Min lilla trio

Häromdagen fick mitt barn en body med texten ”my siblings have paws!” på. Förtjusande! Och som grädde på moset även ett prinsesskrone-glittrigt-diadem.

Ibland får jag uppenbarelser i skallen på bilder jag vill ta eller teckningar jag vill rita. Den där bodyn och diademet triggade den genen kan jag säga och jag var fast besluten att ta en bild på mitt barn och hennes sibblings.

Har ni någonsin satt en ettåring mellan två dobermann i en säng och sedan fått alla att sitta/ligga still, titta mot kameran samtidigt som ingen försöker äta upp diademet? Helsicke vilken hemsk plåtning det är! Jag hade behövt minst två-tre medhjälpare för att få det att funka.

Jag fick ge ena halvan av hundarna ledigt och fota bebisen med en hund i taget för att få några bilder alls. När jag fått en bra bild på varje individ var fotandet över och då var jag helt slut. Därav har inte Sally något diadem t ex. Men summan blev i alla fall rätt nära det jag hade visualiserat innan.

Min söta lilla trio, mitt barn och hennes knasiga hundar!

Hur går livet med dobermann?

Bebisen har hunnit fylla 1 år och har nu tagit sina första steg. Tiden går så fort och födelsedagen fick mig att fundera på att jag nu varit ensamstående med två dobermann och en bebis lika länge.

Om jag ska summera det här året så har det gått bra men lätt har det inte varit. Att det har gått bra beror mycket på att jag har ett barn som varje kväll somnar i sin spjälsäng och sen sover där utan att vakna i ca 11 h varje natt. Och att mina hundar har anpassat sig och är duktigare än jag någonsin hade kunnat hoppas på.

Pengarna har gått till blöjor, hundmat och mat. Nästan alla kläderna som mitt barn äger är ärvda eller presenter. Jag har i stort sett bara köpt begagnade kläder och ett par nya skor på hela året. Mitt barn har knappt fått några leksaker och de hon har ryms i en liten flätad korg. Sparpengarna är slut och jag har just nu noll buffert. Mer än en gång har jag öppnat skafferiet och tittat på det som finns där och klurat på hur detta ska bli middag åt mig i en veckas tid. Ett stort knäckebrödspaket räcker till exempel längre än man tror. Så rent ekonomiskt måste man tycka att det är värt det att ha det som jag har det.

Hundarna och småbarn ska aldrig lämnas obevakade tillsammans. Bra regel, i praktiken helt omöjlig om jag inte stängt in bebisen och/eller hundarna. Bebisen har sedan länge tagit sig runt i lägenheten i full fart, krypandes eller gåendes längs möbler/väggar. Hundarna får vara överallt. När hundarna vilar i soffan puttar jag vardagsrumsbordet mot soffan så att bebisen inte kan gå längs soffan och peta på dem men det är allt. Eftersom hon sover i sin egen säng sover hundarna i min säng. När jag har lyft över henne till mig har jag legat i mitten och bebis på ena sidan och hundarna på andra.

Iris har aldrig morrat eller gjort minsta antydan till något mot bebisen. Inte en enda gång. Men så gjorde hon tidigt vana av att ha örnkoll på var den lilla rackaren håller hus och när hon kommer för nära har Iris rest sig och gått. Den enda gången Iris grisar i närheten av bebisen är när hon tror att det är dags för mat eller det rör sig om en tennisboll. Då slutar Iris hjärna fungera och hon springer bara runt och viftar på svansen och skiter fullständigt i vem som råkar stå i vägen för henne. Den där svansen har bebisen fått i huvudet några gånger och det lär bli många gånger till.

Sally är ju den som alltid vill vara nära och har inte alls på samma sätt flyttat på sig. Tvärtom har hon ju ofta kommit och lagt sig mitt i om hon kunnat. Sitter bebisen i mitt knä och dricker ur sin nappflaska i soffan så kan ni ge er sjutton på att Sally kommer upp i soffan och ska ligga med huvudet i mitt knä fast hon inte får plats så då gör jag plats och det är jättemysigt!

Sally har morrat två gånger på bebisen, den första gången hon gjorde det var en av de första gångerna som bebisen knatade längs soffan och en hand plötsligt flög ut mot sovande Sally. Sally ryckte till och morrade i luften. Jag gissar att hon faktiskt trodde att det var Iris som störde henne men det spelar ingen roll. Efter det uppmuntrade jag Sally att göra som Iris, flytta på sig, när bebisen kommer. Den andra gången var när jag hade feber och den lilla plutten började krypa neråt i min säng. Jag kände inte att Sally låg där och plötsligt kände jag bara hur bebisen tippade över mina ben och hörde Sally morra till. Vet inte exakt hur eller var bebisen landade på Sally men det var ju inte med fart och det hela var väldigt lugnt. Så jag bad bara Sally gå ner och då sträckte hon på sig, gäspade och gick ner.

