Hur går livet med dobermann?

Bebisen har hunnit fylla 1 år och har nu tagit sina första steg. Tiden går så fort och födelsedagen fick mig att fundera på att jag nu varit ensamstående med två dobermann och en bebis lika länge.

Om jag ska summera det här året så har det gått bra men lätt har det inte varit. Att det har gått bra beror mycket på att jag har ett barn som varje kväll somnar i sin spjälsäng och sen sover där utan att vakna i ca 11 h varje natt. Och att mina hundar har anpassat sig och är duktigare än jag någonsin hade kunnat hoppas på.

Pengarna har gått till blöjor, hundmat och mat. Nästan alla kläderna som mitt barn äger är ärvda eller presenter. Jag har i stort sett bara köpt begagnade kläder och ett par nya skor på hela året. Mitt barn har knappt fått några leksaker och de hon har ryms i en liten flätad korg. Sparpengarna är slut och jag har just nu noll buffert. Mer än en gång har jag öppnat skafferiet och tittat på det som finns där och klurat på hur detta ska bli middag åt mig i en veckas tid. Ett stort knäckebrödspaket räcker till exempel längre än man tror. Så rent ekonomiskt måste man tycka att det är värt det att ha det som jag har det.

Hundarna och småbarn ska aldrig lämnas obevakade tillsammans. Bra regel, i praktiken helt omöjlig om jag inte stängt in bebisen och/eller hundarna. Bebisen har sedan länge tagit sig runt i lägenheten i full fart, krypandes eller gåendes längs möbler/väggar. Hundarna får vara överallt. När hundarna vilar i soffan puttar jag vardagsrumsbordet mot soffan så att bebisen inte kan gå längs soffan och peta på dem men det är allt. Eftersom hon sover i sin egen säng sover hundarna i min säng. När jag har lyft över henne till mig har jag legat i mitten och bebis på ena sidan och hundarna på andra.

Iris har aldrig morrat eller gjort minsta antydan till något mot bebisen. Inte en enda gång. Men så gjorde hon tidigt vana av att ha örnkoll på var den lilla rackaren håller hus och när hon kommer för nära har Iris rest sig och gått. Den enda gången Iris grisar i närheten av bebisen är när hon tror att det är dags för mat eller det rör sig om en tennisboll. Då slutar Iris hjärna fungera och hon springer bara runt och viftar på svansen och skiter fullständigt i vem som råkar stå i vägen för henne. Den där svansen har bebisen fått i huvudet några gånger och det lär bli många gånger till.

Sally är ju den som alltid vill vara nära och har inte alls på samma sätt flyttat på sig. Tvärtom har hon ju ofta kommit och lagt sig mitt i om hon kunnat. Sitter bebisen i mitt knä och dricker ur sin nappflaska i soffan så kan ni ge er sjutton på att Sally kommer upp i soffan och ska ligga med huvudet i mitt knä fast hon inte får plats så då gör jag plats och det är jättemysigt!

Sally har morrat två gånger på bebisen, den första gången hon gjorde det var en av de första gångerna som bebisen knatade längs soffan och en hand plötsligt flög ut mot sovande Sally. Sally ryckte till och morrade i luften. Jag gissar att hon faktiskt trodde att det var Iris som störde henne men det spelar ingen roll. Efter det uppmuntrade jag Sally att göra som Iris, flytta på sig, när bebisen kommer. Den andra gången var när jag hade feber och den lilla plutten började krypa neråt i min säng. Jag kände inte att Sally låg där och plötsligt kände jag bara hur bebisen tippade över mina ben och hörde Sally morra till. Vet inte exakt hur eller var bebisen landade på Sally men det var ju inte med fart och det hela var väldigt lugnt. Så jag bad bara Sally gå ner och då sträckte hon på sig, gäspade och gick ner.

