningarna till att jag t ex inte publicerade hela den där tråden om vad som skrivits om mig på det där forumet)
Den andra delen är den riktiga världen. Det som inte händer på min mac. Dobermannklubben och dobermannägarna som jag träffar. Tack och lov är det den världen som är det absolut bästa med att ha dobermann och jag är så glad att jag upptäckte den biten. När jag satt hemma och var ny inom rasen så trodde jag att det som hände på nätet på något sätt avspeglade den riktiga dobermannvärlden, nu vet jag att de två sakerna har väldigt lite med varandra att göra.
På nätet blir det lätt klanbildningar (kennelbildningar) och folk hänger upp sig på strunt. I verkligheten tror jag faktiskt att jag träffat och/eller tränat med hundar från de flesta kennlar i Sverige och jag har aldrig brytt mig om varifrån de kommer eller vem som fött upp den när det kommer till träning eller träffar. (Även om jag vet att det finns ett fåtal som bara tränar med ”rätt” dobermannägare och faktiskt lägger energi på sådant men det är ju bara att beklaga att de inte blivit klokare med åren)
Dobermannklubben har under mina år med dobermann gått från något tråkigt som jag inte brydde mig så mycket om till att vara den grupp av människor som jobbat för att få till förändringar inom aveln och DCM, de som varje år lägger ner tid och möda på att ordna ett riksläger (som bara det är värt hela årsavgiften till SDK för att få vara med på), ordnar utställningar, tävlingar, träffar samt engagerar sig för både medlemmar och rasen.
Jag har även förstått att inget händer av sig självt och försöker hjälpa klubben med det jag kan.
Den tredje och kanske viktigaste delen är att jag nu är medveten om allt jag inte lärt mig ännu. Alla misstag jag gjort, de flesta med Lina den stackaren men även med Iris, som jag lärt mig mycket av. Att jag nu känner mig själv och mina hundar bra nog för att veta på vilket sätt jag vill träna dem på, oavsett vad eventuella proffs har att säga om den saken. Vad jag tycker är roligt och hur liten betydelse det faktiskt har vad andra tycker om mitt sätt att ha hund.
Bloggen hjälper mig även att hålla minnet av den första tiden med dobermann levande och jag hoppas att den hjälper mig att vara ödmjuk inför andra som är nya och inte lärt sig ännu. Hur jobbigt det kan vara ibland.
Kanske har jag blivit klokare med åren då? Samtidigt läser jag det jag skrev för snart åtta år sedan och inser att jag var rätt klok då också, det stämmer fortfarande det jag skrev.
Kan heller inte låta bli att klura på om fröken Lina, numera tant Lina, blivit så mycket klokare med åren? Svaret på det är väl nja men hon ser väldigt klok och världsvan ut med sina gråa strån och snälla blick.