Nu kanske något tänker att jag låter bebisen göra vad hon vill kring hundarna. Det stämmer inte, de två misstagen är jag som klantat mig båda gångerna och nu när bebis blivit lite större nejar jag henne som vilken valp som helst när hon börjar sträcka sig efter vilande hundar eller gör något annat som jag tycker är olämpligt kring hundarna. Jag tycker det går bra och hon har nästan helt slutat att ens försöka röra hundarna när de ligger och vilar. Nu för tiden reser hundarna sällan ens på huvudet när hon kommer jollrandes så någonstans verkar även de lita på henne eller inte bry sig längre.

Den enda situationen jag inte råder över just nu är maten. Alltså när bebisen sitter och äter. Jag säger åt hundarna att de inte får ta mat ur bebisens hand, bebisen svarar med att le, fylla handen med mat och sträcka ut den mot valfri svart nos (hon har ju en på varje sida). Jag har gett upp, de får sköta det där själva. Rent under barnstolen har jag det i alla fall!

Det har hela tiden varit ett krav, att både hundarna och bebisen ska kunna samexistera och att alla tre har sina regler om vad som gäller, självklart med allt ansvar på mig. Det upptar mycket av min tid under en dag.

Hundträningen är det som fått stå tillbaka. Några månader där i somras kunde jag sätta bebisen på gräsmattan och hon satt still när jag tränade hund. De dagarna är över. Hon tröttnar på att sitta i vagnen, hon rör sig och hittar på saker när hon är lös (hehe). Det jag kan göra är att träna hund i lägenheten när hon somnat men det orkar jag faktiskt sällan. Hade jag haft en tomt hade det sett annorlunda ut. När vi tränar så blir det mycket letaövningar och lite lydnad. Jag fokuserar på långpromenader och försöker se till att hundarna får springa lösa en stund varje dag, jag tror de behöver det. Vi stannar ofta till i rastgården på väg hem. Bebisen kommer först och hundarna på delad andraplats. Min egen träning eller andra aktiviteter finns inte just nu. När jag läser andra mammors klagomål över brist på ”egentid” när de har både partner och inga hundar, jag skrattar högt.

Hjälp som i avlastning, nej det har jag inte. Jag är med bebisen och hundarna hela tiden. När vi åker och hälsar på min mamma så kan jag lyxa till det och rasta hundarna när bebisen är med mormor men där är vi ju bara någon gång i månaden. Skulle det skita sig har jag folk som jag vet skulle ställa upp och rycka in men nu i veckan när både jag och bebis legat förkylda med feber så är det bara att bita ihop. Ligger man i sängen kl 23 och feberfrossar och Sally visar att hon behöver gå ut, ja då är det bara att resa sig och gå ut.

Aldrig har det varit så jobbigt att inte ha en husse/partner, aldrig har jag varit så noga med vem jag skulle kunna tänka mig ge det jobbet till.

Så varför berättar jag allt det här? Jo, för att jag verkligen vill förtydliga att det går utmärkt att ha dobermann och bebis tillsammans. Jag är som sagt grymt imponerad på hur bra mina hundar har skött hela situationen och anpassat sig. Men jag vägrar att ge en romantisk, felaktig bild över hur det är.

Jag hade kunnat lägga upp en bild om dagen på hundar och bebis som ser gulliga ut tillsammans, de är jättesöta ihop, kolla bara på mitt instagramkonto hehe! Men ingen ska läsa min blogg och se två dobermann och en bebis i en lägenhet och tro att ”kan hon så kan jag” utan att förstå att det tar precis all tid jag har och att detta är på gränsen vad jag klarar av.

Faktum är att det här året har fått mig att inse en del saker och fått mig att prioritera om, jag vill inte bo kvar i den här lägenheten och kommer därför att flytta. Men det är en senare historia.

Sally och bebisen är sötast!

På riktigt, Sally har visat sig vara världens bästa babyhund!

Mitt barn satt på mattan i sitt rum under tiden jag stoppade ner tvätt i byrån i samma rum. In kommer Sally med sin snuttefilt, lägger sig bredvid the baby som hon ofta/alltid gör.

Jag studsade upp på sängen och hann ta en normal bild på dem innan bebisen kravlade iväg på jakt efter ett blomblad och Sally tog ett fast snuttgrepp i filten.

Mamma/matte-hjärtat svämmar över av söthet!

Bebisen får dra i Sallys öron

När ni ser den här bilden kanske ni tänker ”jaha, här har Madeleine satt ner sin bebis bredvid Sally på golvet” men nej, så är det icke.