Nu kanske något tänker att jag låter bebisen göra vad hon vill kring hundarna. Det stämmer inte, de två misstagen är jag som klantat mig båda gångerna och nu när bebis blivit lite större nejar jag henne som vilken valp som helst när hon börjar sträcka sig efter vilande hundar eller gör något annat som jag tycker är olämpligt kring hundarna. Jag tycker det går bra och hon har nästan helt slutat att ens försöka röra hundarna när de ligger och vilar. Nu för tiden reser hundarna sällan ens på huvudet när hon kommer jollrandes så någonstans verkar även de lita på henne eller inte bry sig längre.

Den enda situationen jag inte råder över just nu är maten. Alltså när bebisen sitter och äter. Jag säger åt hundarna att de inte får ta mat ur bebisens hand, bebisen svarar med att le, fylla handen med mat och sträcka ut den mot valfri svart nos (hon har ju en på varje sida). Jag har gett upp, de får sköta det där själva. Rent under barnstolen har jag det i alla fall!

Det har hela tiden varit ett krav, att både hundarna och bebisen ska kunna samexistera och att alla tre har sina regler om vad som gäller, självklart med allt ansvar på mig. Det upptar mycket av min tid under en dag.

Hundträningen är det som fått stå tillbaka. Några månader där i somras kunde jag sätta bebisen på gräsmattan och hon satt still när jag tränade hund. De dagarna är över. Hon tröttnar på att sitta i vagnen, hon rör sig och hittar på saker när hon är lös (hehe). Det jag kan göra är att träna hund i lägenheten när hon somnat men det orkar jag faktiskt sällan. Hade jag haft en tomt hade det sett annorlunda ut. När vi tränar så blir det mycket letaövningar och lite lydnad. Jag fokuserar på långpromenader och försöker se till att hundarna får springa lösa en stund varje dag, jag tror de behöver det. Vi stannar ofta till i rastgården på väg hem. Bebisen kommer först och hundarna på delad andraplats. Min egen träning eller andra aktiviteter finns inte just nu. När jag läser andra mammors klagomål över brist på ”egentid” när de har både partner och inga hundar, jag skrattar högt.

Hjälp som i avlastning, nej det har jag inte. Jag är med bebisen och hundarna hela tiden. När vi åker och hälsar på min mamma så kan jag lyxa till det och rasta hundarna när bebisen är med mormor men där är vi ju bara någon gång i månaden. Skulle det skita sig har jag folk som jag vet skulle ställa upp och rycka in men nu i veckan när både jag och bebis legat förkylda med feber så är det bara att bita ihop. Ligger man i sängen kl 23 och feberfrossar och Sally visar att hon behöver gå ut, ja då är det bara att resa sig och gå ut.

Aldrig har det varit så jobbigt att inte ha en husse/partner, aldrig har jag varit så noga med vem jag skulle kunna tänka mig ge det jobbet till.

Så varför berättar jag allt det här? Jo, för att jag verkligen vill förtydliga att det går utmärkt att ha dobermann och bebis tillsammans. Jag är som sagt grymt imponerad på hur bra mina hundar har skött hela situationen och anpassat sig. Men jag vägrar att ge en romantisk, felaktig bild över hur det är.

Jag hade kunnat lägga upp en bild om dagen på hundar och bebis som ser gulliga ut tillsammans, de är jättesöta ihop, kolla bara på mitt instagramkonto hehe! Men ingen ska läsa min blogg och se två dobermann och en bebis i en lägenhet och tro att ”kan hon så kan jag” utan att förstå att det tar precis all tid jag har och att detta är på gränsen vad jag klarar av.

Faktum är att det här året har fått mig att inse en del saker och fått mig att prioritera om, jag vill inte bo kvar i den här lägenheten och kommer därför att flytta. Men det är en senare historia.

Sally och bebisen är sötast!

På riktigt, Sally har visat sig vara världens bästa babyhund!

Mitt barn satt på mattan i sitt rum under tiden jag stoppade ner tvätt i byrån i samma rum. In kommer Sally med sin snuttefilt, lägger sig bredvid the baby som hon ofta/alltid gör.