Det är bebisen som satt på golvet i sitt rum och lekte med sina små böcker och pantflaskor och Sally som kom in och la sig exakt där hon ligger med en snuttefilt i munnen.

Efter en liten stund greppade bebisen Sallys öra och började pilla på och dra i det. Sally bara snuttade vidare hon.

Sedan tog bebisen tag i Sallys ben och och pilla lite på det. Sally, hon snuttade.

Jag avslutar med den sista bilden jag tog bara för att min lilla kiddo och Sally är så gulliga…

Men grejen är ju att detta är helt på Sallys villkor. Hon kan flytta på sig, det kan inte bebisen. (Eller jo bebisen kan tippa bakåt/framåt/åt sidan men när det händer är det inte ens med mening). Det finns en hel lägenhet att sprida ut sig och snuttefilten på för Sally men hon väljer själv att lägga sig preciiiis vid bebisen.

Bebisen är för liten och korkad ännu för att förstå vad ordet nej betyder så det är ingen mening att tjata om det ännu. Som sista argument slickar Sally på bebisen flera gånger om dagen och då kan inte bebisen värja sig, bara blunda och hoppas att mamma får stop på det. Sally har lite koll på att hon inte får men fortsätter tills jag säger nej, varje gång, varje dag. Bebisen har med andra ord lite rätt att hämnas.

Jag påstår alltså att bebisen får dra Sally i öronen?!

Den dagen när bebisen börjar krypa eller gå runt och då går fram till någon av hundarna och börjar dra i öron, då kommer jag att hindra henne och säga nej. Men det här, jag tror till och med att Sally tycker det är lite mysigt. Eller tänker jag fel här?

Bebisen och Sally på skötbordet

Så här ser det ut hos oss. Alltid. Där bebisen och jag är, där är Sally.

Vid blöjbytet idag reste jag mig för att greppa kameran och direkt passade Sally på att pussa på bebisen.


Ibland tänker jag att bebisen kanske får lite för mycket av det goda så jag sa åt Sally att sluta slicka och båda kollade upp mot kameran när jag började prata. Lägg dig ner lilla hund, föreslog jag.

Och eftersom Sally är en duktig hund ibland gjorde hon det. Varpå bebisen undrade varför den svarta kompisen försvann och försökte vifta till sig Sally igen!

Hallå Sally!?

Klart att Sally hörde bebisen!

(Och bara för att vara tydlig med bebisens säkerhet här så ligger alltså skötbordet på en säng. Bebis kan med andra ord rulla både hit och dit utan att trilla ner i golvet.)

Har du kvar hundarna?

Nu när jag har bott här i lite mer än två år så känner grannarna igen mig. Hundarna gör säkert att jag utmärkt mig, bebisen gör att de numera gärna vill prata med mig.

Förra veckan var bebisen och jag i tvättstugan. Vi träffade en granntant som kommenterade hur stor hon blivit. Med följdfrågan ”Har du kvar hundarna?”

En annan granne och jag åkte hiss tillsammans och det visade sig att vi skulle ner till Ica båda två. Så vi hann prata lite på vägen dit också. Den grannen frågade också hur det gick med hundarna, sedan la han till ”Ja, för de kan ju bli lite svartsjuka”

En tredje granne mötte jag när hon klev ut ur hissen och jag, bebis och hundarna skulle in i den samma. Henne har jag aldrig pratat med förut men nu sa hon hej och höll upp hissdörren för oss. Hon pratade lite med bebisen när hon plötsligt frågade mig hur det går med hundarna och bebisen. Precis just då var det ett koppel som snurrade in sig och det blev lite stök. Så jag bara mumlade något glatt om att vi är som en cirkus där vi drar fram men att det går bra. Då svarade hon ”Ja, för jag har beundrat dig så länge. Du är så duktig och dina hundar är så fina” Så otippat och så glad jag blev! Jag var ju beredd på något helt annat.

Så oavsett om man förväntar sig att jag ska göra mig av med hundarna, tror att det råder konflikt här hemma eller beundrar oss så verkar i alla fall genomsnittsgrannen undra hur det går med hundarna.

Kanske skulle jag bjuda in grannarna på öppet hus här hos mig. Så de får se att det går bra och att vad som händer här hemma. Att jag aldrig har märkt av någon svartsjuka över huvud taget. (Om det är någon som läser det här som har upplevt det, berätta gärna!)

Att det jobbigaste är om jag matar bebisen med sked, för då tycker Iris att hon också borde få smaka och står och tigger eller väntar på att bebisen ska bjussa på en hand full med fruktgegga eller gröt som hon kan slicka rent.

Enda anledningen till att Iris kollar upp på mig är för att hon väntar på ”varsågod” att tvätta hand.