Jag studsade upp på sängen och hann ta en normal bild på dem innan bebisen kravlade iväg på jakt efter ett blomblad och Sally tog ett fast snuttgrepp i filten.

Mamma/matte-hjärtat svämmar över av söthet!

Bebisen får dra i Sallys öron

När ni ser den här bilden kanske ni tänker ”jaha, här har Madeleine satt ner sin bebis bredvid Sally på golvet” men nej, så är det icke.

Det är bebisen som satt på golvet i sitt rum och lekte med sina små böcker och pantflaskor och Sally som kom in och la sig exakt där hon ligger med en snuttefilt i munnen.

Efter en liten stund greppade bebisen Sallys öra och började pilla på och dra i det. Sally bara snuttade vidare hon.

Sedan tog bebisen tag i Sallys ben och och pilla lite på det. Sally, hon snuttade.

Jag avslutar med den sista bilden jag tog bara för att min lilla kiddo och Sally är så gulliga…

Men grejen är ju att detta är helt på Sallys villkor. Hon kan flytta på sig, det kan inte bebisen. (Eller jo bebisen kan tippa bakåt/framåt/åt sidan men när det händer är det inte ens med mening). Det finns en hel lägenhet att sprida ut sig och snuttefilten på för Sally men hon väljer själv att lägga sig preciiiis vid bebisen.

Bebisen är för liten och korkad ännu för att förstå vad ordet nej betyder så det är ingen mening att tjata om det ännu. Som sista argument slickar Sally på bebisen flera gånger om dagen och då kan inte bebisen värja sig, bara blunda och hoppas att mamma får stop på det. Sally har lite koll på att hon inte får men fortsätter tills jag säger nej, varje gång, varje dag. Bebisen har med andra ord lite rätt att hämnas.

Jag påstår alltså att bebisen får dra Sally i öronen?!

Den dagen när bebisen börjar krypa eller gå runt och då går fram till någon av hundarna och börjar dra i öron, då kommer jag att hindra henne och säga nej. Men det här, jag tror till och med att Sally tycker det är lite mysigt. Eller tänker jag fel här?

Bebisen och Sally på skötbordet

Så här ser det ut hos oss. Alltid. Där bebisen och jag är, där är Sally.

Vid blöjbytet idag reste jag mig för att greppa kameran och direkt passade Sally på att pussa på bebisen.


Ibland tänker jag att bebisen kanske får lite för mycket av det goda så jag sa åt Sally att sluta slicka och båda kollade upp mot kameran när jag började prata. Lägg dig ner lilla hund, föreslog jag.

Och eftersom Sally är en duktig hund ibland gjorde hon det. Varpå bebisen undrade varför den svarta kompisen försvann och försökte vifta till sig Sally igen!

Hallå Sally!?

Klart att Sally hörde bebisen!

(Och bara för att vara tydlig med bebisens säkerhet här så ligger alltså skötbordet på en säng. Bebis kan med andra ord rulla både hit och dit utan att trilla ner i golvet.)

Morgon-maskopi

Livet med dobermann och bebis börjar få sina rutiner. Hundarna har anpassat sig fint till nya vanor och regler.

Bebisen somnar vid 19-20-tiden i sin spjälsäng och sover oftast hela natten. Iris vet att när bebisen somnat så får hon middag. Sally vet att hon får ligga nära bebisen men inte på henne osv.

Det enda jag inte är riktigt nöjd med är en ny vana där jag blivit helt överkörd. Den tiden vi vaknar på morgonen!

Bebisen vaknar till vid 6-tiden nämligen. Där kan hon utan problem ligga och fingra på sin nalle eller kolla på sina tår fram till kl 7 utan att säga ett pip. Man ser bara hennes små händer och fötter som viftar.

MEN hundarna använder bebisen som ursäkt för att studsa upp. Iris börjar klättra på mig och ska pussas och kleta, NY DAG HURRA! Sally blir glad av att Iris är glad och börjar hoppa upp och ner från sängen. Bebisen ser Sally springa förbi och piggnar till. Hon hör Iris pip och svans som alltid lyckas slå i garderoben eller väggen.

Säger jag åt Iris att sluta hör bebisen min röst. Iris blir dessutom till sig av att inte få klättra på mig och börjar då pipa. Pipet hör bebisen och reagerar på. Sally reagerar på ökad vakenhet hos bebisen och att Iris piper. Säger jag då åt även Sally att lugna sig hör bebisen mig igen. Hur jag än gör är det kört, de triggar varandra! Varje morgon försöker jag med telepati få alla att återgå till lugn och helst somna om men det är sällan det lyckas.

Bara att kliva upp, mata odjur, rasta, fixa flaska till bebis, duka fram frukost till mig själv och börja kolla nyhetsmorgon.

Det är då det blir knäpptyst igen.

Hundarna har varit ute och kissat och ätit och slocknar i soffan. Bebisen har lekt med nallen, fått sin flaska, en torr blöja och nappen och somnar om i babysittern.

Där sitter jag, klarvaken, hungrig. Det är ljust ute och solen lyser. Det här är inte min nya rutin, det är deras, de är i maskopi och har skaffat sig en vana helt utan mig.

Har du kvar hundarna?

Nu när jag har bott här i lite mer än två år så känner grannarna igen mig. Hundarna gör säkert att jag utmärkt mig, bebisen gör att de numera gärna vill prata med mig.

Förra veckan var bebisen och jag i tvättstugan. Vi träffade en granntant som kommenterade hur stor hon blivit. Med följdfrågan ”Har du kvar hundarna?”

En annan granne och jag åkte hiss tillsammans och det visade sig att vi skulle ner till Ica båda två. Så vi hann prata lite på vägen dit också. Den grannen frågade också hur det gick med hundarna, sedan la han till ”Ja, för de kan ju bli lite svartsjuka”

En tredje granne mötte jag när hon klev ut ur hissen och jag, bebis och hundarna skulle in i den samma. Henne har jag aldrig pratat med förut men nu sa hon hej och höll upp hissdörren för oss. Hon pratade lite med bebisen när hon plötsligt frågade mig hur det går med hundarna och bebisen. Precis just då var det ett koppel som snurrade in sig och det blev lite stök. Så jag bara mumlade något glatt om att vi är som en cirkus där vi drar fram men att det går bra. Då svarade hon ”Ja, för jag har beundrat dig så länge. Du är så duktig och dina hundar är så fina” Så otippat och så glad jag blev! Jag var ju beredd på något helt annat.

Så oavsett om man förväntar sig att jag ska göra mig av med hundarna, tror att det råder konflikt här hemma eller beundrar oss så verkar i alla fall genomsnittsgrannen undra hur det går med hundarna.

Kanske skulle jag bjuda in grannarna på öppet hus här hos mig. Så de får se att det går bra och att vad som händer här hemma. Att jag aldrig har märkt av någon svartsjuka över huvud taget. (Om det är någon som läser det här som har upplevt det, berätta gärna!)

Att det jobbigaste är om jag matar bebisen med sked, för då tycker Iris att hon också borde få smaka och står och tigger eller väntar på att bebisen ska bjussa på en hand full med fruktgegga eller gröt som hon kan slicka rent.

Enda anledningen till att Iris kollar upp på mig är för att hon väntar på ”varsågod” att tvätta hand.

Bebisen har nyligen fått barnstol. Än så länge sitter hon mer tvättsäker där man det är banne mig bara en tidsfråga! Iris håller bra koll.

Leksaker och nallar har fått ben då Iris älskar att sno dem och bära runt på. Iris har ingen skam i kroppen när det gäller att hämta nalle direkt ur spjälsängen ens.

Sedan är det vår Sally. Hon vill vara med, alltid. Fixar jag med bebisens tvätt eller byter blöja så är Sally lyckligast om hon får vara i samma rum. Annars ligger hon utanför barngrinden och puttar på den med jämna mellanrum eller kanske ger ifrån sig ett litet längtansfullt pip.