Bebisen har nyligen fått barnstol. Än så länge sitter hon mer tvättsäker där man det är banne mig bara en tidsfråga! Iris håller bra koll.

Leksaker och nallar har fått ben då Iris älskar att sno dem och bära runt på. Iris har ingen skam i kroppen när det gäller att hämta nalle direkt ur spjälsängen ens.

Sedan är det vår Sally. Hon vill vara med, alltid. Fixar jag med bebisens tvätt eller byter blöja så är Sally lyckligast om hon får vara i samma rum. Annars ligger hon utanför barngrinden och puttar på den med jämna mellanrum eller kanske ger ifrån sig ett litet längtansfullt pip.

Sally vill helst ligga nära bebisen och tar varje tillfälle att göra just det. Hon vill gärna tvätta bebisens händer, fötter och ansikte och puttar gärna på blöjan också. Konstigt nog har Sally knappt rört bebisens saker, skönt då hon ju är den som äter upp och sväljer grejerna!

Eller som för någon dag sedan, när hon och bebisen faktiskt somnade bredvid varandra på sängen och jag trodde att mitt hjärta skulle spricka så söta de var!

Saker Iris inte tycker är ok

När jag var ute på promenad häromdagen stannade jag till vid Stadshuset för att fylla på bebisen med mat. Satte mig på en bänk med bebisen och knöt fast hundarna i den samma. Plötsligt kom en kraftig vindpust och vagnen började rulla iväg på eget bevåg. En snäll förbipasserande dam satte stopp på vagnen och parkerade den vindsäkert mot en papperskorg. Trots att allt detta skedde bort från Iris och Sally och att jag satt i mitten blev Iris upprörd och började skälla jättemycket.

Tydligen är det inte ok att röra vagnen.

En annan promenad när jag hade bebis i sele på magen såg jag en liten lastbil som krypkörde längs gatan. Uppenbarligen hittade inte föraren i den tyskregistrerad lastbilen sin destination. När jag bara några hundar meter senare såg föraren stå och se förvirrad ut på trottoaren med sin mobil i handen så gissade jag att han skulle fråga om vägen. Mycket riktigt ”Excuse me…” Iris brydde sig inte om att han började prata med oss. Iris brydde sig inte att vi gick rakt mot honom. Jag svarade ju och lät glad så då var Iris ointresserad. Men när han tog sin mobil och liksom vända upp den för att visa på kartan vilken adress han letade efter så blev det ju att han såg ut som att han siktade på bebisen.

Då tog Iris sats och skällde sitt bästa ungefär fem cm från den stackars mannens skrev. Han hoppade till kan jag säga.

Tydligen är det inte ok att köra upp google maps i bebisens ansikte.

Bebisen kastar inte boll

Häromdagen skulle jag fota bebisen. Gick och hämtade kameran och på väg tillbaka in i vardagsrummet tog jag några bilder bara för att kolla ljuset och inställningarna. Samtidigt kom Iris gående med en kong i munnen från hallen. Sedan blev det liksom bara att följande fastnade på bild.

Iris gick fram till bebisen och släppte kongen framför hennes fötter.

Sedan tittade hon på bebisen typ som om hon förväntade sig att bebis skulle plocka upp bollen och kasta den till Iris. Hon bara stod där och väntade.

Till slut vände sig Iris mot kameran istället. Kanske för att säga att ”Matte bebisen är värdelös.”

När kan vi pussas mer?

Sally har precis fyllt tre år och den nya familjemedlemmen är nio dagar på bilderna nedan.

Sally nosar fint och försiktigt på henne men skulle önska att hon fick gosa mer med bebisen. Nu sätter jag stop efter första slicket, Sally skulle vilja tvätta och pussas mer. Varje chans hon får smyger hon fram och vill vara nära henne. Hur länge måste Sally vänta innan hon får gosa mera?


#dobermanandbaby

När jag la upp bild på gravidmagen på instagram var det bland annat under #dobermanandbaby

Kollade vilka andra bilder som lagts upp under samma # och satt och log åt alla fina bilder på små knoddar och deras dobermannkompisar.

Kolla bok tillsammans, vara ute tillsammans, kika ut tillsammans… sitta och hoppa på ryggen på hunden när mamma filmar och hejar på – WTF?!

Helt plötsligt var det inte alls kul eller gulligt längre. Jag ville bara gråta. Hittade fler filmer på t ex småbarn som går fram till sovande hund och drar den i nosen, hunden rycker till och går därifrån. Så gosigt att det måste läggas upp på insta?

Så otroligt orättvist mot hundarna och så otroligt konstigt och dumt av ägarna. Aldrig att det kommer att läggas upp sådana instagramuppdateringar från denna flock!