Sally vill helst ligga nära bebisen och tar varje tillfälle att göra just det. Hon vill gärna tvätta bebisens händer, fötter och ansikte och puttar gärna på blöjan också. Konstigt nog har Sally knappt rört bebisens saker, skönt då hon ju är den som äter upp och sväljer grejerna!

Eller som för någon dag sedan, när hon och bebisen faktiskt somnade bredvid varandra på sängen och jag trodde att mitt hjärta skulle spricka så söta de var!

En låång promenad

Igår var det söndag och soligt som tusan. Det var helt omöjligt att inte vilja ge sig ut på promenad!

Så med nymatad bebis och extra flaska med i vagnen gav vi oss ut alla fyra. Gick ner förbi Pampas Marina och över till Kungsholmen. Började gå mot Rålambshovsparken och väl där stannade vi till i rastgårdarna där. Väldigt isigt och vi hann inte vara där någon längre stund innan en hundägare med bostonterrier bara tänkte öppna grinden och gå in. Så jag fick hojta stopp och ta ut mina hundar och barnvagnen och upptäckte då att Sally tappat sitt halsband. Lämnade alla flickorna utanför och knatade runt en stund och letade i rastgården, icke.

Började gå genom Rålis och följde sedan Norr Mälarstrand bort till Stadshuset. Det var så fint och folk åkte skridskor ute på isen! Problemet med att gå ut en solig söndag i Stockholm är att man inte är ensam, det var knökfullt med folk och alla gick så galet långsamt! Jag fattar inte hur jag med två hundar som stannar och nosar och kissar och en barnvagn ändå rör mig fortare. Så vi gick faktiskt längs med cykelbanan istället. Den behövde vi bara dela med få cyklister och många joggare. Däremot hörde jag många kommentarer och såg hur många som kikade på oss från gångbanan.

Att gå med två dobermann brukar få folk att titta, släng på en barnvagn också och plötsligt blir det hund- och babytricket i samma. Vi fick beröm och glada kommentarer, både för fina och duktiga hundar! Jag är lite ovan med att få glada blickar och miner från folk som puttar på barnvagnar men nu är jag ju en i gänget och då är det annorlunda, skoj!

Efter Stadshuset funderade jag på att följa Kungsholmen runt men den där lilla stigen och senare trottoaren är så smal och jag orkade inte hamna bakom fler långsamma människor. Så vi gick förbi Rosenbad och in mot Kungsträdgården istället. Väl där hade jag rejält skoskav och började bli hungrig men tanken på att böka ner i tunnelbanan lockade inte. Vi var ruskigt nära att orsaka en korvincident då ung man som pratade intensivt i sin telefon med en varmkorv i den andra handen. Han hade inte riktigt koll på att vi kom gående men hundarna fick ruskig koll på var han hade sin korv. Nära att han blev av med den kan jag lova!

Vi knatade vidare förbi Segels torg och Åhlens tillbaka mot Kungsholmen. När vi var i höjd med polishuset kände jag att det var lika bra att gå bort till Fridhemsplan. Men väl där kändes det lika bra att gå tillbaka till rasthagen där i höjd med Thorildsplan och se om Sallys halsband kanske skulle ha dykt upp. Icke nu heller, så då gick vi hemåt istället.

Jag vet inte hur många hundar vi såg och mötte igår men jag gissar minst 50. Eftersom i stort sett alla hundmöten skedde så att vagnen hamnade mellan mina och den mötande hunden så lufsade Iris bara på. Sally däremot går upp i varv och lät det gå ut över Iris. Varje gång vi mötte en hund de första 2 h så skällde Sally till och studsade lite på Iris.

Om någon lagt märke till att båda hundarna har selar av modell ”gå fint” på sig så stämmer det. Kombinationen isigt underlag, vagn och två hundar har gjort att jag grävt i lådorna och hittade dessa som jag just nu använder på våra långpromenader. Då kan jag hålla hundarna i en hand och putta vagnen med den andra, hantera hundmöten utan att stanna och även om det skuttar upp en kanin i trakterna av Karlberg så klarar vi det också (har testat). Bebis säkerhet går först.

Och lång promenad blev det. Vi hade varit ute i 4 h och 10 minuter när vi väl var hemma igen!

Bebisen kastar inte boll

Häromdagen skulle jag fota bebisen. Gick och hämtade kameran och på väg tillbaka in i vardagsrummet tog jag några bilder bara för att kolla ljuset och inställningarna. Samtidigt kom Iris gående med en kong i munnen från hallen. Sedan blev det liksom bara att följande fastnade på bild.

Iris gick fram till bebisen och släppte kongen framför hennes fötter.

Sedan tittade hon på bebisen typ som om hon förväntade sig att bebis skulle plocka upp bollen och kasta den till Iris. Hon bara stod där och väntade.

Till slut vände sig Iris mot kameran istället. Kanske för att säga att ”Matte bebisen är värdelös.”

Skit också!

Eftersom det blev för stånkigt att springa när jag var gravid så har jag inte sprungit på länge nu. Men sedan bebis kom i oktober så har jag längtat efter att få ge mig ut och springa igen. Sjukgymnasten på BB sa att jag kunde börja lite smått och se hur det kändes att springa efter 8 veckor, dvs kring nyår där någonstans. Därför kändes det lite motigt när min fot svullnade upp och började göra ont strax före jul och höll sig så i flera veckor. Har inte kunnat gå långpromenader med hundarna i koppel på samma sätt och än mindre kunnat springa.

Men nu jädras äntligen är foten bra igen! Gick min första långpromenad med båda hundarna i koppel igår och drömmen om att springa vaknade direkt. Så i dag satte jag bebis i bilstolen och bar bort henne till gymet. Där fick hon stå och beundra mig när jag sprang 3 km på löpbandet och i bra tempo dessutom. Strax under 18 minuter, dvs milen på en timme-tid. Hurra så lycklig jag var! (Man får säkert inte ta med bebisen till gymet men så länge ingen säger åt mig att jag inte får så..)

När vi kom hem igen var hundarna och särskilt Iris överlyckliga! Nu var jag också så lycklig att jag inte tänkte på att Iris var lite för glad efter bara en halvtimme utan mig men efter någon minut här hemma upptäckte jag det. Bajsdoften. Och vad var det vita som låg på golvet i små fnasbitar på vardagsrumsgolvet?

Hundjävlarna hade vält den höga och hundsäkra (trodde jag) blöjgrejen. Det var bajs överallt. Det var söndertuggade blöjor överallt. Iris var inte lycklig, hon svassade runt för att hon visste att hon gjort jävla skitbus!

Ungefär samtidigt började bebisen givetvis gråta och tycka att det var dags för mat så skiten fick så att säga ligga en stund. Men när lilla plutt var matad och gjorde mig den stora tjänsten att somna en liten stund, då kunde jag äntligen börja plocka bort alla textiler som de kan ha nuddat, dammsuga, sopa och moppa golv.

Hundarna har nu stått i köket bakom kompostgaller i lite mer än 2 h. Det är rekord. Jag gick och tittade på dem nyss, bara för att se om jag liksom inte var arg längre men det var jag. Skitiga blöjor i småbitar gör mig tydligen långsint. Dessutom måste jag nu ha lite koll på att inga blöjrester fastnar i någon tarm, kanske någon ska kräkas snart? Och bajset blir det att kika extra noga på imorgon. Skitkul som vi brukar säga.

Lägenheten är i alla fall väldigt ren, sängen nybäddad och jag ska springa 3,5 km nästa gång.

När kan vi pussas mer?

Sally har precis fyllt tre år och den nya familjemedlemmen är nio dagar på bilderna nedan.

Sally nosar fint och försiktigt på henne men skulle önska att hon fick gosa mer med bebisen. Nu sätter jag stop efter första slicket, Sally skulle vilja tvätta och pussas mer. Varje chans hon får smyger hon fram och vill vara nära henne. Hur länge måste Sally vänta innan hon får gosa mera?